2016-02-29

En liten bit i taget

När stora händelser utspelar sig i mitt liv så försöker jag dela upp dem i bitar. Etapp för etapp. För mig blir allting lättare att hantera när jag inte försöker tänka så långt fram i tiden. Här och nu. Idag, den här veckan. Längre fram behövs inte. Jag försöker ta vara på stunderna som uppstår. Njuta av det fina och hantera det sorgesamma. Ensamvecka och mammavecka. Båda har sina fina stunder även om jag långt mer tycker om mina mammaveckor. Ensamveckan fylls av längtan till mammaveckan. Jag kommer att få träna mig i att uppskatta dessa veckor, de ensamma. Inte så att jag är ensam på riktigt, jag har ju alla mina vänner. Men ensam i mammahjärtat. Hur var det innan? Innan jag blev mamma? Den tiden känns avlägsen och det är den ju. Det var en annan person, ännu ej formad av att ha familj. Vara mamma, vuxen, ansvarig för någon annans väl och ve. Men som jag njuter av att få vara mamma. Det är verkligen det största och viktigaste som hänt mig. Jag älskar det. Älskar mina fina ungar. Älskar att se dem utvecklas, finnas där i vått och torrt. Se dem ta klivet in i nya faser i livet. Jag är ett nav kring vilket de alltid kan snurra, fast förvissade om att jag finns där. I bakgrunden. Redo att ge en kram, ett tröstande ord, peppa och utmana.

Jag är mamma även på mina ensamveckor
Alltid
Kram
L

2016-02-22

Min vecka hemma

Igår kom jag hem igen. Till välbekanta dofter och ljud. Till lillebror och katten. Hemma. Kärlek. Trygghet.

Det har gått bra förra veckan att bo borta. Bättre än jag vågat hoppas på. Jag har arbetat, sovit och resten av tiden har jag längtat. Längtat efter lillebror. Ringt och skickat sms. Han mår ok i det här och det känns skönt. Han ser att vi vuxna tar hand om oss själva och varandra i en tid som inte är lätt. Igår kväll lagade vi mat tillsammans alla tre. Vi satt runt bordet, åt länge och såg sedan en film tillsammans allihop. Så kommer våra söndagar att se ut framöver.

Kram 
L

2016-02-14

Varannan vecka

I morgon börjar det, "varannan vecka livet", som blir en prövning. Hur lever människor utan sina barn varannan vecka? Tiden kommer säkerligen fyllas med jobb, jobb och åter jobb. Det är inte det att jag kommer ha för lite att göra och för mycket tid att fylla. Utan det kommer att fyllas med helt andra saker. Varannan vecka blir det hemmaliv i huset med katten och lillebror. Hur ska vi leva då? Hans liv kan ju inte bli "forcerat" under tiden. Bara för att vi vuxna har behov av att ta igen förlorad tid så kan vi inte begära att en tonåring har lust med det. Han kommer dock inte behöva flytta på sig. Vi gör det, mannen och jag, vi packar väskan, vi flyttar fram och tillbaka.
   Hur allt kommer att bli sedan. Det vet vi inte idag. Det blir en fråga att lösa i framtiden. Just nu är det ett steg i taget som gäller. Jag känner mig tudelad och vilsen. Ifrågasätter besluten men ändå inte. Om jag skulle beskriva hur det känns just nu så blir jag ordfattig. I morse ville jag inte gå upp ur sängen. Ville dra täcket över huvudet och aldrig, aldrig mer kliva upp. Vem vet vad som är det rätta att göra? Hur tar vi oss igenom det svåraste svåra?
   Storasyster är långt bort. Hon har flyttat till Åre och lever livet. Hon lyssnar på vad som händer hemma och stöttar sin lillebror via telefon och sms. Vad de känner, barnen, vet jag inte riktigt. De har varandra och jag hoppas att de berättar och väljer att prata med oss vuxna när de känner att de behöver.

   Andra har gjort det här före oss.

Mina frågor just nu är: varför måste det bli så här och hur tar man sig igenom den första tiden med förnuftet i behåll? 

