2013-12-31

Lyckotårar

Under hela den här tiden som jag kämpat så har jag försökt att hålla fast i glädjen, det ljusa. Det har hjälpt mig så otroligt mycket när allt varit tungt. När jobbiga besked har kommit så har jag hittat det bästa där också. Sugit tag i det som ändå är positivt.

Igår var jag på promenad. Jag gick i ganska rask takt och kunde gå hela 4,5 km rundan. Flera gånger stannade jag till. Drog in dofterna, lyssnade på skogens alla ljud, kände luften svalka mina kinder. Helt underbart! Lyckotårarna kom vilket var så härligt. Tårar av glädje skiljer sig från de av sorg. Ta vara på dem, lyckotårarna. 

Ett Gott Nytt År önskar jag er alla! Tack för att ni finns och stöttar mig. Era kommentarer är så peppande och fina.

Önskar er alla ett år fyllt av glädje och framgång!

Kram
L

2013-12-24

Julafton

Vi är på Gotland. Jag ligger just nu i soffan och vilar. Blickar ut över ett hus som glittrar och glimmar. Mamma och pappa har gjort så fint. Som om tusen små julänglar flugit genom alla skrymslen och vrår med julstoft.

Kroppen har också bestämt sig för att fira jul. Igår när jag gick till sängs var jag nedstämd. Befarade att julaftons morgon behöva åka till Visby lasarett. Det har varit lite stökigt sista veckan. MEN, envishet är bra. Jag åkte hit m familjen - till ön. Vet inte om det var vad som behövdes för att få nya krafter. So far so good. Mycket mindre m smärta idag. Svullnaden känns också mindre, lugnare och smärtar inte alls som den gjort nu ett par dagar.

Besked? Nej, inga provsvar är klara. Det är nu snart 6 veckor sedan jag opererade mig. Min underbara kontaktsjuksköterska har försökt skynda på patologerna. Nu har de sagt att de tror att jag ska få svar vecka 1. Håll tummarna för mig, att beskedet är bra. Att det inte spridit sig. Att jag inte behöver stråla mig.


Hoppas ni alla får en underbar julhelg med de som står er nära!
Tack för att ni läser min blogg, det gör mig glad!

God Jul

L

2013-12-12

Nu

Vilken härlig kväll jag haft med barnen. Ackompanjerade av julmusik så har vi klätt granen, kokat kola, dansat, letat fram gamla sommarfavoritlåtar, packat in kola, kramats och skrattat. 

Vi har även pratat minnen som hänger ihop med musiken. De har berättat för mig vilka sånger de minns från när de var små. Sånger jag sjöng när de skulle sova. 

Just nu lever vi tätt tillsammans. I en liten bubbla av "vi mot världen". Jag och min familj. Provsvaret kan slänga sig i väggen. Vi lever, här och nu! 

Kram och sov gott
L

2013-12-11

Att vänta på besked

Den här veckan är det 4 veckors sedan jag opererade mig. Fram till nu har jag kunnat koncentrera mig på att läka och få tillbaka mina krafter.

Men nu, nu väntar jag på besked. Hur såg det sista som plockades ut ut? Var det spridning eller inte? Ska jag strålas? 

Det är tufft att vänta. Många hör av sig och undrar om jag fått svar. Jag lovar, när jag vet får ni andra också veta. 

Nu håller jag bara tummarna

Kram 
L

2013-12-05

Julförberedelser

Igår gjorde vi pepparkaksdeg lillebror och jag. När vi stod där; kokade, blandade och satte samman allt till en härlig deg, fylldes jag av en enorm lyckokänsla. Doften, närvaron och vetskapen om att det är jul och jag får vara med! Underbart och det fyllde mig med andäktighet. Jag lever! Idag, i jul. Det är fint, lycka! 

Kram
L

2013-12-04

Nattmaran

Nätterna är värst. Då kommer tankarna. Vad har jag varit med om? Hur kommer framtiden se ut? 

Fastän jag är så trött att kroppen bara vill sova så kan ändå inte huvudet sluta snurra. Jag behöver sova. Inte sitta och kura i soffan i mörkret. 

Det postoperativa ställer till med en hel del besvär. Det värker, ömmar, kliar och spänner. När natten kommer så är det svårt att koppla bort. Det förstärks. 

Kram
L

2013-11-29

En Gåva

Kärleken är en gåva. Det är inte alla förunnat att få uppleva den. Det är inte alla förunnat att kunna ge eller ta emot den. För mig är kärlek ett kravlöst tillstånd med en stor portion respekt, nyfikenhet och vilja att försöka förstå och mötas.

Jag är så glad och tacksam för all kärlek som omger mig, som ges mig. Just nu är jag mest som ett kärl som behöver fyllas. Ett kärl som sinar och som inte kan släcka törsten från andra. Jag räcker till till mig själv och med nöd och näppe till mina barn.

Men älskar er alla det gör jag hela tiden, även när det inte syns eller känns.

Kram
L

2013-11-25

Sår och tårar


Igår när jag skulle sköta om mina sår kom sorgen. Geggig som tjära, svår att mota bort och hejda. Medan familjens röster och samtal pågick utanför badrummet så sveptes jag bort. Översköljdes av känslor av hopplöshet, smärta och sorg. Sorg så stor så den inte rymdes i bröstkorgen. Den höll på att spränga min kropp, andningen kom stötvis och ryckig medan tårar strömmade över mina kinder.

Gråt kan vara renande och ge ny kraft. Inte den här gången. Tillslut fick jag den att klinga av, stoppas undan för att kunna gå ut och ha söndag med familjen. Men den fortsatte att hänga sig kvar; göra mig långsam, ofokuserad och frånvarande.

Kram
L

2013-11-24

Vad kan du som anhörig göra?

Det här är en svår fråga. Även fast jag själv nu har erfarenhet både av att vara nära anhörig till både svårt sjuka och dödssjuka personer samt drabbats av cancer själv är det svårt. Det finns ju inga ord som nog kan beskriva för någon hur mycket man känner med den eller till tröst. Hur ska man göra då? Det är ju också individuellt vad alla vill ha och behöver. Ändå tror jag det finns en del saker vi kan göra för att underlätta. Saker som är/varit otroligt betydelsefulla för mig och de jag pratat med som drabbats av svåra kriser och sjukdomar. 

Här kommer några tankar:
Visa i akt och handling att du finns för den som är sjuk.
Säger du "jag finns här om du behöver, det är bara att höra av sig". Så är det viktigt att du är medveten om att du måste fortsätta vara den som tar kontakt, initiativ och bjuder till. En människa i kris orkar inte själv.
Gå in och stötta upp vardagslivet. Laga mat och lämna över till de drabbade. Vardagen är väldigt svår att få snurr på när något allvarligt händer.
Erbjud dig att vara informationskanal till alla runt omkring som är oroliga om trycket på drabbad och dess anhöriga blir för hårt.
Skicka sms då och då. Berätta lite kort om din dag, en tanke el dyl. Något som bara visar att du tänker på personen i fråga. Skriv inte bara "tänker på dig", skriv om något roligt, något som hänt på senaste tiden eller något du ser utanför ditt fönster.
Erbjud förströelse. Tidningar, böcker, filmer eller annat som kan tänkas ge lite "frist" i form av distraktion.
Var oerhört lyhörd för de behov som signaleras.
Våga uttrycka dina känslor. Säg gärna att du vill att den andra ska berätta vad den vill ha hjälp med eller vad den har för förväntningar på dig.
Våga vara nära.
Lyssna och försök dela perspektiv och försök förstå. Det är ingen hjälp att försöka "gaska upp" någon som är orolig genom att förminska de känslor eller tankar som finns. En människa i kris är inte rationell.
Om du googlar, läser på och hittar fakta. Släng inte ur dig det till personen i fråga om du inte först vet om den vill ha informationen. Viktigt är även att du vet hur saklig, vetenskaplig och grundad källan för information är.

Kram
L

2013-11-21

När det är trasigt

Ibland är det vackert med trasiga ting. De är kantstötta, repiga och saknar en del här och där. Ändå kan de utstråla skönhet för betraktaren. Skönheten är sprungen ur andra värden än det rent estetiska. Det kan vara för allt som upplevts tillsammans. För att det är något som blivit nött av ålder och är välanvänt med varsamhet och respekt. Något som skänker tröst, trygghet och goda minnen.

Ibland går saker sönder, blir trasiga av andra skäl. Vi kan ha farit ovarsamt fram, glömt att respektera dess värde och inte behandlat något med den kärlek och omtanke som behövts. Vi kanske inte kunnat se nyttan av att vårda och bevara. Vi har lagt energin på något annat som synts vara viktigare.

Vissa saker lägger vi ned hela vår själ och energi på att laga. Ibland går det bra och andra gånger inte alls. En av de viktigaste saker vi människor har att vårda, respektera och älska är oss själva.

Ta hand om er,

Kram

L

2013-11-19

Hemlängtan

Imorgon har jag legat här på KS en vecka. Det är skönt att vara i så goda händer. Varsamma, vakande och vårdande änglar som gör allt för att jag ska må så bra som möjligt. Underbart. Men jag längtar hem.

Hem till min säng och kudde som formar sig efter mig. Där kroppen hittar sin plats och kommer till ro. Hem till de välbekanta dofterna och ljuden. Hem till mina härliga ungar. Lillebror som alltid så försiktigt kommer och vill gosa. Stryker mig på kinden eller armen med sina sidenmjuka händer. Frågar mig om jag vill ha pussar på mina ögonlock. Storasyster E som pysslar om, vill underhålla mig med berättelser om dagen och plockar fram bra filmer som vi kan titta på. Gärna medan vi äter något gott hon bakat. Hem till  J, min livskamrat och vapendragare. Klippan jag kan luta mig mot när det blir för mycket men som även vågar visa sig liten och svag för mig. Han är min andra halva. Med honom kan jag krackelera, brista och släppa ned garden.

Dessa tre är mitt livselixir, min längtan och kärlek. Tillsammans med dem, min syster och mina föräldrar kan jag ta mig igenom precis vad som helst. Vet inte hur jag nånsin ska kunna beskriva i ord för dem hur viktiga de är - mina krockkuddar.

Kram
L

2013-11-18

Här och nu

En akrobatisk dusch för att inte blöta bandagen. Känna hur vattnet strilar över kroppen. Förnimma att det känns. Ett tecken på att jag ändå lever, känner och upplever. Underbart. Vattnet skänker tröst, värme och skydd. I duschen kan tårarna blanda sig, det salta med det söta. De kan få komma lugnt och stilla. När kroppen är varm och trygg gör gråten inte lika ont.

I min sjukhussäng har jag byggt en trygg kokong. Här finns bara nu, inte sen. Sen får bli en annan dag, en annan tid i ett nytt liv. Jag tillåter mig för första gången på väldigt länge att bara vara. Vara ett med mig själv. En spännande bekantskap tar form; jag och mig.

Vad ska det bli av det?

Kram
L

2013-11-17

Det svarta

Att fångas i det svarta är substanslöst, uddlöst och oändligt. Det är som att ligga på botten av en sjö och se ljuset på ytan men inte simma dit. Som om tanken på att simma inte finns. Allt blir vagt, trubbigt, distanserat och ointressant.

L

2013-11-16

Sjukhus på helgen

Det planar ut, stillnar litegrann. Den värsta smärtan har lagt sig. Här på KS är det lugnt och stilla. Ganska tråkigt men ändå lite skönt. Nära och kära ringer och smsar. Har pratat m mamma på morgonen, det var mysigt. Snart kommer dottern o hälsar på. Igår kom mannen äntligen hem, han kom direkt hit till mig. Vi fick några timmar tillsammans innan han åkte hem till barnen.

Idag har jag duschat och satt på mig mitt egna nattlinne. Vilken skillnad det blir bara av att få ha egna kläder! Känner sig genast piggare, friskare.

Njut av solskenet och den fina höstdagen!
Kram
L

2013-11-15

Möten

Mitt i natten på KS. Morfinrusig, sorgbrusig och tom. Min rumskamrat har åkt tillbaka till uppvaket. Hennes smärtor var outhärdliga att se. Hoppas hon fått ordentlig smärtlindring nu. Här är kl 04.17 och jag sover inte. Tänker på mitt möte m G som nu ligger någon annanstans och förhoppningsvis inte har så ont. Vet inte när hon kommer tillbaka till rummet.

Hon fick vänta länge med sin svåra smärta. På förnatten hinner inte personalen med. Jag ser hur de stressar och känner sig otillräckliga. Jag försökte hjälpa G så gott jag kunde. Talade med henne, fick henne att berätta om sitt liv och sina barn. Hjälpte henne att försöka andas djupa lugna andetag. Såg hur hennes ögon höll fast vid mina, försökte hitta kraft. Hoppas att det hjälpte litegrann i allafall. Två människor i ett rum, fjättrade av slangar och smärta i varsin säng. När de äntligen hade tid att köra G för hjälp så var jag helt matt. Började kräkas igen. Det gör ont i såren att kräkas.

Nu  ligger jag här, hög på morfin, trött och tom. Försöker fatta vad deb här operationen innebär. Det har inte sjunkit in än. Men plåstret är rivet, hårt och skoningslöst.

Kram
L


2013-11-13

Besked igår

Igår var jag på Karolinska och träffade läkaren. Operation. I morgon....

Nu känner jag att det är svårt att hänga m mentalt. Det har tagits prover och opererats sedan augusti. Jag hat gått och väntat på olika provsvar ibland över en månad. Men nu, nu är det konferens på måndag, läkarbesök en tisdag, bli inlagd ikväll och operation i morrn. Nu går det snabbt, toppen,.,. Eller?

Jag hinner inte med. Det är en komplicerad operation. Den behövs för att minimera all möjlig risk för att det ska spridas sig vidare i min kropp. Så det är ju självklart att jag ska åka in ikväll. Skulle bara ha velat få några dagar till på mig att hinna fatta. Hinna ställa om. Hinna förstå, sörja, rasa, förbanna och landa lite. Landa lite i att det är cancern som sätter villkoren för det som sker runt mig just nu. Jag kan få skjuta på det i två veckor om jag vill. Förstår ni? Jag kan det. Vad innebär det, är det någon fara? Om jag skjuter på det så ändrar det ändå ingenting, eller? Kan jag vara hjälpt av en "second opinion"? Finns det andra sätt att lösa det här på? Alternativ medicin, kost, annan form av behandling, våga ha is i magen?

Eller är det som med plåster; bättre rycka bort det snabbt och inte sitta och försöka dra av det försiktigt?

L

2013-11-12

Mitt i natten

Det är natt nu. Jag ligger i mörkret mellan dagen då läkarna har haft konferens och dagen då jag ska få veta vad som ska göras framöver. Omöjligt att sova. Mannen är bortrest på jobb. I gästrummet intill ligger en av mina vänner och sover. Alla mina fina vänner som bara finns här runt mig. Håller mig sällskap, tröstar, peppar och muntrar upp. Jag har vänner som får det att kännas lite bättre. Tack!

På övervåningen har det tystnat i dotterns rum, hon har kommit till ro inför natten. Bredvid mig i sängen ligger sonen och sover. Skönt att lyssna på hans andetag. Mörkret blir inte lika svart då. Kroppen skriker efter sömn. Ögonen känns trötta och torra. Ändå är det som om hela mitt väsen gör motstånd mot sömnen. Det trycker över bröstet och hjärtat bankar hårt.

Tänk om ändå någon kunde ge mig tröstande ord som: det kommer bli tufft men du klarar dig. Tyvärr är det det enda som ingen just nu kan lova.

Kram
L

2013-11-08

På rymmen

Jag ska rymma. Åka iväg och låtsas att livet är som förut...

Ikväll åker familjen till Gotland. Vi ska promenera längs med stranden. Jag ska gå ut i hagen till hästarna. Jag ska lägga armarna runt halsen på min fina bruna, mjuka kompis. Känna hans värme och lugn. Titta in i hans stora kloka bruna ögon. Få lite tröst.

Jag ska övervaka utbyggnaden av vårt lilla sommarresidens. Bestämma hur all el ska vara. Prata golvmaterial. Fundera över väggarna. Äta god mat, filosofera framför brasan i öppna spisen. Dra in alla välbekanta dofter av barndom och trygghet.

Det kommer att göra underverk för själen, för familjen. Det kommer att underlätta väntan på beskedet från den kommande konferensen de ska ha om mig.

Trevlig helg till er alla och tack för att ni peppar och tröstar,

Kram
L

2013-11-06

Terapi

Igår åkte symaskinen fram. Jag har alltid älskat att sy. Nu har jag botaniserat bland mina tyger och sedan sytt, kuddar blev det. Jag kan förlora mig helt i tid och rum när jag syr. Vet inte vad som händer men jag och maskinen blir ett "kretslopp" av fart, sömmar, tråd, nål och koncentration. 

Sedan dök en av mina äldsta vänner upp. Långpromenad längs vattnet och ett långt café besök. Tänk, hon tog sig tid mitt i vardagen för mig. Det är så fint, gör mig så rörd. Hon såg mitt behov av tröst, såg min svårighet att ta mig ut i verkligheten utanför hemmet.  Den här dagen ligger som balsam runt själen. Hoppas känslan håller i sig. Måste få sova inatt. Det har inte blivit så många timmars sömn sedan läkaren ringde. 

Tack till alla er som hejar på mig,

Kram 
L

Fuck, fuck, fuck!

Tänk om det räckte att bara säga fuck, fuck, fuck Cancer o så var skiten borta. POFF!

Konferens på måndag, vänta
Sedan vänta på vad de nu bestämmer som lämpligast metod/er.

Tänk om jag kunde skita i alltihop? Låtsas som ingenting? Tankens kraft ska ju vara enorm...

Tjejer, en operation till för mig - då händer det jag ännu inte orkat snudda vid i tanken.

Tack alla supporters därute, jag behöver er,

Kram

L

2013-11-04

Jag. Orkar. Inte.

Idag ringde läkaren. Tumören inte borttagen m tillräcklig marginal. Tumören aggressivare än vad de först trott. Nu måste jag vänta tills de har haft konferens nästa vecka. Expertläkare, onkologer o gud vet vad ska sitta o diskutera en journal, ett fall, ett medicinskt problem de ska lösa. Hoppas att de också kommer ihåg att bakom dessa ord på papper så finns jag. En kvinna, en mamma, en sambo, en dotter, syster och moster.

Å jag, va känner jag?
Vet inte.

L

2013-10-15

Skuldkänslor

Det har tagit hårt på familjen att jag drabbades av en ny tumör. Det är som om oron inte kan släppa den här gången. Jag har haft lättare att hantera och tänka framtid, att kämpa och vara positiv. Men de andra. Det är som om insikten att jag har cancer har drabbat dem med full kraft. BOM! Som ett riktigt knytnävsslag i mellangärdet. De studerar mig, vaktar mig, tar hand om mig, älskar mig. Det är rörande men ger mig också stundvis skuldkänslor. Vad har jag drabbat dem med? Jag vet att jag inte ska tänka så men det är oerhört svårt att låta bli.

Hur ska jag kunna det? När jag ligger där på kvällen och håller om min yngsta, lilla E. Som borde få vara en sorglös pojke på väg att bli stor. Han är så liten. Han är så ledsen. Han hulkar, svär, gråter och förbannar. Han frågar mig "varför mamma, varför just du, varför vi?". Det är sådana här gånger jag tvivlar på min skuld. Hur ska jag svara när han säger "lova mig att du inte dör i den här skiten, lova det"!

Ja, vad säger en mamma då...

Mitt hjärta brister av sorg varje kväll
 
Kram
 
L
 

Foto taget i Key West, av Kalkstenssommar

 

2013-10-09

Hemma

Hemma igen, sover och sover. Rör mig sakta och försiktigt. Äter smärtstillande. Sover igen. Jag är så trött. Det är underbart att få vara hemma. Välkända dofter, skön säng och familjen. 
Kram 
L

2013-10-08

Back in business?

