2015-05-04

Hur gör vi nu?

Funderar på hur jag just nu hanterar min vardag. För mycket arbete, har tagit den där tjänsten som jag skrev om för längesedan, då när jag hoppade av. Det är fantastiskt utmanande på många sätt men också väldigt slitsamt. Jag lägger många timmar i veckan på mitt jobb. Är det rimligt? Var det så här jag tänkte när jag var som sämst? Ger jobbet mig mer än vad det tar eller är det dags att tänka om?
   Sitter här och ser mig omkring i mitt hem. Det syns även här att stora saker har skett i familjens liv. Hela huset har hållit andan tillsammans med oss. Nu har det vaknat och skakat omkring alla pinaler lite yrvaket (läs, ingen orkar hålla ordning hemma just nu). Huset pockar på vår uppmärksamhet; "var är era planer? Skulle ni inte renovera köket? Varför kommer aldrig den där soffan som ni pratade om redan för ett år sedan? Skåpen i tvättstugan, var är dom? Trädäcket runt jacuzzin? Piffandet i gästrummet? Gardinerna i sovrummet? Förvaringen till kontoret? Vad håller ni på med egentligen?"
   Ja, vad svarar vi på det? Att vi arbetar som galningar, kommer hem lagar mat och fortsätter att arbeta med varsin dator i knät efter att kidsen markerat att de gör annat på kvällarna. Kan man springa vilse hemma hos sig själv? Eller samlar vi bara lite kraft efter allt som har hänt för att sedan sätta lite fart igen?

Den som lever får se... (å det gör vi ju)
L

2015-05-03

Fotfästet

I morse vaknade jag helt ovetande om att det var idag det skulle ske. Det kändes inte bra från början. Som ett obehag låg det och ruvade i magtrakten. Upp ur sängen till ett tyst hus. Tid att sitta vid köksbordet och läsa morgontidningen, slösurfa på paddan och dricka en kopp te. En härlig morgon, en söndagsmorgon efter en fin helg med familjen.
  Obehaget ruvar och drar i sinnesfriden. Vad står det för kanske ni undrar? Om jag visste det skulle jag kunna ta tag i det, vända, vrida och analysera. Nu har jag ännu inte riktigt kunna få fatt i känslan. Tänker att det kommer till mig när det är klart. Då får jag klura ut vad jag ska göra åt det.
   Idag har obehaget fått mig att tappa fotfästet lite grann. Det gör mig trött och lite ledsen. Tänkte att jag var färdig med det för ett tag. Att jag nu bara kunde få vila lite i vardagen. Se tiden an, leva här och nu för att bara vara. Men samtidigt så måste stora händelser i livet få den plats som behövs för att komma vidare. Jag kan bara vara här och nu mitt i obehaget. Det kommer att gå över, en annan dag.

Kram
L

2015-04-21

Brevet till kärleken

Du är inte något som någon kan ta för givet. Du är inte heller någon som talar om när du kommer. Ibland slår du till snabbt som ögat för att andra gånger smyga dig sakta sakta fram. För en del kommer du som en storm och lämnar allt skändat och skadat. Någon kan uppleva det som ett störtregn som sedan skapar en oanad växtkraft under lång tid. Oavsett hur du tar dig fram så lämnar du aldrig oberörd. Du kan ge inspiration och skaparkraft till stordåd. Andra gånger är det små små gester som berör längst in i hjärtat. En blick från ett förälskat hjärta till en mottagare med samma känslor säger mer än tusen ord. Längtan som värker och sliter. Önskan att vara nära och aldrig någonsin behöva gå. Stanna tiden, gör det nu!
   Du mognar och övergår till trygg värme. Som en skön soffa att krypa upp i när det blåser ute. Självklarheten i din existens och att den för evigt kommer stanna. Vanan i hur du ska hanteras i goda och dåliga tider. Att du ibland är stark och ibland svag. Insikten att du vill väl och inte har för avsikt att såra skapar visshet. Erfarenheten du givit ger svar.
   Alla har inte någon fin bild av dig. De litar inte på att du är hållbar och vacker. Du har skapat stora sorger och svikit för många gånger. Här har du en hård kamp att föra för att bevisa att du finns och att du kan vara för evigt. Du som fenomen kommer alltid att existera. Dina former är oändliga och tar sig olika uttryck i olika tider. Fri, för många, för några, för två, för unga, för gamla, för samma, för olika, för någon att uppleva flera gånger, för någon att vara resten av livet...
   Ibland väljer du att tona ut dig själv utan att tala om att det är tanken. Som en långsam sång som sakta klingar av till något annat. Vänskap kanske, konflikter, brustna hjärtan, separation. Det vissna och svaga tar över och manar till eftertanke och kanske ibland till handling. Någon måste renovera sig eller skaffa sig en annan rustning. Andra stiger och börjar skina. Efter en tid gör du återinträde för de som bjuder in dig igen. Som en välkommen gäst som kommer med glädjen och livet.
   Den största formen du har är till barnen. Du är oändlig, stor, stark, och livgivande. Första gången kan du skrämma med din otroliga kraft och visshet. Du går genom eld och vatten för de dina. Du spränger nya vägar, insikter och erfarenheter. Du prövar och utmanar hårt vår förmåga till förståelse och tvingar oss att växa. Stundvis utmattar du oss till bristningsgränsen för att sedan ge de mest fantastiska stunder som gör att vi orkar lite till. Här är du livslång intill döden, stark och beständig. Din absolut mest självklara arena.
Tacka för alla nyanser du har i mitt liv!
L

2015-04-19

Perspektiv

En av de finaste upplevelser jag vet är när någon väljer att dela något i förtroende med mig. Det är en gåva att vara rädd om. För ett tag sedan berättade en av mina vänner om sitt äktenskap och hur det varit innan skilsmässan. Jag tänker ofta på det och på hur vi sliter och drar i oss själva för att allt ska vara bra. Hur det bakom fasaden pågår saker som inte borde få ske. Vad är det som gör att en människa inte går, lämnar bakom sig och tänker på sig själv i första hand? "Men han slår mig ju inte och inte dricker han heller" Ja, räcker det för att stanna? Om någon manipulerar, kränker, förminskar och ljuger? Vad gör det med tilliten i en relation? Om någon aldrig tar ansvar för barnen, hemmet och den gemensamma ekonomin? Sakta kan värdegrunden och bilden av vad som är sunt och normalt nötas ned. Att ta sig ur det är svårt men där finns också en otrolig styrka att kunna resa sig och gå vidare. Våga bejaka sig själv och stå upp för det som är viktigt för att må bra.

Alla dessa halvdana relationer då? Om allt fungerar, rullar på och tiden går. Varför bryter en del upp och andra inte? Relationer som börjar likna mer vänskap än något annat eller som någon sa till mig " vi är mer som syskon". Jag funderar mycket på relationer överhuvudtaget efter det att jag varit sjuk. Vad ska en relation ge? Vad ska vänskap ge? Vad ska kärlek ge? Vad behöver finnas i oss själva som en botten och vad behöver vi få i påfyllning av andra? Stora frågor, spännande frågor; och svaren? Ja, de ser nog lika olika ut som vi människor är individer. Det finns ett svar som passar alla. Det svåra kan vara att hitta svaret i sig själv. Att landa i vad som passar just dig eller mig.

Kram 
L

2015-04-16

Känslor

Att anfallas av stora känslor kan vara härligt. Beroende på var i livet vi befinner oss så kan det både hjälpa och skapa glädje men även göra att vi måste tänka efter kring vad som är viktigt och behöver prioriteras för att vi ska må bra. Känslor i kris bryter alltid ny mark efteråt, vi får nya insikter och sätt att se på saker runt omkring oss. ”Kris är utveckling” - ett slitet begrepp som är väldigt sant. Vad kommer efteråt? Hur vill jag att mitt liv ska se ut efter den kris jag varit igenom? Jag förstår nu att jag har behövt all den här tiden för att landa i det som hände. Som att komma ut ur en torktumlare och först stå alldeles alldeles stilla för att hitta fast mark under fötterna igen. Befrielsen av att vara kvar är enorm. Livsglädjen pockar och sliter i vardagslivet. ”Hallå, här är jag! Glöm inte bort mig! Svik mig inte nu!” Som ett krav i allt jag gör. Både härligt men också tufft.

   De jag lärt känna under den här resan och som varit i samma situation som jag... Tänker främst på de som inte är kvar. Ska jag leva för dem med? Vi har pratat om det, att försöka leva lite för varandra, för att hedra minnet och livet. Det är fint. 
   Just nu vacklar jag kring om jag gör rätt, lever rätt, fattar rätt beslut. Lever jag och tar vara på livet? Vad är det jag behöver för att känna livsglädje? Den här veckan har jag fattat ett beslut som tagit hårt på mig. Det sliter och river. Kan dock inte ändra på det även om jag ville. Måste leva efter mitt sätt att se på livet. I längden kanske det här är ett bra beslut eller inte. Vad vet jag? Just nu känns det ledsamt och fel men så småningom… Ja, det får tiden utvisa. 

Kram
L

2015-04-06

Äkthet

Sann mot mig själv.....
Jag har gett mig själv ett löfte. Ett löfte som kräver mycket mod och styrka. Efter att i många år innan jag blev sjuk i cancer rusat fram i livet utan att alltid känna efter så har det nu tagit stopp. Nu ska jag vara sann mot mig själv. Orka lyssna inåt. Ta vara på det som jag egentligen redan vet. Förvalta mitt liv och ge utrymme för magkänslan.

Att stå här som fågel Fenix kräver en hel del. Jag tillåter inte mig själv att brista i respekt och hänsyn till mitt jag längre. Jag vill vara en bra förebild för mina barn och jag vill ta väl hand om det liv jag har fått tillbaka. Det här innebär att jag måste städa i mina skrymslen och vrår. Våga öppna upp och se vad som är fint och bra och vad som faktiskt måste skalas bort för att jag ska kunna fortsätta känna/må som jag gör.

Hur ofta tar vi oss tiden att titta på oss själva, att lyssna inåt och ta reda på vad vi behöver för att må bra och växa som människor? Jag har börjat lyssna. Det är inte alltid helt lätt men det som kommer fram hjälper mig att hitta vägen.

Kram 
L


2015-03-27

Att slås av en insikt

Det är nyårsafton 14/15. Kvällen är ljum, stranden och gatan är full av glada människor. Ocean Drive, South Beach, Miami. Gatan är avstängd för biltrafik, det känns som att vara på rockkonsert. Alla sjunger, skålar, dansar och skrattar tillsammans. Fyrverkerierna är fantastiska. Vi står där tillsammans, jag, barnen, mannen, syster och svåger. Det är då det händer. Det är som ett stort svart hål i rymden öppnas och jag faller handlöst. Insikt.

Mitt i all svart rymd så finns det så otroligt mycket känslor. Lättnad, glädje, rädsla, sorg, hopp, förtvivlan, nyfikenhet. Det är som om alla känslor fullständigt knockar mig. Känner hur tårarna rinner längs med mina kinder. De går inte att hejda. Befrielsen är enorm. Jag lever. Det har passerat ett helt år utan behandlingar, väntan på provsvar, oro, smärta, cancer. Lillebror frågar om jag är ok, jag säger att det är lyckotårar och då tar min fina lillkille mitt ansikte mellan sina händer och pussar mig på bägge ögonlocken. "Mamma, jag älskar dig!"

Den här kvällen tog jag mitt sista kliv bort från cancern och allt fult den förde med sig. Som fågel Fenix stod jag där, ny, pånyttfödd, stark och lycklig. Jag önskar alla kunde få uppleva den känslan. Jag bär den med mig varje dag sedan dess. Den har blivit mitt riktmärke. Att det ska kännas bra.

Fyll inte livet med tid, fyll tiden med liv!

Kram
L

2015-03-25

Det som kommer efteråt

Tid har nu passerat sedan jag var som sämst. Julen 2013 trodde jag nästan att det inte skulle gå, att jag inte skulle klara mig. Oron syntes även hos alla runt omkring mig. En nedstämdhet som det nästan gick att ta på.
   Nu har tid passerat och jag finns kvar! Igår var jag på halvårskontroll och allt såg bra ut. Känslan är magisk. Jag har fått tillbaka mitt liv - ett nytt liv. Jag är samma person som förut men ändå inte. Jag behövde vila från bloggen och få lite distans till allt det som jag varit med om. En ny resa ska få ta sin början och jag tänkte att ni skulle få dela den med mig. Livet är spännande!

