2016-11-05

Livets mosaik

Jag har mitt liv. Det som pågår här runt mig. Dygnet runt. Varje dag. Varje månad. Varje kvartal. Varje halvår. Varje år.

   Det är mitt liv och det skiftar ibland. Långa tider har det sett likadant ut. Just nu är mitt liv inne i en fas som är mer som mosaik. Små bitar av varje. Med olika färg, olika betydelse och olika storlek. Alla bitar behövs. Somliga är vackrare än andra.
   Att få ha mammavecka är den vackraste bit av mosaik jag kan hitta. Skimrande, nära, varm, pulserande, levande. Bytesdag är en mosaik jag gärna skulle vilja vara utan. Den är kantstött, ensam, sorgsen och matt.
   Jag har idag två liv. Jag pendlar mellan dessa och försöker hålla styrfart. Bytesdagar inför pappavecka. Dessa hemska. Då jag ska släppa, släppa taget om det som är mig mest kärt i hela världen. Det gör så ont! Jag vill vara med varje dag. All den tid jag kan. Och ändå. Jag har varit med och valt det här livet. För att inte gå under själv. Den här smärtan är svart och tung. Den sliter och river mig i bitar. Den får mig att tvivla, tveka och ifrågasätta det mesta. Den är sorgsen, skamfylld och förtvivlad. Varför gick det inte? Vad kunde vi gjort annorlunda? Hur ska barnen må av det här?

Säg aldrig någonsin att människor separerar för lätt! Aldrig! Det är ingen som fattar sådana beslut utan vånda, tvivel och sorg. Att leva halva liv. Att dela upp ett liv i halvor. För alla. Smärta.

Pappavecka segar sig fram en dag i taget. Den fylls med jobb och åter jobb. Ensamhet och eftertänksamhet, reflektion och kontemplation, långsamhet och tomhet.

Söndag, bytesdag, nu börjar en dag i taget veckan.

Kram

2016-10-20

Flyttar och flyttar

Jag flyttar och flyttar igen. Ja, vi har valt det. Vi flyttar in och ut i huset varannan vecka. Barnen och katten bor kvar. Det enda som ändrats i deras liv är att ena veckan är med mamma och den andra med pappa. Det fungerar bra. Tycker att alla som separerar borde prova varannan veckas livet innan man låter barnen leva så. Det är inte enkelt. Leva i kappsäck. Vilka kläder är var? Vilka skor? Har jag med mig allt jag behöver? Jag tycker det är helt ok. Det funkar. Har börjat att få ordning på alla prylar o kläder och behöver inte längre packa så mkt. Jag börjar må bra, känna lugn. Det är skönt. Livet går vidare och jag med det.
Kram
L

2016-10-18

Rätt och fel

Det här med rätt och fel.
Vad som är rätt för mig kan vara fel för någon annan. Sedan finns det universala regler som gäller alla. När vet jag att jag gör rätt saker för mig? Saker som får mig att växa, må bra och vara tillfreds. Saker som gör att jag tar hand om mig själv och ger signaler till mitt jag att jag är viktig och värdefull. Hur lär vi våra barn att värdesätta sig själva?
  Som förälder är jag en förebild. Jag har det senaste året försökt ta hand om och stå upp för mig och mina behov. Jag har försökt göra det utan att tumma på mitt föräldraskap och ansvar för barnen. Det är en svår balansgång. Att kunna vårda både mig själv och dem samtidigt. Min inre kärna har dock växt sig trygg och stark de sista åren och jag är mer förlåtande mot mig själv. Jag försöker ge mig själv det jag alltid gett andra runt omkring mig. Det känns bra. Barnen mår bra och vi har genom det här sista året hittat nya vägar att vara familj. Det har inte varit lätt. Det kommer ännu att kännas turbulent ibland. Men är det inte så det är? Livet?
Kram 
L

2016-07-21

Granne med cancerland

När jag ligger i mörkret och ska sova
Då tar alla känslor över
De river runt, sliter och stökar
Hjärtat slår i otakt
Det hamrar och gör det svårt att andas
 
Kroppen är trött
Själen känns genomskinlig
Tyngder i armar och ben
Hjärnan pulserar
Den känns svullen och öm
 
Ögonen gapar tomma och stumma
Var är glittret?
Jag söker efter lättheten
Efter självklarheten
Efter lusten till livet
 
Livet känns som ett par för små jeans
Det känns som vasst grus under fötterna
Som att arbeta i en kolgruva
Livet har slutat att segla
 
Jag har varit där förut
I cancerland
Där fanns inga ljusglimtar
Där var allt mörkt och ensamt
 
Kanske är det här grannlandet
Kanske är det här vi överlevare hamnar
Kanske
Jag har inte svaren
 
Jag har frågor
Äger jag min framtid?
Hur ser mitt framåt ut?
Jag har dålig tillit till livet som självklarhet
 
Nu finns jag, just nu
Nu är jag fri från cancer
Nu är jag trött ända in i benmärgen
Nu är jag jag
 
En överlevare som vill leva
En överlevare som lever illa
En överlevare som inte lyssnar
En överlevare
 
Vad är rätt och vad är fel?
Vad är tid?
Hur mycket tid har just jag?
Hur mycket liv kommer jag få leva?
 