L
 

2016-02-01

Ute på havet

Ute på havet kan det storma. Ute på havet kan det glittra förföriskt vackert. Jag har alltid älskat havet och dess olika skiftningar både i färg och "temperament". Jag kan fascineras över hur ett föremål kan guppa omkring i de lugnaste vattnet invid strandkanten men även när det blåser storm fortfarande håller sig på ytan.
   Så är det just nu. Mitt liv är som havet och jag känner mig som det där föremålet som håller mig flytande oavsett havets skiftningar. Jag fokuserar på glittret och solstrålarna men undviker inte det svarta djupa, det stormiga och vilda.
Kram

L

Hoppa, hoppa, hage

Jag säger då det! Livet är som en stor lekplats. Ibland skrapar man knäna när man ramlar omkull. Ibland delas vi in i lag och blir medspelare för en längre eller kortare stund. I helgen har jag varit med mina fantastiska vänner. Vi har skrattat, gråtit, vridit och vänt på stora livsfrågor. I vått och torrt har vi varandra. Som en enda stor krockkudde.
   Jag brottas just nu med en stor och livsavgörande fråga. Under helgen har jag blivit utmanad på både det ena och andra sättet. Igår när jag kom hem så dök frågan upp: "hur ser mitt liv ut nästa år i januari när vi träffas igen allihop?"

En spännande tanke... 

L

2016-01-25

Att leva med sig själv

De val jag gör är val jag får leva med hela mitt liv. Måste då jag som människa vara hundra procent säker på att jag gör rätt val? Kan vi någonsin vara säkra på att vi gör rätt val? Nej, det tror inte jag. Vi mentaliserar ofta och glömmer bort känslor, mage och hjärta. Just nu har jag inte en aning om mitt beslut kommer att bli ett bra beslut eller inte. Det får tiden utvisa. Jag har ändå valt att lysnna på hjärtat och magen. Tänker att jag får förlita mig lite på ödet också. Det blir som det blir av en anledning och det kommer att bli bra. Jag vet att jag behöver förändring. Det svåra med förändring är att den drabbar även andra som kanske inte önskar sig förändring.

Står mitt i ett virrvarr av känslor, mina och andras och ska nu försöka navigera mig framåt. I allt det här är jag ändå trygg. Trygg över att kunna våga, agera och försöka ge mig själv möjligheten att få ett nytt perspektiv och en ny tillvaro. Glad över att jag tar hand om mig själv och bejakar det jag behöver för att må bra.

Jag ska ju leva med mig själv, resten av mitt liv...

Kram 
L

2016-01-10

Skrämmande men ett måste

Ibland, ibland är det svårt att veta vad som får mig att fatta de beslut jag gör i den tid de sker. Ofta fattar jag impulsiva och spontana beslut och ibland tar det lång tid, väldigt långt tid. Nu är ett beslut, noga övervägt och genomtänkt, fattat. Min vår, familjens vår kommer inte se ut som den gjort förr. När alla bitar fallit mer på plats så ska jag berätta vad som händer. Och jag tänker att vissa saker måste göras oavsett vilja. Göras för att kunna bli till något annat, någonting bättre. Stänga en dörr för att öppna andra. Oavsett om vi går in genom en dörr igen så är det med nya ögon, andra tankar och erfarenheter.

Kram
L

2015-12-29

Förändring

Oavsett hur jag väljer just nu så kommer det skapa stora förändringar i mitt liv. Vilka förändringar vill jag då ha, behöver jag och fömår jag hantera? Vems behov ska gå först i det här? Hur gör jag rätt val och tar med rätt avväganden så det blir så bra för alla inblandade som möjligt?
   Hela livet handlar om att välja, varje dag gör vi val. Det liv vi har och de situationer vi befinner oss i har vi valt själva. Viktigt att tänka på och ta ansvar för. På vilket sätt kan jag välja MIG utan att göra för stor skada på min omgivning? Det är utifrån det här jag just nu måste göra mina val. Skapa min förändring.
Kram
L

2015-12-13

Vägar

Jag har gått länge
Mina steg har tagit mig långt
Längre än vad jag ibland tänkt

Jag har också gått i cirklar
Backat flera steg
Stått stilla, länge
Irrat omkring i mörkret utan ljus

Just nu är mina steg
Ömsom lätta
Ömsom tunga
Vägvalet är skarpt

Det finns ingen gyllene medelväg
Det finns bara ett antingen eller
Jag tvekar där jag står
Vilken väg är den som leder?

