Att acceptera

Min kropp ser inte likadan ut som innan jag fick cancer. Det är bara att konstatera. I början var det inte något jag tänkte på. Mitt fokus låg på att överleva och bli frisk. Nu har jag kommit en bit på väg och lever med en medvetenhet kring att jag måste vara uppmärksam på nya tumörer. Det känns tungt vissa dagar.

Nu när jag passerat 1-årsdagen av mitt besked har jag börjat bli medveten om kroppen igen. Att jag har en kvinnokropp. Kroppar kan vara vackra. Jag har opererat bort lite bitar, jag har strålat och varit svårt brännskadad med hud som varit svart och lila av strålningen. Ett ärr har varit inflammerat och blivit hårt och har legat som utanpå huden. Det har inte sett fint ut. Trots det har jag inte tänkt på det ur ett "kroppsperspektiv". Jag har ju inte sett det om jag inte har bytt kläder eller duschat.

Sedan kom en dag när jag SÅG, såg allt ur ett perspektivet "det här är jag för resten av mitt liv". Ett konsaterande. Jag köpte Bio-Oil efter tips av en kompis. Började massera mitt ärr. En fantastisk olja! Ärret har minskat, blivit smidigare och lite mindre. Huden har fått lite bättre färg och elasticitet.

Jag ser min kropp varje dag och för varje dag som går så växer också acceptansen. Jag gillar mig. Nästan mer nu än innan. Jag känner mig tacksam för att jag lever och att jag och kroppen klarat det här. Men det kommer nog ta ganska lång tid innan jag vill visa mig, gå på badhus och duscha offentlig etc. Kanske aldrig? Fast det gör ingenting så länge jag gillar mig själv. Kroppens nya utseende är en påminnelse om livet, att jag lever!

Hoppas ni alla njutit en fin helg med nära och kära!

Kram

L