Gomorron, gårdagen försvann helt i dimman av operation och smärtstillande mediciner. Idag är jag mycket piggare och har varit uppe och gått i korridoren. Det smärtar i operationssåret men det är en annan smärta än den som plågat mig nu i månader. Det här känns som en smärta som kommer att läka. Mentalt är det mycket lättare att hantera. Jag hoppas att jag kan få åka hem idag. Alltid skönare att vara hemma.

Kram
L

2013-10-06

Kvällen före

Ligger här i sängen på KS. Nyduschad. Försöker distrahera mig från att huden känns torr och kliar av den sterila tvålen. Blodtrycket var mkt bra och blodvärdet likaså. Jag har haft sällskap av min syster hela kvällen - skönt. Mannen har varit hemma m barnen. Det strömmar in små hälsningar i telefonen via FB och sms. Fint att alla peppar och visar omtanke.

Morgondagen. Jag är läskigt lugn. Som om psyket kapitulerat eller stoppat huvudet i sanden. Jag är här och nu. Skönt. Jag står först på operationslistan i morgon. Redan 07.30 är det dags. Har laddat frysen här med frusna hallon och...! frusna granatäpplekärnor som jag ska ha att tugga på när jag vaknar upp i morrn. Toppen när man inte mår så bra och inte vill äta något. Granatäpplekärnor var en nyhet för mig, ska bli gott.

Sov gott alla fina!

Kram 
L

2013-10-05

Förberedelser

Jag håller på och boar inför när jag ska komma hem från sjukhuset efter operationen. Fixar och piffar i sovrummet. Nya fina lakan. Härliga mjuka nattlinnen. Sköna stickade sockor. 

Annars? Smärtan gör mig nästan tokig. Det gör även tankarna på att jag ska gå igenom den här stora operationen med än mer smärta efteråt.

Men sen. Sen ska allt bli bättre! 

Fast forward

Kram
L

2013-10-03

Lyxiga vardag

Ikväll har jag övningskört med dottern. Vi har åkt runt, runt på parkeringen. Startat. stannat, backat, krypkört, svängt och så har vi börjat om igen. Vi har skrattat när bilen har stannat, hoppat och gjort "saker av sig själv". Tänk att min lilla tjej är så stor så hon övningskör. Tänk att jag får uppleva detta, underbart!

Sedan hem och baka bullar. Imorgon är det kanelbullens dag men vi tjuvstartar ikväll då dottern ska på konsert i morgon. Vi bakar glutenfritt i den här familjen. På torsdagar har vi som tradition att baka något gott som vi sedan fikar framför "Hela Sverige bakar".

Nej, nu är det dags att stoppa bullarna i ugnen.
 
Härlig torsdagkväll till er alla!
 
Kram
 
L

2013-10-01

framåt, framåt trots att det är motigt

Här lever jag just nu i smärta. Den är så nyckfull. Ena stunden känns allt nästan som vanligt för att plötsligt slå till och förvandla dagen till ett smärtfyllt eldhav. Det sticker, bränner, skär, svider, bultar, molar, ilar. Värken får mig illamående, trött, ledsen och känslig. Tårarna lurar bakom ögonlocken, andningen blir tung och axlarna åker upp till öronen. Hela kroppen blir spänd som en fiolsträng. Låt det bli måndagen den 7:e så jag får skära bort, sy igen och försöka läka.

Kram
 
L

2013-09-28

Att leva

Middag m fina vänner ikväll. Mannen var mkt tveksam om jag skulle orka bjuda hem när jag har så ont. Men vet ni, med sänkta krav går det alldeles finemang! Köpt sushi till förrätt åtföljt av enklaste räkgrytan och glass m björnbär till efterrätt. Det viktigaste är ju ändå att få träffas. Dammsuga o städa? NIX! Kom som ni är, ta oss och vårt hem som det är. Nu lever vi, här och nu.

YOLO
Kram 
L

Smärta

Ligger här och kan inte sova. Jag har så fruktansvärt ont. Smärtstillande tabletter, bedövningssalva och ispåse. Det hjälper inte. Jag är illamående pga av värken. Den gör mig nästan tokig. Vissa dagar är den värre, skarpare och mycket dominant. Ikväll har den tagit över hela fredagsmyset för min del. Jag hoppas på snabb sömn nu och att jag vaknar med mindre smärta i morgon.

L

2013-09-27

Ny tumör

Jag blev inte överraskad. Visst redan innan vad svaret skulle bli. Det är svårt att skriva vad jag känner. Svårt att sortera vad som är mina känslor, mina rädslor och min ångest. Det finns så många andra runt omkring som också känner, räds och våndas. Det hade varit så mycket lättare om detta bara drabbade mig. Men det gör det ju inte, det drabbar alla som står mig nära. Operationen blir stor. Bort med tumör och bort med några lymfkörtlar för att se om det har spridit sig. Jag? Jag gör som vanligt, blir tokfokuserad, kör på och försöker hålla koll på alla andra. Vad önskar jag? Jo, faktiskt lite att alla runtomkring mig kan hålla i sina känslor bättre när de är runt mig. Sök stöd i varandra, jag har inte ngt att ge. Måste få andrum. Känner att det snart är dags att berätta vad jag har för sorts cancer. Den sitter inte roligt till. Njut av dagen, lova mig det! Kram L

2013-09-19

Just nu

Just nu sitter jag här i mörkret och funderar. Familjen sover gott och jag vill inte gå och sova. I tisdags i förra veckan så blev jag nedsövd för att de ville göra en större provtagning på mig. Jag vaknade upp och kände mig över förväntan pigg och smärtfri. På onsdagen fick jag träffa min läkare som berättade att hon tagit sju biopsier för analys. Dessa skulle sedan skickas på "snabbanalys" och svar kunde förväntas inom 1-2 veckor.

Är det rimligt? Är det rimligt att behöva vänta på något sådant så länge? Jag tycker inte det. Timmar av väntan som sakta formas till oro, sorg och ibland ren och skär ångest. Ena dagen kaxig och stursk "jag fixar det här, klart det inte är cancer!". Andra dagen liten, osäker och rädd "känner jag inte igen symptomen alltför väl sedan sist?".

På onsdagen satt min fina medmänniska till läkare på min sängkant. La sin hand över min och sa "jag tycker att du är så stark och positiv, jag tror på dig". Dessa ord bär jag med mig i mitt hjärta medan jag går här och väntar. Tänk, hon som har så många patienter, hon som sliter så hårt. Ändå, ändå finns det fortfarande utrymme för medmänsklighet och värme.

Just då, just där, gav hon mig något viktigt - medmänsklighet.

Det hjälper mig här och nu - just nu.

Kram till er alla

L

2013-09-04

Faan!

Sommaren har varit helt fantastisk! Lata dagar, soligt väder och mycket umgänge. Dock har det funnits en sorgekant i bakgrunden som ibland lagt sordi på glädjen för mig. Ett sår, ett sår som inte velat läka i sommarvärmen.

För tre veckor sedan var det då dags för rutinkontroll med en påföljande biopsitagning som var mycket smärtsam den här gången. Sedan bara väntan...

Fram till idag då jag blir uppringd av doktorn som berättar att de är väldigt osäkra på provsvaret och vill söva ned mig på tisdag för att göra en grundligare provtagning och analys...

Vadå, vad ska jag ställa in mig på? Att det inte är någon fara eller att skiten har kommit tillbaka? Hur mycket smärtor kommer jag att ha den här gången när jag vaknar upp ur narkosen?

Jävla skit!
 
L

2013-05-27

I morgon

Ligger här i sängen i mitt hotellrum. Funderar. I morgon och på onsdag tar jag min examen. Tre års studier är till ända. Det sista året har gått med ett nödrop. Jag är så glad att jag kunnat fullfölja tillsammans med mina kurskamrater. De har bidragit till att de här åren har varit givande och roliga!

I morgon ska vi redovisa våra sista arbeten. Vi kan även gå runt och lyssna på de andras redovisningarna. På kvällen blir det fin middag med partystämning. Onsdagen avslutar med diskussion i våra kursgrupper för att sedan ta emot examensbevis och åka hem till familjen med glädjen och stoltheten att ha rott det hela i land.

För mig blir det här en fin avslutning på vårens sista skälvande vecka!

Kram

L

2013-05-26

Fira

Nu i i veckan är det äntligen dags! Jag kommer ta min examen efter tre års studier på Uppsala Universitet. Inte trodde väl jag när jag lämnade högskolevärlden för så många år sedan att jag skulle plugga igen...

Det har varit otroligt roligt men också ganska slitsamt att arbeta heltid och plugga 25%. Framförallt det här sista året sedan jag blev sjuk. Men nu är jag klar, godkänd och examen stundar. Det känns helt underbart! På fredag ska jag fira och ha fest med familj och vänner. Jag har undanbett mig uppvaktning i form av presenter och sagt att om någon känner för det så kan de hellre sätta in pengar på Cancerfonden.

Nu hoppas jag att det kommer att bli ett hejdundrande party med mycket skratt och glädje för det är vad det här huset behöver!

Ingenting är omöjlig, allt är möjligt! Så känns det just nu, just idag.

Kram

L

2013-05-23

Spirar

Det är en kamp mellan ljuset och mörkret. Jag kan känna hur ljuset sipprar in och fyller mina mörka vrår. Mörkret kämpar hårt mot att förintas. Det är som om det svarta inte riktigt vågar lita på att det får lov att ge sig av, lämna mig, som om vi har blivit bundsförvanter.

Kroppen känner sig trött, sliten och värker stundvis. Själen skaver och har något den vill säga mig. Jag behöver lyssna och försöka förstå. Försöker tänka just nu att det får ta tid. Ge mig själv utrymme att läka. Det är då det är så skönt med våren, solen och växtkraften. Våren hjälper. Ett oväntat skratt som klingar i vinden hjälper. Doften av varm asfalt hjälper. Blommor på bar kvist hjälper. Vänner, kärlek och vardag hjälper.

Jag har kommit ett år från diagnos.
Jag har även kommit ett år från mina båda stora operationer.
Jag har tagit mig ända hit!