Tusen frågor och en natt
Timmar som behövs till vila
Nätter som blir till evigheter
Evigheter som blir cementerade
 
Tiden som tickar och jagar
Den är undflyende
Nuet gäckar och slinker undan
Som vatten genom mina fingrar
 
Jag har mig själv som ledsagare
Som enda följeslagare från början till slut
Försöker knyta vänskapsband med jaget
Jaget som krånglar och obstruerar
Jaget som observerar mig
 
Mitt jag läcker
Har trasiga kanter
Insikt genom cancer, av cancer
Vill inte ha det, vill backa tiden
 
Allt är alltid försent
Alltid kan ske på en gång
Försent kan vara början
Början kan gå över
 
Livet pågår just nu
Alla är välkomna
Det finns inga repriser
Ej heller några kopior
 
Här och nu
Evigheten är ett skämt
Nu
Det är allt som finns
Nu

L

2016-02-29

En liten bit i taget

När stora händelser utspelar sig i mitt liv så försöker jag dela upp dem i bitar. Etapp för etapp. För mig blir allting lättare att hantera när jag inte försöker tänka så långt fram i tiden. Här och nu. Idag, den här veckan. Längre fram behövs inte. Jag försöker ta vara på stunderna som uppstår. Njuta av det fina och hantera det sorgesamma. Ensamvecka och mammavecka. Båda har sina fina stunder även om jag långt mer tycker om mina mammaveckor. Ensamveckan fylls av längtan till mammaveckan. Jag kommer att få träna mig i att uppskatta dessa veckor, de ensamma. Inte så att jag är ensam på riktigt, jag har ju alla mina vänner. Men ensam i mammahjärtat. Hur var det innan? Innan jag blev mamma? Den tiden känns avlägsen och det är den ju. Det var en annan person, ännu ej formad av att ha familj. Vara mamma, vuxen, ansvarig för någon annans väl och ve. Men som jag njuter av att få vara mamma. Det är verkligen det största och viktigaste som hänt mig. Jag älskar det. Älskar mina fina ungar. Älskar att se dem utvecklas, finnas där i vått och torrt. Se dem ta klivet in i nya faser i livet. Jag är ett nav kring vilket de alltid kan snurra, fast förvissade om att jag finns där. I bakgrunden. Redo att ge en kram, ett tröstande ord, peppa och utmana.

Jag är mamma även på mina ensamveckor
Alltid
Kram
L

2016-02-22

Min vecka hemma

Igår kom jag hem igen. Till välbekanta dofter och ljud. Till lillebror och katten. Hemma. Kärlek. Trygghet.

Det har gått bra förra veckan att bo borta. Bättre än jag vågat hoppas på. Jag har arbetat, sovit och resten av tiden har jag längtat. Längtat efter lillebror. Ringt och skickat sms. Han mår ok i det här och det känns skönt. Han ser att vi vuxna tar hand om oss själva och varandra i en tid som inte är lätt. Igår kväll lagade vi mat tillsammans alla tre. Vi satt runt bordet, åt länge och såg sedan en film tillsammans allihop. Så kommer våra söndagar att se ut framöver.

Kram 
L

2016-02-14

Varannan vecka

I morgon börjar det, "varannan vecka livet", som blir en prövning. Hur lever människor utan sina barn varannan vecka? Tiden kommer säkerligen fyllas med jobb, jobb och åter jobb. Det är inte det att jag kommer ha för lite att göra och för mycket tid att fylla. Utan det kommer att fyllas med helt andra saker. Varannan vecka blir det hemmaliv i huset med katten och lillebror. Hur ska vi leva då? Hans liv kan ju inte bli "forcerat" under tiden. Bara för att vi vuxna har behov av att ta igen förlorad tid så kan vi inte begära att en tonåring har lust med det. Han kommer dock inte behöva flytta på sig. Vi gör det, mannen och jag, vi packar väskan, vi flyttar fram och tillbaka.
   Hur allt kommer att bli sedan. Det vet vi inte idag. Det blir en fråga att lösa i framtiden. Just nu är det ett steg i taget som gäller. Jag känner mig tudelad och vilsen. Ifrågasätter besluten men ändå inte. Om jag skulle beskriva hur det känns just nu så blir jag ordfattig. I morse ville jag inte gå upp ur sängen. Ville dra täcket över huvudet och aldrig, aldrig mer kliva upp. Vem vet vad som är det rätta att göra? Hur tar vi oss igenom det svåraste svåra?
   Storasyster är långt bort. Hon har flyttat till Åre och lever livet. Hon lyssnar på vad som händer hemma och stöttar sin lillebror via telefon och sms. Vad de känner, barnen, vet jag inte riktigt. De har varandra och jag hoppas att de berättar och väljer att prata med oss vuxna när de känner att de behöver.

