Kroppen känner sig trött, sliten och värker stundvis. Själen skaver och har något den vill säga mig. Jag behöver lyssna och försöka förstå. Försöker tänka just nu att det får ta tid. Ge mig själv utrymme att läka. Det är då det är så skönt med våren, solen och växtkraften. Våren hjälper. Ett oväntat skratt som klingar i vinden hjälper. Doften av varm asfalt hjälper. Blommor på bar kvist hjälper. Vänner, kärlek och vardag hjälper.
Jag har kommit ett år från diagnos.
Jag har även kommit ett år från mina båda stora operationer.
Jag har tagit mig ända hit!
Kram
L
2 kommentarer:
Heja dig!!! Det är svårt det där med mörkret. Hur mycket man ska acceptera och hur mycket man ska ta sig bort ifrån. Yin och yang, tänker jag ofta på, hur viktigt det är med balans. Stor kram!
Ja, du har tagit dig ända hit!
Vilken prestation.
Såklart det också är en kamp mellan olika krafter. Att våga släppa in det ljusa....men också vila när kroppen säger ifrån. Balans, så viktigt.
Stor kram!
Lotta
Skicka en kommentar