Vägen som leder mig rätt
Vägen som gör det lätt att gå
Vägen som är min, bara min
Vem förutom jag vet det

Ingen

L

2015-12-11

Vardag

Den är vår, vardagen är det som består, som vi har tillgodo. Jag försöker ta tillvara på vardagen och använda den, utvinna mesta möjliga. För mig är det viktigt att ta tillvara på den speciellt efter att jag varit sjuk. När jag var som sämst så insåg jag hur mycket vardagslivet betyder och att det känns bra.

Just nu har jag vissa viktiga beståndsdelar som jag tycker fattas i min vardag. Jag behöver förändra, fylla på och göra om. Det gör ont som fan, insikten. Vägen framåt. Så osäkert men ändå så lockande. Jag, mig, mitt. Det kommer att gå bra. Det måste gå bra. Vill inte tveka eller backa.

Min vardag kommer bli annorlunda, visst, men också min, bara min att forma som jag vill. Nu är frågan jag ställer mig "hur kommer det att kännas när jag är där?".

Kram
L

2015-10-18

Mitt i smeten

Jag finns här mitt i smeten. Bland ungar, jobb, hus, trädgård, vänner, fritid, och allt det som är ingredienser i livet. Ikväll är det nystädat hus, tända ljus, TV, datorn i knät (jobbar lite under tiden). Sommaren är nu definitivt över, hösten har kommit. Hög, klar och kall luft, löv i olika nyanser av rött, gult, orange. Skrapa rutorna på bilen. Vara trött som synden på morgnarna när klockan ringer. Att vilja ligga kvar under det varma täcket istället för att ge mig i kast med dagen. Drömma lite om framtiden och njuta av stunden. 
Kram
L

2015-10-13

Under ytan

Det kan vara bra att släppa taget ibland, att känna hur man sjunker och låta allt bli som det blir. När ska jag hålla fast i saker och när är det dags att släppa taget? I våras släppte jag taget men inte helt, höll mig fast i ett "halmstrå" som gjorde att jag inte kom loss och vidare. Nu har jag släppt och sjunkit för att komma upp till ytan igen. Det som är meningen faller sig naturligt och löser sig på vägen. I min vardag nu så försöker jag bara hålla i och om mig själv. Min kärna av jaget som jag varit tvungen att hamra, slipa och polera för att orka. Jag var livrädd för att jag skulle dö vilsen i mig själv utan att veta vem jag var, vart jag tagit vägen.

Så kändes det när jag var som sämst. Att om jag bara kunde hitta MIG igen så skulle allt vara ok, vad som än hände. Jag hade tappat bort det, jaget, under åren som varit. Det hade förtvinat och dött. Jag hade ingen som helst aning om vem jag var, vad jag ville, vad jag tyckte om, vad som gjorde mig glad eller ledsen. Där platsen inom mig som var mitt jag var tomt, svart och ihåligt. En mycket skrämmande känsla.

Det fanns dagar under cancern när jag vaknade och tvivlade på om jag ville överleva. Om jag hade kraften och lusten att kämpa. När jag funderade på om det inte skulle vara lättare och enklare att bara ge efter. För det var så svårt att hitta MIG och det var det enda jag ville. Hitta mig själv så jag hade slutit fred med mig om allt skulle gå åt skogen. Att "vi" var vänner igen. Jag hade så länge kämpat mot mig själv. Inte lyssnat på mina behov eller önskningar. Jag hade tappat bort MIG!

 Jag hittade mig någonstans tillslut. Genom att våga vara i det svarta, våga leta i mina innersta vrår, syna mina drömmar, min längtan, mina rädslor, min tro på livet. Det var mörkt, det var tungt, det var sorgligt, lärorikt och väldigt häftigt. Så.... Idag står jag här, med mig själv, i mig själv, på min resa som både har startat och startat om igen. 
   Under ytan fann jag så mycket som jag glömt bort, tappat på vägen, omformat, utvecklat, förfinat, slipat, jag fann mig själv och tilliten till att jag är jag. 

Kram 
L