2013-05-05

Det gör ont när knoppar brister...

Det gör ont när knoppar brister. De brister av kraften att växa. De spränger sig fram för att utvecklas till sina vackraste jag. Utan näring och vatten kan de inte starta sin tillväxt. De torkar som små knoppar på en gren. "Det gör ont när knoppar brister..." är en vacker metafor för hur människans självutveckling ser ut.

Det här utsätts vi för i vårt föräldraskap. Vi ska vara näringen och vattnet som får våra härliga ungar att utvecklas till sina vackraste jag. De ska med varsam och kärleksfull hand puffas ut ur boet. Älskas tills de är trygga nog att våga locka fram det allra bästa och starkaste ur sig själva. Bitterljuvt är det. Glädjefyllt och smärtsamt på samma gång. Jag funderar ofta på hur jag på bästa sätt som förälder kan ge mina barn rätt verktyg för att kunna leva fullt ut.

Just nu tror jag att det bästa jag kan göra för mina barn är att försöka laga mig själv. Tänker på de där filmerna när man sitter på flyget. På med din egen syrgasmask först för att kunna hjälpa ditt barn. Annars är risken stor att ingen hinner få på sig syrgasmasken...

Att drabbas av livshotande sjukdom är som att bli berövad all näring och vatten. Att kippa efter andan, att inte kunna sträcka ut sig i sin fulla prakt. Att bli beskuren, omruskad och vettskrämd. Det ger även tanken nya banor och större utrymme.

Just nu försöker jag förse mig med den näring och det vatten som kan få mig att fortsätta växa. Jag vill inte bli en förtorkad knopp på en gren. Hur kan jag utvecklas så att det blir så bra som möjligt för mig och min familj? Jag vill inte köra någon egogrej där inga andra får utrymme. Däremot vill jag inte längre utsätta mig själv för saker som tar min energi, mitt fokus eller gör mig illa.

En fin sång som handlar om att släppa taget, lyssna här 

Kram
L

Inga kommentarer: