2015-05-25

Energi

Den här helgen har vi tagit tag i en hel del projekt som väntat på att bli klara. Vi har fixat till förvaringen i tvättstugan. Det blev jättebra. Jag har skrubbat och fixat med våra utemöbler så de är rena och fina, Jacuzzin har också fått sig en omgång med vattenbyte och div underhåll.
   Sedan har jag övningskört med stora E. Vi har hunnit med att köra 4 ggr på 2 dagar. Hon är ivrig att försöka ta körkort veckan efter studenten. Sedan åker hon till Visby och sommarjobbar och då kan det vara bra att ha körkort.
   Ikväll tog jag en långpromenad genom skogen som hade spår av sommar i luften. Jag hittade liljekonvaljer som jag plockade med mig och de står nu så fint på köksbordet härhemma. Den här veckan kommer vår nya soffa till vardagsrummet och sedan ska det fixas med lite mattor och lampor så blir det fint därinne i alla fall. Just nu finns det energi i familjen och det känns härligt!
Kram 
L

2015-05-20

Högt och lågt

Stundvis är jag så stressad så det känns som om hjärtat ska hoppa ur bröstkorgen och lämna mig grå och kall för att sedan känna hur lugnet kommer smygande och får hjärtat att sakta ned och vila igen. Maj månad, vilken familj känner sig inte stressad då? Mycket på jobbet, aktiviteter som ska ha avslutning, stundande skolavslutningar och student.

STUDENT!!! Stora E ska ta studenten och jag står förundrad och ser på. Hur gick det till? När blev hon så stor? Härligt att se hennes glädje att få ge sig ut i livet på egna ben. Men jag då, hennes mamma? Bitterljuvt...

Kram
L

2015-05-15

Att bära sig själv

Ibland händer det saker som vi alla behöver hantera. Här kan ju jag alltid göra ett val hur jag vill förhålla mig till det. Dela med andra, dela med någon som står mig nära eller hålla alltihop helt för mig själv. Under de år jag var sjuk så hittade jag styrkan i att ibland låta känslorna komma och bara vara i dem och se vad allt skulle utmynna i. Att inte bli rädd och skrämd av styrkan i starka känslor. Vad kommer efteråt? Vad kan jag hitta när det rasar som värst inombords? Sanningen, sanningen om mig själv, om vilken väg jag ska ta och hur jag vill förhålla mig till det jag känner. Stort och läskigt, absolut. Men... Ibland behöver i alla fall jag våga möta mina demoner och SE vad de står för utan att tolka det med någon annan. Att inte blanda in andras tankar om vem jag är och vad jag behöver. Att stå still och "hålla om" mig själv tills allt har bedarrat.
   Det är vad jag gör just nu. Står still, håller om mig själv och hoppas bli lite helare och lite klokare när allt bedarrat. Ont gör det, sliter och river, men det är något jag måste hitta i det här. Just nu vågar jag, vågar stå lugn. Jag bär mig själv genom virrvarret som stormen skapar. Det är tryggt, att våga det, att möta det som stormar.
Kram
L

2015-05-14

Långhelg

Vilken tur att den kom just nu! Jag har sovit 13 timmar inatt och det var välbehövligt. De senaste nätterna har jag inte kunnat sova. Har somnat för att vakna 2 timmar senare och sedan bara legat och snurrat runt i sängen. Det händer för många saker för att jag riktigt ska känna att jag har koll på läget och hinna med. En situation på jobbet som är mycket svårhanterlig, ganska tung men utmanande. Hade gärna velat vara utan det just nu. Kändes som att allt var precis på G att plana ut och bli lite mer lugnt. Bara att hugga tag och göra det bästa av situationen.
   Idag har jag tvättat hela dagen och ikväll ska jag, stora E och min syster träffas i city. Vi ska ha tjejkväll ihop. Äta på restaurang, ta en promenad runt söder och sedan se en riktig tjejfilm. Mysigt! Vi har inte planerat något i förväg inför helgen och det tycker jag är skönt. När livet är hektiskt är det skönt att kunna vara lite i "go with the flow" på helgen.
   Förra helgen var jag på Gotland vilket alltid ger mersmak och hemlängtan. Att få strosa runt i gränderna, gå längs med strandpromenaden, ta en god kaffelatte på ett mysigt fik och bara vara. Livet känns alltid lite långsammare och faktiskt lite "snällare" på ön. Som om alla tar sig tid att leva lite mer. Men å andra sidan, vad vet jag? Det kan vara en väldigt uppmålad och idealiserad bild från min sida. Jag vet bara att jag tycker att det blir lite lättare att andas när jag är där.
   Idag är det torsdag. Mulet och kallt. Det passar mig bra, känner mig lite kall och mulen inombords. Tyvärr kan jag inte berätta varför, i alla fall inte just nu, kanske aldrig. Jag får hoppas att helgens aktiviteter och umgänge med nära och kära kan hjälpa mig att sudda bort lite av det mörka.
Kram
L