Kram
L

2013-05-22

Indianen

Jag var på en föreläsning igår med Klas Hallberg. Har du inte lyssnat på honom någon gång så rekommenderar jag det starkt. Om inte annat för att få skratta åt sig själv ett par timmar. Han driver hejdlöst med de personlighetsdrag vi människor har. Undertonen i föreläsningen är dock mycket allvarlig. Vi måste våga lyssna på vår inre Indian.

Vår inre Indian bor i magen. Det är den som ropar lite tyst till oss ibland - magkänslan. Men idag lyssnar vi mest på vår inre projektledare säger Klas. Projektledaren står för det drivande, skapar struktur. Indianen står för kreativitet och känslor. När vi vågar lysssna på Indianen kan vi göra det omöjliga möjligt.

Vad är det omöjliga för just mig? Jag har nyss lyssnat på min Indian och tackat nej till drömjobbet. Det känns bra och när beslutet väl var fattat så infann sig sorg men framförallt en stor lättnad. Sakta, sakta har sedan känslan av att "ingenting är omöjligt" smugit sig på. Föreläsningen igår var bara ytterligare en bekräftelse. Så nu måste jag ta mig en funderare på vad som är omöjligt för mig och som kanske kan bli högst möjligt.

"Ge aldrig upp drömmen om det du verkligen vill göra.
Personen med drömmar är starkare än den med alla fakta."
Albert Einstein
 
Kram
L
 







2013-05-21

Livet går vidare

Vad som än händer. Vad som än sker. Ibland känns det så märligt. Att livet går vidare. När vi är i kris och sorg är det som att vara innesluten i en bubbla och titta ut på världen. Världen som inte slutar snurra, människor fortsätter som vanligt.

Människor fortsätter som vanligt trots ond bråd död, kärlekssorg, naturkatastrofer, krig och elände. Det kan tyckas hemskt och stundvis rätt orättvist. Men det finns även tröst i det. Att veta att inget stannar. Att veta att allt fortsätter fast i annan form, med annat tänk, med andra erfarenheter.

Livet går vidare

Kram
L

2013-05-20

Sorgens dag

Det har varit en svår dag idag. Idag var dagen då vi hade minnesstund för min fina kusin. Det var vackert, oändligt sorgligt och vemodigt. Allt var så fint ordnat. Det vara bara så svårt att förstå. Alla var ju där, utom hon. Hon som alltid ska vara med, sprida sitt skrattt och glittra med sina vackra ögon. Hon fattas oss. Vi sörjer. Sorgen är svart, kompakt, men känns aningen lättare efter dagen. Vi har fått minnas tillsammans, det fina och glada, det lätta och härliga.


Älskade C, vi saknar dig så!
 
Kram
L
 
 

2013-05-19

Metastaser - En dikt från förra våren

Metastaser

Beskedet skapar en bomb i mitt inre, som hotar att sprängas
I samma sekund försvann min förmåga att andas
Jag gråter inte
Jag känner inte
Jag tänker inte

När ska bomben sprängas?
Hur ska jag fly detta?
Vem kan trösta mig?
Hur kan jag komma till ro?
Vilket är bästa sättet att överleva ?



2013-05-17

Idag är idag

Jag tänker ibland att jag har tagit mig dit där ingen vill vara fastän det ändå är en seger. På en plats bortom frihet och trygghet. Där vaksamhet och oro råder för att aldrig riktigt stilla sig. Jag är så oändligt tacksam att jag idag ca 1 år senare fortfarande finns kvar. Får sitta bredvid mina barn i tvsoffan och mysa en fredag. Får vakna mitt i natten och höra de trygga andetagen från min sovande man. Men oron finns kvar. Den lever i mig varenda dag och varje timma och jag hoppas att den är något som så småningom går över.

Idag är idag och jag är jag.
 
Kram
L

 


2013-05-14

Magkänsla - När man bara vet

Att fatta stora livsavgörande beslut är en av de svåraste saker som finns. Jag vet att magkänslan är den viktigaste faktorn. Min magkänsla har varit fullständigt bedövad under några år. Begravd under måsten, föreställningar om hur det "ska vara", andras behov och önskningar, min vilja som inte alltid matchar min livssituation.

Ja, det finns många saker som kan tränga sig före magkänslan. Den här helgen har jag brottats med mig själv, med min innersta kärna. Jag har mött mina känslor och mina kval, lyssnat på mig själv.

Det hade varit så lätt att följa vägen alla trodde jag skulle ta. Den jag själv varit med och stakat ut. Den vägen är så lockande.

Men hur ska det gå till? Precis som en idrottsman med skadad fysik har jag nu mött min egen svaghet. Jag har i den svagheten hittat min styrka. Jag har legat i hårdträning på jobbet i flera år för detta. Jag har pluggat de sista 3 åren för att när det var dags kunna kliva fram och ta fronten. Nu kom förutsättningarna. Alla bollar ligger framför öppet mål, färdiga att sparka rätt in i mål. Tänk er, jag står vid mållinjen. Fantastiskt eller hur!!!! Äntligen har jag chansen att testa mina vingar, mina ideer. Drömjobbet. Mitt...

Därför, just därför. Så svårt.

Jag har format mitt beslut i helgen. Det går inte att åka till VM och kicka boll med trasiga knän. Det går heller inte att kliva på drömjobbet för mig i augusti med tvivel på om jag orkar. Jag kan inte leva en sommar med pressen på mig att jag måste vara "fit for fight" i augusti. Om jag är ledsen? Ja, det kan du tro. Men konstigt nog är jag även glad och stolt. Jag har idag brutit mönster, handlat i samklang med mig själv. Många kommer bli besvikna och det känns tungt. Så får det bli, jag kan inte svika mig själv, offra mig för önskningar från andra. Jag får ta medarbetarnas önskan om mig vid rodret som den fina komplimang det är.

Min tur kommer, bara inte idag, inte nu, inte i höst. Men den kommer, när det blir bra för mig. När jag har tagit hand om mig själv kommer jag att kunna kliva in och ta rodret - om jag vill.

Välgrundade beslut känns som en varm sommarvind i hela kroppen, gott i magen, glatt i själen. Stolthet. Ingen och inget kan få mig att tvivla eller ändra mitt beslut.

Jag och magkänslan har bestämt.

Kram på er alla

L

2013-05-06

Jävla cancer!

En av tre får cancer. Jag tror inte på det längre. Det måste vara fler, eller? Nu har ytterligare en av mina vänner drabbats. Jag fattar inte! Hur är det möjligt? Det gör mig skitskraj! Jag tänker att alla, ALLA, borde skänka pengar till cancerfonden, till forskningen.

Varför cancer?
 
Kram
L
 
 
 

2013-05-05

Det gör ont när knoppar brister...

Det gör ont när knoppar brister. De brister av kraften att växa. De spränger sig fram för att utvecklas till sina vackraste jag. Utan näring och vatten kan de inte starta sin tillväxt. De torkar som små knoppar på en gren. "Det gör ont när knoppar brister..." är en vacker metafor för hur människans självutveckling ser ut.

Det här utsätts vi för i vårt föräldraskap. Vi ska vara näringen och vattnet som får våra härliga ungar att utvecklas till sina vackraste jag. De ska med varsam och kärleksfull hand puffas ut ur boet. Älskas tills de är trygga nog att våga locka fram det allra bästa och starkaste ur sig själva. Bitterljuvt är det. Glädjefyllt och smärtsamt på samma gång. Jag funderar ofta på hur jag på bästa sätt som förälder kan ge mina barn rätt verktyg för att kunna leva fullt ut.

Just nu tror jag att det bästa jag kan göra för mina barn är att försöka laga mig själv. Tänker på de där filmerna när man sitter på flyget. På med din egen syrgasmask först för att kunna hjälpa ditt barn. Annars är risken stor att ingen hinner få på sig syrgasmasken...

Att drabbas av livshotande sjukdom är som att bli berövad all näring och vatten. Att kippa efter andan, att inte kunna sträcka ut sig i sin fulla prakt. Att bli beskuren, omruskad och vettskrämd. Det ger även tanken nya banor och större utrymme.

Just nu försöker jag förse mig med den näring och det vatten som kan få mig att fortsätta växa. Jag vill inte bli en förtorkad knopp på en gren. Hur kan jag utvecklas så att det blir så bra som möjligt för mig och min familj? Jag vill inte köra någon egogrej där inga andra får utrymme. Däremot vill jag inte längre utsätta mig själv för saker som tar min energi, mitt fokus eller gör mig illa.

En fin sång som handlar om att släppa taget, lyssna här 

Kram
L

2013-05-04

Funderar på ett brev till någon

Tänk att skriva kan vara så bra! Att få sätta tankar och känslor på pränt. Det blir en slags terapi. Att på distans läsa sina egna ord, fundera över vad de står för och vad för slags behov de signalerar.

Ord är sårbara - ord är starka. De kan skapa sorg och ledsenhet. De kan ge den största glädje. Har funderat länge på ett brev jag skulle behöva skriva. Till någon som stått mig oerhört nära. Till någon som inte längre delar mitt liv och mina tankar. Till någon som fattas mig men som inte längre har en plats i mitt liv.

Jag har formulerat mitt brev så många gånger. Det är svårt. Vill inte såra, vill inte vara elak, vill inte skada. Jag vill bara förmedla min saknad och min sorg över att det som varit aldrig någonsin mer kommer att bli. Vill förmedla att jag inte är bitter, att jag inte hatar eller känner ilska.

Jag känner saknad. Jag känner tomhet. Jag känner med någon, men kan inte vara den som tröstar. Det är inte jag som har mandatet längre. Någon har under många år byggt en mur runt sig själv. Någon tittar ut från sitt fort och ser bara människor som sviker. Någon förstår inte hur man bygger broar, sträcker ut en hand, tar emot en kram. För mig gör det ont att inte kunna hjälpa. Att inte vara den som kan göra någon glad.

Någon, du kommer alltid finnas i mitt hjärta.
Kram
L



Finns inga rubriker som passar idag

Något katchy kanske? Något mörkt? Något vårigt och glatt? Ja, vad skriver man en dag som denna? Solen skiner, fåglarna kvittrar, det är redan ljummet ute på morgonen. Kan det bli så mycket bättre?

