Katastrof!

Från att ha levt ett liv som lunkat på med "ups and downs" som i de flesta andra familjer har jag hamnat i ständig beredskap för katastrofläge. Innan cancern så kunde jag någon gång ibland vara orolig för att det skulle hända de mina något.  Men oftast var jag trygg, trygg med att allt var i sin ordning. Jag var väl helt enkelt normalorolig och kunde någon gång då och då tänka "vad händer om...".

Nu har jag gått till ett liv där hela mitt väsen tänker KATASTROF med en gång. Andningen blir tung, jag känner mig svettig och ofokuserad, genast beredd på att handla. Det behövs inte mycket för att utlösa det här. En sån simpel sak som att lillkillen inte kommer hem exakt den tid han brukar kan vissa dagar utlösa kraftiga ångesttankar istället för att skapa en oroskänsla som det kunde resultera i innan. Det är som om jag slutar fungera och inte kan tänka klart.

Någonstans vet jag, vet att det handlar om mig och det jag varit med om. Men det hjälper inte, går inte att styra. Jag vill bara samla alla mina nära och kära runt mig, umgås och ha stenkoll på dem allihop. Så att inget händer. För man vet ju aldrig!

Hör ju själv hur orimligt detta är...

Kram

L