2015-05-12

När det krackelerar

Krackelering är vackert på gamla ting. Just nu tycker jag att det är mycket som krackelerar runt mig. Det sitter förmodligen mest i mitt huvud och inget som alltid syns utanpå. Jag vrider och vänder, funderar, tvivlar och analyserar. Det verkar som om jag är i en fas där allt ska skärskådas in i minsta detalj. Ganska arbetsamt men säkert nyttigt.
   På mitt arbete är det stora saker som händer på löpande band. Känns väldigt tufft att det inte lugnar ned sig utan fortsätter att vara ganska turbulent. Snart måste det vända... Nu väntar i alla fall en långhelg med förhoppningsvis solsken och mycket tid med familjen. Kanske att det händer något oväntat, något roligt som får livet att glimra lite extra?
Kram
L
 

2015-05-06

Vad är viktigt?

Fick en kommentar som fick mig att tänka (vilket jag uppskattar, det är kul när ni ställer frågor som får mig att fundera). Att det är konstigt att jag väljer att arbeta så mycket efter det att jag varit så sjuk. Varför gör jag det? Det svåra med mitt arbete är att jag verkligen är engagerad och brinner för det jag gör. Jag har förmånen att nästan få arbeta med ett av mina intressen: andra människors utveckling. De flesta dagar tycker jag det är väldigt roligt att gå till arbetet och ser fram mot dagen. Precis som alla andra har jag svackor då jag inte alls har lust eller det inte går som jag har tänkt mig. Men de dagarna är inte så många.
   Avvägningen blir trots allt: hur mycket ska jag arbeta, vad är viktigt att prioritera? Svåra frågor som jag inte har något bra svar på just nu. Jag ser tiden an och hoppas att jag ska hitta en balans som känns sund för mig och min familj. Det jag aldrig tummar på är tiden med mina barn. Måste jag plocka bort något så blir det träning, sömn eller att umgås med vänner. Aldrig barnen. Vilket jag även var otroligt glad över när jag fick mitt cancerbesked och inte visste hur det skulle gå. Jag hade prioriterat barnen!

Kram
L

2015-05-04

Hur gör vi nu?

Funderar på hur jag just nu hanterar min vardag. För mycket arbete, har tagit den där tjänsten som jag skrev om för längesedan, då när jag hoppade av. Det är fantastiskt utmanande på många sätt men också väldigt slitsamt. Jag lägger många timmar i veckan på mitt jobb. Är det rimligt? Var det så här jag tänkte när jag var som sämst? Ger jobbet mig mer än vad det tar eller är det dags att tänka om?
   Sitter här och ser mig omkring i mitt hem. Det syns även här att stora saker har skett i familjens liv. Hela huset har hållit andan tillsammans med oss. Nu har det vaknat och skakat omkring alla pinaler lite yrvaket (läs, ingen orkar hålla ordning hemma just nu). Huset pockar på vår uppmärksamhet; "var är era planer? Skulle ni inte renovera köket? Varför kommer aldrig den där soffan som ni pratade om redan för ett år sedan? Skåpen i tvättstugan, var är dom? Trädäcket runt jacuzzin? Piffandet i gästrummet? Gardinerna i sovrummet? Förvaringen till kontoret? Vad håller ni på med egentligen?"
   Ja, vad svarar vi på det? Att vi arbetar som galningar, kommer hem lagar mat och fortsätter att arbeta med varsin dator i knät efter att kidsen markerat att de gör annat på kvällarna. Kan man springa vilse hemma hos sig själv? Eller samlar vi bara lite kraft efter allt som har hänt för att sedan sätta lite fart igen?