Tänk att det kan det! Tänk att jag kan sitta här en vårdag som denna och känna mig så jävla bitter! Bitterheten är inte klädsam. Den är blandad med stora sjok av sorg. Det är som att psyket inte kan släppa taget om den förbannade cancern. Bara börja leva. Det funkar så bra de allra flesta av dagar. Varför jag? Varför just nu? Varför överhuvudtaget cancer?

Idag funkar det inte. Vill vara glad, vill glädjas åt allt som är här och nu. Men mörkt är det. Kolsvart. Gör alla vardagssysslor i ren ilska. Vill inte gå ut i skogen. Vill inte se solen. Vill inte höra fåglarna kvittra.

Som en trotsig barnunge, nu får jag skärpa mig!
 
Kram
L

2013-05-01

Valborg

En härlig valborgskväll igår. God mat med vänner. Glada skratt och allvarliga samtal i stearinljusets sken. Mitt där, bland alla andra, så hör jag klangen. Den smyger sig på mig stillsamt, samlar sig i magen och och pockar på min närvaro.

Klangen är vemod och sorg. Igår motade jag bort den med skratt, valborgsmässoeld och fina samtal. Den la sig tillsist. Tonade bort och gjorde sig liten. Ser de andra? Tror inte det. Bara hos mig som vetskapen finns.

Jag börjar vänja mig vid att den finns, kommer då och då och böljar genom mig. Idag har den hållit sig undan ända fram till kvällen. Om den skulle försvinna, klangen, så skulle jag inte sakna den. Men ändå, den berikar samtidigt mitt liv. Förstärker mina känslor, gör mina sinnen klarare och mer uppmärksamma, lyfter min glädje lite högre och frammanar starkare känslor.

Maj månad, en härlig månad, vårens sista månad.
 
Kram
L
 
Key West, Florida

2013-04-30

Funderingar

Jag vrider och vänder. Funderar och klurar. Det är så mycket som kommit nära och upp till ytan sedan jag fick mitt cancerbesked. Vad driver mig, engagerar mig, glädjer mig, fyller mig med lust?

Jag har så mycket att glädjas åt! En underbar och stor familj, min egna lilla, mina föräldrar och syster, kusiner och mostrar. Otroligt fina vänner som har visat mig sin värme, styrka och kärlek. Nya vänner som klivit fram, stöttat, tröstat och hjälpt till med vardagen.

Varför känns det då så mörkt ibland? Så ensamt och tomt? Jo, jag ska leva med insikten att jag har haft cancer. Kan få det igen. Cancer som hann sprida sig till lymfkörtlarna. Jag är inne i en fas där jag försöker ta in det som hänt och bearbeta det. Förhålla mig till mig själv och framtiden. Det finns inga genvägar.

Det är mycket att fundera på nu...

Kram
L

2013-04-27

Vardagslyx

Vaknade tidigt i morse. Pigg och utvilad! En härlig känsla att vakna upp till. Utanför var det redan sol. Satte på en tvättmaskin, gick in till lilla E och låg länge i sängen och pratade. När alla vaknat åt vi frukost tillsammans.

Satte på en maskin tvätt, läste morgontidningen och drack en kopp kaffe. Hela dagen har jag sedan varit i trädgården. Krattat gräsmattan, klippt av trasiga och skadade grenar, rensat rabatter och sopat gångar.

En stund i solen på grannens trappa tillsammans med några av de andra mammorna i husen. Ett glas vitt, glada skratt och delade minnen. Hem till mannen som börjat fixa med middagen. Grillat, ett glas rött och familjesnack vid matbordet.

Nu är det dags för alla oss i familjen att titta på en film tillsammans. Filmen om Pi. Myskväll med lite godis och hemgjord milkshake.

Höjden av lycka! En dag som har känts som en vanlig dag, som en dag innan cancern.
 
Kram
L
 
 

2013-04-26

lunch med extra allt

Igår var det strålande vårväder utanför fönstret på mitt kontor. Jag och mina arbetskamrater bestämde oss för att luncha på annan plats. Det blev en lunch med extra allt. Solen lockar verkligen fram glädje och skratt. Skämten gick både högt och lågt, tramsiga och om allvarliga ämnen. Humor kan rädda mycket. Igår gav den mig en skjuts framåt på vägen. Känner hur jag genom skrattets magi läkte några små håligheter.

Ett skratt förlänger livet!

Kram
L

2013-04-25

Älskade syster

När kriser kommer blir det så tydligt vad som är viktigt i livet. Det här skrev jag till min syster förra året strax efter mitt cancerbesked:

Jag kan inte lova dig att jag ska leva länge. Jag kan bara lova dig att jag ska göra allt jag kan för att vi ska få bli gamla tillsammans. Jag kan ej heller lova dig att finnas för alltid. Jag vet bara att jag vill fortsätta vid din sida, som din lillasyster för all evighet.

Du min allrakäraste syster. Den finaste av människor. Min trygghet och hamn. Du har känt mig sedan jag föddes. Du har varit min beskyddare och vapendragare från mitt första andetag. Jag kommer alltid att vara dig evigt tacksam.

Du har lärt mig så mycket. Du har tröstat, snutit, bannat och växt med mig. Vi är så olika varandra men ändå inte. Med dig har jag alltid varit hel. En storasyster att se upp till, vara stolt över och dela minnen med. En storasyster som när vi blivit äldre även velat ha mina råd, min hjälp och min stöttning.

Jag kommer aldrig att kunna beskriva för dig vad du betyder för mig. Min allra käraste syster. Finns inga ord som tillräckligt kan ge rättvisa åt dig, vår relation och vår vänskap.

Utan dig skulle jag vara mindre. Utan dig skulle jag vara ledsen. Utan dig skulle jag inte vara jag.

Kram
L


Cancerrehabilitering

Häromdagen fick jag besked om att jag är beviljad att åka på cancerrehabilitering. Vad innebär det? Jag känner mig lite osäker på om jag vill åka. Det blir så mycket tid för mig att möta mig själv. Det är säkert jättebra och vad jag behöver just nu. Men det kommer förmodligen bli svårt. Svårt att umgås med bara mig under längre tid. Skräckblandad förtjusning. Känner att jag behöver.

Hur ofta hinner vi människor reflektera över hur livet ser ut, vad vi känner och vill?

Kram
L

2013-04-23

Bieber mode

Vår familj har helt ofrivilligt hamnat i Bieber mode. Dottern är ett stort fan och den här veckan är Justin i Sverige. Hon har haft nedräkning sedan juni förra året inför konserterna. Igår var det den första konserten med dotter var på plats. Ikväll är det dags igen och i morgon. Ja, hon har sparat pengar länge och ska se honom 3 kvällar i rad...

Undrar hur hon mår på torsdag. När allt är över. Drömmen, musiken, dofterna av Bieberparfymen, längtan, den ouppnåeliga kärleken och gemenskapen på konserterna. Jag och min man är inställda på att agera snälla, varma krockuddar när hon ska tillbaka till verkligheten.

Föräldrarollen, älska, finnas, iaktta, stötta, pusha, trösta, fånga upp, vara landningsplatta och tryggt näste.

Kram

L

2013-04-21

Vänner

Jag känner mig rik! Min rikedom går inte att mäta i pengar, värdekurvor eller prognoser. Nej, min rikedom är en tryggare investering än så - vänner. Jag har lyckan att ha många vänner, unga vänner, gamla vänner, bästa vänner, arbetsvänner, kärleksvänner, släktvänner och många många fler.

Utan alla er hade jag inte tagit mig igenom det här lika stark. Ni har stöttat, peppat, pushat, kramat, tröstat, skrattat, delat, burit, lyssnat, berättat, sms:at, ringt, hälsat på, kommit med böcker, filmer, mat, tagit hand om mig och helt enkelt visat mig att när jag går ner för räkning så finns ni där!

Ord kan inte nog beskriva hur viktiga ni alla är och har varit både innan, under och efter. Utan er vore jag inget. Utan er vore jag fattig. Utan er kan jag inte ens föreställa mig.

Tack alla mina underbara, som följt mig på vägen och gjort allt så mycket lättare!
Kram
L

2013-04-19

Konsten att räcka till

"Att räcka till". Ett begrepp som väcker många känslor hos mig just nu. Jag har under många år av mitt liv försökt räcka till. Hemma med barnen, med mannen, med mina vänner, föräldrar, fritidsintressen och jobbet. Framförallt familj och jobb.

Jag har slitit och dragit i mig själv som ett gummiband till bristningsgränsen. En gång brast det. Jag fick ett svårt diskbråck i nacken. Då blev jag den som skulle vara "bäst" på att rehabilitera mig tillbaka till ett vanligt liv. Sprang vidare utan att ta mig tiden att reflektera. Jag "vann" guldmedalj den gången...

Cancern. Var det de stora gummibandet som fullständigt exploderade i ren utmattning, när all elasticitet tagit slut? Är det mitt eget fel att jag drabbats av cancer? Borde jag ha lyssnat mer på mig själv? Vad är det i så fall som jag behöver ändra på? Tänk om jag fattar fel beslut och ändrar på något som är bra för mig?

Kan det verkligen vara så enkelt? Borde inte fler ha cancer eller allvarliga sjukdomar då? Jag menar, jag tror det finns väldigt många därute med mig som pushar sig själva till det yttersta på alla möjliga sätt och vis. Varför drabbar det då inte ännu fler?

Just nu försöker jag bara lära mig att leva med insikten att jag just här och nu, varje dag, inte räcker till. Inte för någon. Inte åt mig själv, mina barn eller min man. Inte på jobbet, med mina vänner eller med träningen.

Vissa dagar gör det så jävla ont att inte räcka till, framförallt med barnen. De behöver mig mer än nånsin och jag har inte energi nog. Försöker vara så medvetet närvarande jag bara kan med barnen för att kompensera att jag inte har krafter till att upprätthålla vårt vardagsliv.