   Andra har gjort det här före oss.

Mina frågor just nu är: varför måste det bli så här och hur tar man sig igenom den första tiden med förnuftet i behåll? 

L
 

2016-02-01

Ute på havet

Ute på havet kan det storma. Ute på havet kan det glittra förföriskt vackert. Jag har alltid älskat havet och dess olika skiftningar både i färg och "temperament". Jag kan fascineras över hur ett föremål kan guppa omkring i de lugnaste vattnet invid strandkanten men även när det blåser storm fortfarande håller sig på ytan.
   Så är det just nu. Mitt liv är som havet och jag känner mig som det där föremålet som håller mig flytande oavsett havets skiftningar. Jag fokuserar på glittret och solstrålarna men undviker inte det svarta djupa, det stormiga och vilda.
Kram

L

Hoppa, hoppa, hage

Jag säger då det! Livet är som en stor lekplats. Ibland skrapar man knäna när man ramlar omkull. Ibland delas vi in i lag och blir medspelare för en längre eller kortare stund. I helgen har jag varit med mina fantastiska vänner. Vi har skrattat, gråtit, vridit och vänt på stora livsfrågor. I vått och torrt har vi varandra. Som en enda stor krockkudde.
   Jag brottas just nu med en stor och livsavgörande fråga. Under helgen har jag blivit utmanad på både det ena och andra sättet. Igår när jag kom hem så dök frågan upp: "hur ser mitt liv ut nästa år i januari när vi träffas igen allihop?"

En spännande tanke... 

L

2016-01-25

Att leva med sig själv

De val jag gör är val jag får leva med hela mitt liv. Måste då jag som människa vara hundra procent säker på att jag gör rätt val? Kan vi någonsin vara säkra på att vi gör rätt val? Nej, det tror inte jag. Vi mentaliserar ofta och glömmer bort känslor, mage och hjärta. Just nu har jag inte en aning om mitt beslut kommer att bli ett bra beslut eller inte. Det får tiden utvisa. Jag har ändå valt att lysnna på hjärtat och magen. Tänker att jag får förlita mig lite på ödet också. Det blir som det blir av en anledning och det kommer att bli bra. Jag vet att jag behöver förändring. Det svåra med förändring är att den drabbar även andra som kanske inte önskar sig förändring.

Står mitt i ett virrvarr av känslor, mina och andras och ska nu försöka navigera mig framåt. I allt det här är jag ändå trygg. Trygg över att kunna våga, agera och försöka ge mig själv möjligheten att få ett nytt perspektiv och en ny tillvaro. Glad över att jag tar hand om mig själv och bejakar det jag behöver för att må bra.

Jag ska ju leva med mig själv, resten av mitt liv...

Kram 
L

2016-01-10

Skrämmande men ett måste

Ibland, ibland är det svårt att veta vad som får mig att fatta de beslut jag gör i den tid de sker. Ofta fattar jag impulsiva och spontana beslut och ibland tar det lång tid, väldigt långt tid. Nu är ett beslut, noga övervägt och genomtänkt, fattat. Min vår, familjens vår kommer inte se ut som den gjort förr. När alla bitar fallit mer på plats så ska jag berätta vad som händer. Och jag tänker att vissa saker måste göras oavsett vilja. Göras för att kunna bli till något annat, någonting bättre. Stänga en dörr för att öppna andra. Oavsett om vi går in genom en dörr igen så är det med nya ögon, andra tankar och erfarenheter.

Kram
L

2015-12-29

Förändring

Oavsett hur jag väljer just nu så kommer det skapa stora förändringar i mitt liv. Vilka förändringar vill jag då ha, behöver jag och fömår jag hantera? Vems behov ska gå först i det här? Hur gör jag rätt val och tar med rätt avväganden så det blir så bra för alla inblandade som möjligt?
   Hela livet handlar om att välja, varje dag gör vi val. Det liv vi har och de situationer vi befinner oss i har vi valt själva. Viktigt att tänka på och ta ansvar för. På vilket sätt kan jag välja MIG utan att göra för stor skada på min omgivning? Det är utifrån det här jag just nu måste göra mina val. Skapa min förändring.
Kram
L