Den som lever får se... (å det gör vi ju)
L

2015-05-03

Fotfästet

I morse vaknade jag helt ovetande om att det var idag det skulle ske. Det kändes inte bra från början. Som ett obehag låg det och ruvade i magtrakten. Upp ur sängen till ett tyst hus. Tid att sitta vid köksbordet och läsa morgontidningen, slösurfa på paddan och dricka en kopp te. En härlig morgon, en söndagsmorgon efter en fin helg med familjen.
  Obehaget ruvar och drar i sinnesfriden. Vad står det för kanske ni undrar? Om jag visste det skulle jag kunna ta tag i det, vända, vrida och analysera. Nu har jag ännu inte riktigt kunna få fatt i känslan. Tänker att det kommer till mig när det är klart. Då får jag klura ut vad jag ska göra åt det.
   Idag har obehaget fått mig att tappa fotfästet lite grann. Det gör mig trött och lite ledsen. Tänkte att jag var färdig med det för ett tag. Att jag nu bara kunde få vila lite i vardagen. Se tiden an, leva här och nu för att bara vara. Men samtidigt så måste stora händelser i livet få den plats som behövs för att komma vidare. Jag kan bara vara här och nu mitt i obehaget. Det kommer att gå över, en annan dag.

Kram
L

2015-04-21

Brevet till kärleken

Du är inte något som någon kan ta för givet. Du är inte heller någon som talar om när du kommer. Ibland slår du till snabbt som ögat för att andra gånger smyga dig sakta sakta fram. För en del kommer du som en storm och lämnar allt skändat och skadat. Någon kan uppleva det som ett störtregn som sedan skapar en oanad växtkraft under lång tid. Oavsett hur du tar dig fram så lämnar du aldrig oberörd. Du kan ge inspiration och skaparkraft till stordåd. Andra gånger är det små små gester som berör längst in i hjärtat. En blick från ett förälskat hjärta till en mottagare med samma känslor säger mer än tusen ord. Längtan som värker och sliter. Önskan att vara nära och aldrig någonsin behöva gå. Stanna tiden, gör det nu!
   Du mognar och övergår till trygg värme. Som en skön soffa att krypa upp i när det blåser ute. Självklarheten i din existens och att den för evigt kommer stanna. Vanan i hur du ska hanteras i goda och dåliga tider. Att du ibland är stark och ibland svag. Insikten att du vill väl och inte har för avsikt att såra skapar visshet. Erfarenheten du givit ger svar.
   Alla har inte någon fin bild av dig. De litar inte på att du är hållbar och vacker. Du har skapat stora sorger och svikit för många gånger. Här har du en hård kamp att föra för att bevisa att du finns och att du kan vara för evigt. Du som fenomen kommer alltid att existera. Dina former är oändliga och tar sig olika uttryck i olika tider. Fri, för många, för några, för två, för unga, för gamla, för samma, för olika, för någon att uppleva flera gånger, för någon att vara resten av livet...
   Ibland väljer du att tona ut dig själv utan att tala om att det är tanken. Som en långsam sång som sakta klingar av till något annat. Vänskap kanske, konflikter, brustna hjärtan, separation. Det vissna och svaga tar över och manar till eftertanke och kanske ibland till handling. Någon måste renovera sig eller skaffa sig en annan rustning. Andra stiger och börjar skina. Efter en tid gör du återinträde för de som bjuder in dig igen. Som en välkommen gäst som kommer med glädjen och livet.
   Den största formen du har är till barnen. Du är oändlig, stor, stark, och livgivande. Första gången kan du skrämma med din otroliga kraft och visshet. Du går genom eld och vatten för de dina. Du spränger nya vägar, insikter och erfarenheter. Du prövar och utmanar hårt vår förmåga till förståelse och tvingar oss att växa. Stundvis utmattar du oss till bristningsgränsen för att sedan ge de mest fantastiska stunder som gör att vi orkar lite till. Här är du livslång intill döden, stark och beständig. Din absolut mest självklara arena.
Tacka för alla nyanser du har i mitt liv!
L

2015-04-19

Perspektiv

En av de finaste upplevelser jag vet är när någon väljer att dela något i förtroende med mig. Det är en gåva att vara rädd om. För ett tag sedan berättade en av mina vänner om sitt äktenskap och hur det varit innan skilsmässan. Jag tänker ofta på det och på hur vi sliter och drar i oss själva för att allt ska vara bra. Hur det bakom fasaden pågår saker som inte borde få ske. Vad är det som gör att en människa inte går, lämnar bakom sig och tänker på sig själv i första hand? "Men han slår mig ju inte och inte dricker han heller" Ja, räcker det för att stanna? Om någon manipulerar, kränker, förminskar och ljuger? Vad gör det med tilliten i en relation? Om någon aldrig tar ansvar för barnen, hemmet och den gemensamma ekonomin? Sakta kan värdegrunden och bilden av vad som är sunt och normalt nötas ned. Att ta sig ur det är svårt men där finns också en otrolig styrka att kunna resa sig och gå vidare. Våga bejaka sig själv och stå upp för det som är viktigt för att må bra.