Först jobb och sedan blir det helg med familjen och förhoppningsvis lite sol på näsan.
Kram
L

2013-04-18

Enkel logik

Idag dök det upp ett härligt minne från när min dotter var liten. Hon är och har alltid varit en bestämd liten unge med tidig verbal förmåga. Det var inte alltid lätt att övertyga om att mina idéer var de bästa. Ta kläder tex. Lilla E ville väldigt gärna själv bestämma vad hon skulle ha på sig. Rosa ballerinakjol mitt i vintern, pälsmössa på sommaren eller någon fantastiskt och fantasifull kreation som kanske inte alltid hann med att stylas en vardagsmorgon. Ofta gick det att tillmötesgå och då var allt frid och fröjd, lite kreativitet och originalitet har ju aldrig skadat någon.

En kall morgon hade vi dock en tuff match angående ett par mjuka, klarröda fleecebyxors vara eller icke vara. Dessa uppskattades inte! Efter lock och pock och en hel del mammalist var vi på väg till dagis, lilla E i röda fleecebyxor... Vi gick genom parken. E´s lilla varma hand i min, pratandes om ditten och datten, när E plötsligt säger:

"Mamma, när jag kommer till dagis idag så ska jag pinka på mig!"
Jag blev nyfiken och min följdfråga blev självklart varför hon tänke göra det. Svaret jag fick var underbart. "Jo, för om jag pinkar på mig så får jag byta byxor!"

As simple as that.... ;)

Kram
L


2013-04-17

Att möta sig själv

Jag har på sista tiden funderat mycket på hur vi lever våra liv. Vilka omständigheter för oss dit vi är idag? Hur hanterar vi de med- och motgångar som vi möter i livet? Ofta när vi människor pratar med varandra så handlar det om vad andra ska tycka, vad andra vill, vad andra hoppas på att vi ska göra/vilja osv. Det är så lätt att lägga sina krafter på att uppfylla andras önskningar, krav och förväntningar.

Hur kan vi leva så vi är sanna mot oss själva? Vilka redskap har vi till vårt förfogande? När vi inte vet vad vi vill, eller när vi inte orkar göra det vi egentligen känner att vi borde, så gömmer vi oss bakom måsten och aktiviteter. Det är lätt att låta sig uppslukas av vänner, familj och plikter. Det vi borde göra när svåra beslut ska fattas är att skala bort alla dessa saker. Möta oss själva och känna efter: vad vill JAG, hur kan jag på bästa sätt genomföra det jag vill/behöver så att det blir bra för både mig och andra? Vad behöver jag hjälp med och vad kan jag klara av själv? Det kan vara viktigt att fundera på om det som jag vill göra är värt det som kanske måste "kosta" på vägen, tex mindre tid med barnen, maken, vännerna eller mindre tid för arbete eller fritidsintressen.

Om vi vet vilka prioriteringar som är viktiga för oss. Om vi kan rangordna dem så är det lättare att fatta beslut som blir bra och genomtänkta. Jag ska dela med mig av ett tips jag fick en gång:
"Tänk er att ni sitter och lyssnar på en präst. Denna präst håller tal på en begravning. Det är DIN begravning. Vad är det första och viktigaste du skulle vilja att prästen sa OM dig till dina anhöriga. Hur skulle du vilja bli beskriven som människa och vad skulle du vilja berättades varit det viktigaste i ditt liv? Det du varit bäst på och som legat dig varmt om hjärtat?"

När jag hörde det här så blev allt väldigt enkelt. Det fick mig att se i skarpt ljus vad jag alltid ville och behövde prioritera som nummer ett i mitt liv för att må bra. När jag blev sjuk förra våren så var det också precis det jag kände att jag ändå var nöjd med. Att om jag inte skulle klara mig så hade jag i alla fall levt efter mitt eget viktigaste motto.

Vad är det just du behöver ha som prio ett för att må bra i ditt liv? Ta reda på det och ge dig själv förutsättningar för att kunna ge det stort utrymme i din vardag.

Kram
L

2013-04-16

Hatkärlek

Då. I somras när jag var som sämst. När jag opererats gång på gång. När jag visste att det blivit metastaser. När jag satt i bilen till strålningen på Radiumhemmet med radion på.

Då. Kunde. Det. Hända. Att. Den. Här. Spelades.





Då. Brukade jag snabbt byta radiokanal, låtsas som ingenting. Eller. Så grät jag stilla och tog in alla de vackra orden. Orden som väckte och väcker både kärlek och hat inom mig.


Kram
L





2013-04-14

Det som är beständigt

Jag har alltid tyckt om blommor i krukor. Då kan jag ändra mig snabbt både vad det gäller innehåll och plats för grönskan. Det är ett enkelt sätt att ordna trädgård. Det har passat mig de senaste åren. Innan krukorna hade jag rabatter och perenner.

Under flera års tid har jag levt i ett vakum av beslutsångest. Svårt att fatta beslut om beständiga saker. Tänk om jag ångrar mig, tröttnar, väljer fel... Resultatet har blivit att jag inte gjort något alls tillslut. Detta i sin tur har resulterat i att jag inte har trivts hemma.

Jag går nu runt och funderar mycket över vad det här kan bero på. Har jag varit för trött? Är det min natur? Har det varit för lite nöjen och för mycket måsten i mitt liv? Är det något jag inte trivts med?

Nu har jag nog kommit fram till att svaret är lite av allt ovanstående. Nu, just nu, verkar jag inte ha svårt alls att bestämma mig. Jag stannar upp, känner efter i magen och sedan fattar jag ett beslut. Det är otroligt skönt! Jag hoppas att det här nya sättet att fatta beslut håller i sig. Att jag fortsätter vara i närkontakt med mitt eget jag.

Nu tar vi tag i den här veckan, jag ska planera för perenninköp till trädgården, hoppas ni har saker att se fram mot den här veckan som ger er lust och glädje!

Kram
L

Att acceptera

Min kropp ser inte likadan ut som innan jag fick cancer. Det är bara att konstatera. I början var det inte något jag tänkte på. Mitt fokus låg på att överleva och bli frisk. Nu har jag kommit en bit på väg och lever med en medvetenhet kring att jag måste vara uppmärksam på nya tumörer. Det känns tungt vissa dagar.

Nu när jag passerat 1-årsdagen av mitt besked har jag börjat bli medveten om kroppen igen. Att jag har en kvinnokropp. Kroppar kan vara vackra. Jag har opererat bort lite bitar, jag har strålat och varit svårt brännskadad med hud som varit svart och lila av strålningen. Ett ärr har varit inflammerat och blivit hårt och har legat som utanpå huden. Det har inte sett fint ut. Trots det har jag inte tänkt på det ur ett "kroppsperspektiv". Jag har ju inte sett det om jag inte har bytt kläder eller duschat.

Sedan kom en dag när jag SÅG, såg allt ur ett perspektivet "det här är jag för resten av mitt liv". Ett konsaterande. Jag köpte Bio-Oil efter tips av en kompis. Började massera mitt ärr. En fantastisk olja! Ärret har minskat, blivit smidigare och lite mindre. Huden har fått lite bättre färg och elasticitet.

Jag ser min kropp varje dag och för varje dag som går så växer också acceptansen. Jag gillar mig. Nästan mer nu än innan. Jag känner mig tacksam för att jag lever och att jag och kroppen klarat det här. Men det kommer nog ta ganska lång tid innan jag vill visa mig, gå på badhus och duscha offentlig etc. Kanske aldrig? Fast det gör ingenting så länge jag gillar mig själv. Kroppens nya utseende är en påminnelse om livet, att jag lever!

Hoppas ni alla njutit en fin helg med nära och kära!

Kram
L

2013-04-13

Estetik, skönhet eller ytlighet?

För ett par veckor sedan fyllde jag år. Var inte så sugen på att fira. Kändes mest som "allt som hände för 1 år sedan" hängde över mig. Jag önskade mig dock skönhet. Att få hjälp med att måla och tapetsera om matsals- och vardagsrum. Häromveckan kom mamma och pappa upp. För att träffas, umgås men även för att pappa skulle göra jobbet som present till mig.

Vet ni, det blev så fint! Så underbart ljust, vitt, krispigt, skirt, snyggt! Tänk vad lite yta kan ge glädje och energi. Det är så viktigt att trivas hemma. Vi gör inte om så ofta. Dessa 2 rum har vi aldrig gjort något med sedan vi flyttade in. Har aldrig gillat tapeterna men de har funkat bra.

Nu går jag här i mina två nya vita rum och njuter, funderar och planerar. Det ger energi och livsglädje vilket inte är att förakta. I morgon ska jag åka till det stora varuhuset och handla lite. Ska bli så roligt att få fixa till. Utmaningen för mig har alltid varit att göra om och göra nytt med små och enkla medel. Gillar recyclingmodellen. Har köpt ett vackert bord från blocket. Ett sådant där gammalt biblioteksbord. Funderar nu på vad som ska hända med det; färg eller inte?

Trevlig lördag önskar jag alla er!
 
Kram
L

2013-04-12

Förlorad i minnen

Ibland kan jag förlora mig i minnen. Minnen som bär dofter, ljud och känslor. Minnen kring hur jag kunde spendera timmar tillsammans med farfar i "snickarboa", farfar var möbelsnickare. Under tiden som farfar skapade vackra saker i trä med hjälp av sina verktyg satt jag uppflugen på snickarbänken och dinglade med benen hänfört iakttagande. Vi pratade om stort och smått. Klurade och funderade. Farfar hade oändligt med tid. Jag har många vackra saker som min farfar skapat. I stugan på Gotland har jag en bänk. Den är enkel men ändå med så många fina små detaljer. Detaljer som gör det där lilla extra.

Eller så var jag med farmor i köket; virkade, sydde och bakade snirkliga bullar. Farmor hade ett litet skrin som för mig var en riktig skattkista! Skrinet står idag i mitt hem. Skrinet var till brädden fyllt av knappar. Jag sorterade knapparna efter storlek, färg, form, material, antal hål osv. Oändliga möjligheter. Andra dagar gick vi i skogen; plockade bär, svamp eller blommor. Tittade på djur, djurspillning, fåglar eller andra spännande saker som kom i vår väg. Min hand i hennes, liten, mjuk och varm. Farmors stor, len och trygg.