Kram 
L

2014-01-31

Att vara i sig själv

Tänk vad svårt det är. Min terapeut säger att jag har en hjärna som är programmerad på slutet av 1800-talet eller tidigt 1900-tal...

Jag börjar nu bli mycket piggare i kroppen. Det är helt underbart efter alla dessa slitsamma operationer och all konvalescens. Tyvärr hänger inte huvudet med i samma takt. Jag glömmer saker, tappar tråden i samtal, kan inte läsa längre texter osv. Det här skapar problem för mig.

Jag vill gå till jobbet! Leva vardagsliv! Men först måste huvudet börja fungera. Under tiden tycker terapeuten att jag ska göra lustfyllda saker. Gå på museum, promenera i stan, luncha m kompisar och ha ngt roligt projekt hemma. Låter ju bra det här! MEN - det är då min "gamla" hjärna kickar igång. Är jag inte på jobbet så kan jag inte ägna mig åt såna lustfyllda aktiviteter. Terapeuten skakar bara på huvudet och säger att jag måste tänka om. "Först tar du hand om dig själv så du sedan räcker till till familj, jobb och annat" 

Så nu ska jag träna upp mig på att klara och orka vardagslivet. 

Vad säger ni, låter det vettigt?
Kram 

2014-01-13

Att se framåt

Det var som om luften gick ur mig. Jag har varit så lättad, trött och tom efter beskedet. Terapeuten sa till mig att det är väldigt vanligt. Nu börjar mitt återtåg till vardagen kännas realistiskt. Som jag längtat efter att få gå vidare!

Ett första steg framåt är att vi bestämt oss för att skaffa katt. Nu verkar det som om vi har turen med oss och kan hämta hem en kattunge inom den närmsta tiden. Barnen är så lyckliga och förväntansfulla! De läser om katter och planerar så att det ska bli tryggt och bra när den kommer.

En kattunge - precis vad vi behöver just nu, härligt!

Kram och tack för alla fina kommentarer och peppande ord! 

L

2014-01-08

Nypa mig i armen

.....för att förstå vad läkaren sa. Igår ringde jag Karolinska på förmiddagen. Fortfarande inget svar. Det fick mig nästan ner för räkning. Min kontaktsjuksköterska lovade att ringa patologen och höra återigen varför svaret inte kommit. När vi hördes av efter lunch så var svaret från patologen att de helt enkelt inte hunnit få det färdigt än. Försökte förklara för kontaktsjuksköterskan hur det känns att gå och vänta, hur mina närmaste också oroar sig och mår dåligt. Att vi är i limboland. Hon skulle prata med min läkare och se vad de kunde göra.

Vid fyratiden igår eftermiddag ringde min läkare upp mig. Svaret hade då precis kommit till henne. De hade funnits 5 lymfkörtlar i provet som analyserades. Alla utan metastaser! Även den extra vävnad som opererades bort där tumören suttit var fri från cancerceller. Så ja, nyp mig i armen! Jag har ännu inte riktigt kunna ta in det här. Känns overkligt men härligt. Det är en stor lättnad inte bara för mig utan även för alla runt omkring mig. Glädje? Lite då och då. Det är som om den inte riktigt vågar sig fram, bara lättnad. Tydligen inte ovanligt enligt min terapeut på Cancerrehabiliteringen. Rädslan finns kvar, den får jag nog lära mig leva med. Det är en lång väg till att bli friskförklarad. Men mitt mål är att ta mig hela vägen dit!

Kram
L

2014-01-07

Kan inte sova

Helt omöjligt att sova. Jag försöker att inte tänka alls. Kroppen är orolig. Huset är tyst. Jag har smugit mig upp till övervåningen. Lagt mig bredvid lillebror. Försöker somna genom att följa hans andning och bli trött av hans varma kropp. Känner doften från hans nacke. Jag vill leva! Leva länge! Finnas för mina barn! Gode Gud, ge mig ett besked i morgon, ett bra besked!

Kram
L