Alla dessa halvdana relationer då? Om allt fungerar, rullar på och tiden går. Varför bryter en del upp och andra inte? Relationer som börjar likna mer vänskap än något annat eller som någon sa till mig " vi är mer som syskon". Jag funderar mycket på relationer överhuvudtaget efter det att jag varit sjuk. Vad ska en relation ge? Vad ska vänskap ge? Vad ska kärlek ge? Vad behöver finnas i oss själva som en botten och vad behöver vi få i påfyllning av andra? Stora frågor, spännande frågor; och svaren? Ja, de ser nog lika olika ut som vi människor är individer. Det finns ett svar som passar alla. Det svåra kan vara att hitta svaret i sig själv. Att landa i vad som passar just dig eller mig.

Kram 
L

2015-04-16

Känslor

Att anfallas av stora känslor kan vara härligt. Beroende på var i livet vi befinner oss så kan det både hjälpa och skapa glädje men även göra att vi måste tänka efter kring vad som är viktigt och behöver prioriteras för att vi ska må bra. Känslor i kris bryter alltid ny mark efteråt, vi får nya insikter och sätt att se på saker runt omkring oss. ”Kris är utveckling” - ett slitet begrepp som är väldigt sant. Vad kommer efteråt? Hur vill jag att mitt liv ska se ut efter den kris jag varit igenom? Jag förstår nu att jag har behövt all den här tiden för att landa i det som hände. Som att komma ut ur en torktumlare och först stå alldeles alldeles stilla för att hitta fast mark under fötterna igen. Befrielsen av att vara kvar är enorm. Livsglädjen pockar och sliter i vardagslivet. ”Hallå, här är jag! Glöm inte bort mig! Svik mig inte nu!” Som ett krav i allt jag gör. Både härligt men också tufft.

   De jag lärt känna under den här resan och som varit i samma situation som jag... Tänker främst på de som inte är kvar. Ska jag leva för dem med? Vi har pratat om det, att försöka leva lite för varandra, för att hedra minnet och livet. Det är fint. 
   Just nu vacklar jag kring om jag gör rätt, lever rätt, fattar rätt beslut. Lever jag och tar vara på livet? Vad är det jag behöver för att känna livsglädje? Den här veckan har jag fattat ett beslut som tagit hårt på mig. Det sliter och river. Kan dock inte ändra på det även om jag ville. Måste leva efter mitt sätt att se på livet. I längden kanske det här är ett bra beslut eller inte. Vad vet jag? Just nu känns det ledsamt och fel men så småningom… Ja, det får tiden utvisa. 

Kram
L

2015-04-06

Äkthet

Sann mot mig själv.....
Jag har gett mig själv ett löfte. Ett löfte som kräver mycket mod och styrka. Efter att i många år innan jag blev sjuk i cancer rusat fram i livet utan att alltid känna efter så har det nu tagit stopp. Nu ska jag vara sann mot mig själv. Orka lyssna inåt. Ta vara på det som jag egentligen redan vet. Förvalta mitt liv och ge utrymme för magkänslan.

Att stå här som fågel Fenix kräver en hel del. Jag tillåter inte mig själv att brista i respekt och hänsyn till mitt jag längre. Jag vill vara en bra förebild för mina barn och jag vill ta väl hand om det liv jag har fått tillbaka. Det här innebär att jag måste städa i mina skrymslen och vrår. Våga öppna upp och se vad som är fint och bra och vad som faktiskt måste skalas bort för att jag ska kunna fortsätta känna/må som jag gör.

Hur ofta tar vi oss tiden att titta på oss själva, att lyssna inåt och ta reda på vad vi behöver för att må bra och växa som människor? Jag har börjat lyssna. Det är inte alltid helt lätt men det som kommer fram hjälper mig att hitta vägen.

Kram 
L