Vi kunde äta frukost länge farfar, farmor och jag. I köket doftade det bryggmalet kaffe, varm choklad och  hembakat bröd. Farfar doftade pipa. Jag brukade sitta i hans knä medan farmor gjorde frukost. Farfar lyssnade på väderleksrapporten, hummade och rökte pipa. Farmor dukade bordet och bredde smörgåsar. I förbifarten kunde hon stryka min kind, lägga en hårslinga till rätta bakom mitt öra, le lite som om vi två delade en hemlighet. Hennes händer doftade alltid av "Oil of Ulay". Det var den lotion som hon så omsorgsfullt använde till ansikte och händer. Än idag när jag ser en flaska "Oil of Ulay" kan jag öppna korken och dra in doften av farmor. En doft av barndom, trygghet, lycka, oändlig tid och bekymmerslöshet.

Det är en gåva att minnas alla de som stått mig nära och som idag finns med mig i mina minnen. Minnen som jag kan plocka fram när tillvaron känns lite grå och tung.

Kram
L

2013-04-11

Livets vändning

Att vi vuxna får cancer kan vara nog så svårt att acceptera. Att barn får det är fullständigt omöjligt att acceptera!

Följe en mammas kamp för sin älskade unge på Livets vändning.

Kram
L

Katastrof!

Från att ha levt ett liv som lunkat på med "ups and downs" som i de flesta andra familjer har jag hamnat i ständig beredskap för katastrofläge. Innan cancern så kunde jag någon gång ibland vara orolig för att det skulle hända de mina något.  Men oftast var jag trygg, trygg med att allt var i sin ordning. Jag var väl helt enkelt normalorolig och kunde någon gång då och då tänka "vad händer om...".

Nu har jag gått till ett liv där hela mitt väsen tänker KATASTROF med en gång. Andningen blir tung, jag känner mig svettig och ofokuserad, genast beredd på att handla. Det behövs inte mycket för att utlösa det här. En sån simpel sak som att lillkillen inte kommer hem exakt den tid han brukar kan vissa dagar utlösa kraftiga ångesttankar istället för att skapa en oroskänsla som det kunde resultera i innan. Det är som om jag slutar fungera och inte kan tänka klart.

Någonstans vet jag, vet att det handlar om mig och det jag varit med om. Men det hjälper inte, går inte att styra. Jag vill bara samla alla mina nära och kära runt mig, umgås och ha stenkoll på dem allihop. Så att inget händer. För man vet ju aldrig!

Hör ju själv hur orimligt detta är...
Kram
L

2013-04-10

Vila i frid kära kusin

I går kväll fick du somna in efter en hård kamp mot cancern. Du fick somna stilla, hemma, i famnen på din man. Dina sista dygn har varit en vedervärdig kamp mot det oundvikliga. Du har kämpat, ditt hjärta har varit starkt trots att kroppen varit svag. Din syster och din man har funnits vid din sida hela tiden.

Du är så saknad av oss alla! Vi har mist en kär person, en vacker själ med många djup. Du var en fantastiskt rolig och härlig människa med väldigt mycket livsglädje. I dag finns du inte längre bland oss, min kära kusin. Du fattas oss, alltid.

Vila i frid
 
Kram
L
Den här bilden är till dig fina C, South Beach Miami, dit du så gärna ville åka en gång till.

2013-04-09

Tid

Tid är något vi alla har precis lika mycket av. Hur tiden används är upp till var och en. Vi gör olika prioriteringar över hur den ska fördelas. Jag har alltid lagt mycket tid på min familj och mitt jobb. Nu står jag här med nya erfarenheter och då blir det så att jag funderar jättemycket på tiden. Vad jag vill använda den till, vad jag behöver använda den till för att må bra, hur mycket tid jag har, vetskapen om att min tidsbudget är osäker och så vidare.

Om tiden ska fördelas in i ett tårtdiagram, hur ska det se ut för mig? Egentid, familjetid, socialt liv, arbete, träning...

En svår fråga. Hur tänker ni andra, hur fördelar ni tiden?

Kram
L

2013-04-08

Speciella människor

Ibland träffar jag på dessa människor. De speciella människorna. Det kan vara i mitt privata liv, på jobbet, via bloggandet och kommentarsfältet, genom sjukvården och så vidare. Det som utmärker dem är att jag ganska snabbt kan känna att "här, här är det en människa med det där extra". En människa som utstrålar värme, engagemang, lyhördhet, humor, lojalitet, ärlighet, och tydlighet.

Idag är mitt inlägg en hyllning till min kontaktsjuksköterska på Karolinska. Hon är en fantastisk person! Hon säger och gör alla de rätta sakerna vid rätt tillfällen. Hon kan vara varm, tröstande, sträng, bestämd, tydlig och samtidigt väldigt rolig. Hon balanserar perfekt mellan en enorm lyhördhet och fingertoppskänsla.

När jag fick besked att jag återigen skulle få en ny doktor så kändes det otroligt motigt att åka till undersökningen på Karolinska i fredags. Jag funderade mycket på om jag skulle försöka få en remiss till Södersjukhuset dit en av mina fd doktorer har gått. 

När jag funderat ett par varv så kände jag att det är så mycket värt att ha denna fantastiska kontaktsjuksköterska som jag har så stort förtroende för. Hon har spelat en viktig roll i den här resan. Beslutet blev att testa nya doktorn och om hon kändes bra vara kvar. Om hon inte skulle visa sig vara bra så fick det bli ett nytt beslut. Nu visade det sig att hon var en väldigt kunnig, lugn och trygg läkare med koll på saker och ting. Allt ordnade sig till det bästa.

Så idag ringde jag till min kontaktsjuksköterska bara för att berättada för henne hur otroligt skicklig jag tycker hon är. Jag märkte att hon blev rörd och mycket glad. Det här är något jag har bestämt mig för efter att jag blev sjuk; att ta den där lilla extra tiden för att visa min uppskattning. Det är så lätt att vi tänker att vi ska göra det sen, i morgon, nästa vecka, i sommar osv. Gör det nu, gör någon annan glad, lyssna på någon med fullständig närvaro.

Gör dig själv glad genom att ta dig tid för det där lilla extra som så ofta prioriteras bort!

Kram
L

ps. jag tycker det är så roligt att ni är så många som läser mina tankar!

2013-04-04

3 månaders kontroll

I morgon är det dags igen för kontroll. Jag skulle bli kallad automatiskt. När jag inte fick någon kallelse ringde jag upp för att höra vad som hänt mellan flytten från Radiumhemmets läkare till Kvinnokliniken. Jo, kontaktsköterskan kunde läsa att besöket var framflyttat till juni!?!

Vem fattar beslut om att ett återbesök ska flyttas fram ytterligare 3 månader? På vilka grunder har beslutet fattats?  Hur tänker man när jag inte är involverad på något vis i det som bestämts? Läkaren på Radiumhemmet var mycket tydlig med att jag skulle på återbesök i slutet av mars och att det var så remissen skulle utformas till Kvinnokliniken.

Kontaktsköterskan berättade även att jag får ytterligare en ny läkare pga att läkare nr 2 (som jag hade stort förtroende för) också har slutat på Karolinska. Känns inte roligt. Min kontaktsköterska som är den bästa man kan ha undersökte och ringde tillbaka till mig med en tid i morgon fredag. Nu ska jag dit. Har ont i magen och känner mig nervös för undersökningen. För att starta från noll igen med en ny läkare. För att inte få träffa den läkare som opererat mig. Hur erfaren är denna läkare av min cancertyp? Hur många har hon sett? Hur hängiven är hon sina patienter?

När jag startade denna resa hade jag en av Sveriges ledande experter på den här cancersorten som läkare. Sedan tog hennes medarbetare sedan fler år tillbaka över när hon gick till ny tjänst i Skåne. Bägge dessa läkare hade mitt största förtroende. Men imorgon blir det alltså en ny läkare.

Jag håller tummarna för att den nya läkaren är bra och att vi får en fin kontakt. 

Kram
L

2013-04-03

Hur kom vi hit?

Jag njuter så av vårens första värme. Det riktigt känns hur naturen ligger i startgroparna för en grönskande explosion. Underbart, helt enkelt underbart! För mig känns det som evigheter sedan det var vår och sommar sist. Förra våren försvann i ett töcken av operationer, smärtstillande, oro och kaos. Sommaren blev lugnare mentalt men jag åkte till Karolinska varje dag i 5 veckor för strålbehandling. Familjen åkte till Gotland och jag var ensam hemma efter att ha övertygat alla om att det var vad jag ville. De ville så gärna att någon skulle vara hemma och hålla mig sällskap hela tiden. De två sista veckorna av behandlingen var jag ensam kvar hemma i huset och åkte till Gotland på helgerna.

Det var så skönt. Jag fick chans att ägna mig åt vad jag kände och vad jag varit med om. Behövde inte ta hänsyn till nära och kära och deras mående. Att få vara trött i fred, sova mycket och inte behöva anpassa tempot till någon annan än mig.

Idag sitter jag här och har lagt ett år bakom mig. Vet inte hur framtiden kommer att se ut. Men jag har NU, just NU och det är värt oändligt mycket.

Mina tankar är hos min vän som ska operera bort sin tumör idag. Jag är med dig!

Kram
L

2013-03-30

På rymmen

Det känns som att vara på rymmen. Sådär som när man var liten och sa "nu rymmer jag hemifrån!" och gick iväg med bestämda steg. Jag visste varenda gång att jag skulle gå hem snart igen. Det kändes bara så skönt att få låtsas en liten stund.

Precis så är det också nu i påsk. Jag och familjen är på rymmen. Jag vet att vi kommer att åka hem på måndag och det ska bli skönt. Men ändå. I onsdags eftermiddag satte vi oss i bilen och åkte upp till Idre. Hela torsdagen vilade jag när de andra var i backen. Passade även på att jobba några timmar. På kvällen gick vi på restaurang, åt god mat och lyssnade på en mysig trubadur.

Gårdagen hade en rätt taskig start. Jag har varit rätt skakig inombords och orolig, har tänkt mycket på min vän som nyss fick cancerbesked och funderat på hur det ska gå för henne. Det blir oundvikligt så att jag även oroar mig och funderar på mina odds då. Det går hand i hand.

Under tiden vi åt frukost så blev det lite smågnabb om upplägget för dagen och det blev helt enkelt droppen för mig. Jag började gråta. (aldrig varit sån förut). För en gångs skull visade jag mina tårar öppet. Förklarade också att jag tycker det är onödigt att vi ska behöva träta om småsaker som inte betyder något i längden. Vet inte hur mycket av mitt "missionerande" de andra tar till sig. Svårt det där att sitta med en insikt och inte kunna nå ut med den på rätt sätt. Vill inte att de ska uppleva det fel.

Sedan åkte vi skidor hela dagen lång i solen, det var underbart. Jag var med några timmar mitt på dagen med ett långt lunchstopp på topprestaurangen.

Idag har det varit "sol ute, sol inne, sol i hjärtat och sol i sinne" .
Nu hoppas jag på några fler dagar på rymmen innan det är dags att vända hem.

Kram

L

2013-03-27

Vad är det som händer?

För snart 9 år sedan dog en av mina närmsta vänner av cancer i livmodern. En ung småbarnsmamma som aldrig hade levt särskilt ohälsosamt. Jag saknar henne än, hon fattas mig fortfarande.

Nu i vinter är det två år sedan som en annan vän till mig fick diagnosen tarmcancer. Hon lever fortfarande tack och lov! Glad och livsbejakande.

Julen 2011 får min moster cancerbesked. Tarmcancer. Operation och cellgifter. Hon mår bra idag.

I höstas dog en annan vän till mig i tarmcancer. Ett år hann hon leva efter att hon fick sin diagnos. Hon lämnade efter sig sina barn som just ska kliva in i vuxenlivet. Och kärleken, sitt livs kärlek som hon inte hann få så många år med, de hade nyss träffats.

Strax innan henne går en förälder till ett av mina barns kompisar bort i cancer. Hon hade inte fyllt 40, skulle gjort det i år.

I fredags får ytterligare en vän till mig cancerbesked. Sarkom, mjukdelscancer. Knölen på låret som hon trodde var en lårkaka från en olycka i stallet visar sig vara cancer. Hon får besked en fredag, en fredag med hela helgen utan att kunna nå kunniga läkare som kan stilla oro. Hon är ensamstående mamma till 3 fina barn. Den yngsta är 4 år.

I lördags ringer en släkting till mig. Hennes styvdotter har varit och tagit cancerprover i livmodern. Hon ska nu få vänta på provsvar. Vet ni hur länge? 6 veckor! 6 veckor ska hon gå och våndas, oroa sig, lida. Är det människovärdigt? Hon har två ganska små barn.

Min kusin ligger på Ersta. Svåra smärtor, smärtlindringen hjälper inte riktigt. Spridd cancer från urinblåsan. Strul med kallelser för återbesök för några år sedan, därefter inga fler undersökningar. Nu finns det inget mer de kan göra för henne utom att försöka hålla bort all smärta.

Vad är det som händer?
Kram
L

2013-03-21

Vad finns kvar?



För ett år sedan idag opererades jag första gången, mentalt befann jag mig här, på min älsklingsplats i världen.
Vår strand på Gotland



Vad finns kvar efter den ”storm” som drog in i mitt liv för ett år sedan?
 

Jag - jag finns kvar - om än inte riktigt i samma form eller personlighet. Vad vill jag ha kvar i mitt liv? Vad vill jag ha kvar av mitt ”gamla” jag? Det här är viktiga frågor för mig inför min framtid som i och med cancern fick en annan innebörd. En framtid som innebär att jag ska förhålla mig till en osäkerhet. En överlevnadsstatistik. En väntan på friskförklaring. Det går inte att bortse från hur mycket jag än skulle vilja det. Så vad gör det med mig? Det här är en stor fråga att fundera på. Återkommer om det.



Min framtid formas av det faktum att jag nu lever ett liv där jag drabbats av cancer, en sorg, en ovisshet, men framförallt en insikt…

 
Kram

L


2013-03-20

Cancer - Shack Matt

Likt omkullkastade spelpjäser försöker jag och min familj hantera vardagen. Det är som att gå på promenad en tidig morgon när den första isen har lagts sig som kristall på vattenpölarna. Minsta tyngd och de spricker sönder med ett vackert krispigt kras som nästan klingar i öronen.

Här kommer det inga ljud, det kan uppstå stunder av djupaste tystnad. Jag kan se hur min man iakttar mig vaksamt, hur han ibland stannar upp i det han gör och plötsligt suckar tungt. Vad tänker han? Att han önskar sig ett annat liv, ett liv utan ständig oro? Oroar han sig för att det inte kommer gå vägen? Vissa saker blir för svåra att prata om.

Barnen, mitt allt! Jag har drabbat er med för mycket allvar i för unga år. Jag ser hur ni kämpar och försöker hantera vår nya vardag på bästa sätt. Jag är så glad och stolt över hur tappra ni är. Men baksidan gör ont. En tonårstjej borde få revoltera, ha kärleksbekymmer, slå i dörrar, vara känslomässigt lynnig med utrymme för att leva i en glad obekymrad tillvaro. En liten kille i början av mellanstadiet borde inte fundera på om mamma är rädd för döden. Borde inte behöva säga "mamma, jag fixar det, vila du, du ser så trött ut"! Borde inte titta på sin mamma med forskande oroliga ögon.

Stundvis har vi något som liknar det som var innan. Men stunderna är för få och korta. Jag vill ha tillbaka vårt gamla liv. En vardag med den glädje och de bekymmer som tillhör en barnfamilj med två arbetande föräldrar.

Imorgon är det ett år sedan jag opererades första gången.

L

2013-03-18

Måndag



Helgen har försvunnit rasande fort. Vi har tagit det lugnt, väldigt lugnt. Igår var det plusgrader hela dagen, töväder. Efter en del påtryckningar så gick lillkillen ut lekte i snön. Om han själv fick bestämma så skulle han bara sitta framför datorn och tv:n och spela spel. När han väl kom ut var han ute hela dagen och byggde en Minecraftvärld i trädgården med sin kompis. Det blev både lunch och mellis på altanen i snösoffan med näsorna mot solen. Tänk vad det är härligt med sol!

Idag är det måndag.

Jag ska studera hela dagen. Nu är det en stor uppgift kvar och den ska vara klar i slutet på april, början på maj. Tänk, i maj är det examen. Känns oändligt långt dit. Men med lite envishet hoppas jag att det ska gå vägen!

Idag ska jag ringa min läkare och diskutera fortsatta undersökningar. Behöver även prata med dem om min trötthet. Den skrämmer mig ibland. Att vara så trött så jag inte ens orkar äta, tugga. Tröttheten gör mig även ledsen och bitter. Jag gillar inte det. Vill bara slänga dessa cancerupplevelser och efterdyningar åt h.....e!

Kram
L

2013-03-14

You name it




Ja, idag är det bara att välja. Välja perspektiv. Tröttheten ligger som ett hårt band över bröstkorgen och fyller hjärnan med oro. Ryggslutet värker sedan flera dagar tillbaka så det t.o.m påverkar magen, oro. Lillkillen har varit hemma nästan halva terminen pga olika konstiga åkommor. Startades en utredning i måndags på vad det kan vara. Jättemycket oro!

Så "You name it". Det fyller mig med ilska och ett jävlar anamma att fånga dagen just idag. Just idag är jag hemma med lilla E. Det får bli kvalitetstid i mängd. Ligga tätt tillsammans i soffan och läsa Harry Potter. Fundera ut vad vi ska äta till lunch, spela spel, prata om livet och bara vara. Öppna ett fönster en liten stund, känna om det doftar vår. (Minusgrader ute men sooool).

Jag kan välja - väljer här och nu - väljer vardagsvackert
L

2013-03-12

Undersökningen

Hej alla mina cyberspacevänner, jag blir rörd och glad över att ni vill följa mig på min resa genom det här.

I går var jag på undersökningen. Tänk så jag laddat! Jag hade verkligen bestämt mig för att tala om för läkaren hur illa jag tyckte att hon behandlade mig sist. I bilen till Karolinska drabbades jag av en otroligt stark ångestkänsla över hela min situation. Jag ville bara byta liv med någon. Slippa vara den som ska undersökas hela tiden. Det är en enorm stress att gå till dessa undersökningar. Livrädd för att få dåliga besked. Ensam. Ja, varför var jag det? Ska vara så tapper hela tiden och klara mig själv. Samtidigt med ångesten så var en del av mig lugn och rationell. Det är som att ha två människor i en som resonerar med varandra.

Väl inne på undersökningen så möts jag av samma läkare men med en helt annan attityd! Varm, inkännande, och lyhörd. Hon var otroligt professionell samtidigt som hon förmedlade empati och förståelse för mig och det jag varit med om. Så skönt.

Tänk, hon hade en dålig dag sist jag träffade henne. Och tänk vad det kan göra med en patient, med mig, jag hade haft ont i magen i flera dagar inför det här mötet. Cystan/tumören då? Såg likadan ut som sist. Har inte ändrat form eller storlek. PUH! Nu blir det undersökning om ca 6 månader och om den ser likadan ut då så ska den bara undersökas en gång om året för lång tid framöver. Skönt tycker jag. Ibland känns det nämligen som om jag har klippkort på Karolinska....

En lättad hälsning till er alla
L

2013-03-11

Tumör eller cysta?




Idag är dagen här då jag ska på återbesök för att kontrollera den cysta eller tumör som de såg vid en undersökning för ett tag sedan. Som jag skrev tidigare så har jag bestämt mig för att det är en ofarlig cysta.

Däremot känner jag oro över att behöva undersökas av den här läkaren då jag kände mig mycket illa behandlad sist. Det var inte så att hon var hårdhänt eller elak. Hon var bara avstängd och kändes som om hon arbetat i en fabrik med varor på löpande band.

Tro mig, det är inte kul att vara en "produkt", en "journal" eller en "diagnos". Jag är en människa i ett utsatt läge där jag lägger mitt förtroende på läkarkunskapen. Jag vill känna att jag möts med omtanke och respekt.

Så idag ska jag dit och jag har tänkt att jag ska försöka berätta för henne innan undersökningen hur jag upplevde det sist. Hoppas jag vågar.

Kram
L