Skuldkänslor

Det har tagit hårt på familjen att jag drabbades av en ny tumör. Det är som om oron inte kan släppa den här gången. Jag har haft lättare att hantera och tänka framtid, att kämpa och vara positiv. Men de andra. Det är som om insikten att jag har cancer har drabbat dem med full kraft. BOM! Som ett riktigt knytnävsslag i mellangärdet. De studerar mig, vaktar mig, tar hand om mig, älskar mig. Det är rörande men ger mig också stundvis skuldkänslor. Vad har jag drabbat dem med? Jag vet att jag inte ska tänka så men det är oerhört svårt att låta bli.

Hur ska jag kunna det? När jag ligger där på kvällen och håller om min yngsta, lilla E. Som borde få vara en sorglös pojke på väg att bli stor. Han är så liten. Han är så ledsen. Han hulkar, svär, gråter och förbannar. Han frågar mig "varför mamma, varför just du, varför vi?". Det är sådana här gånger jag tvivlar på min skuld. Hur ska jag svara när han säger "lova mig att du inte dör i den här skiten, lova det"!

Ja, vad säger en mamma då...

Mitt hjärta brister av sorg varje kväll

 

Kram

 

L

 

Foto taget i Key West, av Kalkstenssommar

 

Hemma

Hemma igen, sover och sover. Rör mig sakta och försiktigt. Äter smärtstillande. Sover igen. Jag är så trött. Det är underbart att få vara hemma. Välkända dofter, skön säng och familjen. 

Kram 

L

Back in business?

Gomorron, gårdagen försvann helt i dimman av operation och smärtstillande mediciner. Idag är jag mycket piggare och har varit uppe och gått i korridoren. Det smärtar i operationssåret men det är en annan smärta än den som plågat mig nu i månader. Det här känns som en smärta som kommer att läka. Mentalt är det mycket lättare att hantera. Jag hoppas att jag kan få åka hem idag. Alltid skönare att vara hemma.

Kram

L

Kvällen före

Ligger här i sängen på KS. Nyduschad. Försöker distrahera mig från att huden känns torr och kliar av den sterila tvålen. Blodtrycket var mkt bra och blodvärdet likaså. Jag har haft sällskap av min syster hela kvällen - skönt. Mannen har varit hemma m barnen. Det strömmar in små hälsningar i telefonen via FB och sms. Fint att alla peppar och visar omtanke.

Morgondagen. Jag är läskigt lugn. Som om psyket kapitulerat eller stoppat huvudet i sanden. Jag är här och nu. Skönt. Jag står först på operationslistan i morgon. Redan 07.30 är det dags. Har laddat frysen här med frusna hallon och...! frusna granatäpplekärnor som jag ska ha att tugga på när jag vaknar upp i morrn. Toppen när man inte mår så bra och inte vill äta något. Granatäpplekärnor var en nyhet för mig, ska bli gott.

Sov gott alla fina!

Kram 

L

Förberedelser

Jag håller på och boar inför när jag ska komma hem från sjukhuset efter operationen. Fixar och piffar i sovrummet. Nya fina lakan. Härliga mjuka nattlinnen. Sköna stickade sockor. 

Annars? Smärtan gör mig nästan tokig. Det gör även tankarna på att jag ska gå igenom den här stora operationen med än mer smärta efteråt.

Men sen. Sen ska allt bli bättre! 

Fast forward

Kram

L

Lyxiga vardag

Ikväll har jag övningskört med dottern. Vi har åkt runt, runt på parkeringen. Startat. stannat, backat, krypkört, svängt och så har vi börjat om igen. Vi har skrattat när bilen har stannat, hoppat och gjort "saker av sig själv". Tänk att min lilla tjej är så stor så hon övningskör. Tänk att jag får uppleva detta, underbart!

Sedan hem och baka bullar. Imorgon är det kanelbullens dag men vi tjuvstartar ikväll då dottern ska på konsert i morgon. Vi bakar glutenfritt i den här familjen. På torsdagar har vi som tradition att baka något gott som vi sedan fikar framför "Hela Sverige bakar".

Nej, nu är det dags att stoppa bullarna i ugnen.

 

Härlig torsdagkväll till er alla!

 

Kram

 

L

framåt, framåt trots att det är motigt

Här lever jag just nu i smärta. Den är så nyckfull. Ena stunden känns allt nästan som vanligt för att plötsligt slå till och förvandla dagen till ett smärtfyllt eldhav. Det sticker, bränner, skär, svider, bultar, molar, ilar. Värken får mig illamående, trött, ledsen och känslig. Tårarna lurar bakom ögonlocken, andningen blir tung och axlarna åker upp till öronen. Hela kroppen blir spänd som en fiolsträng. Låt det bli måndagen den 7:e så jag får skära bort, sy igen och försöka läka.

Kram

 

L

Att leva

Middag m fina vänner ikväll. Mannen var mkt tveksam om jag skulle orka bjuda hem när jag har så ont. Men vet ni, med sänkta krav går det alldeles finemang! Köpt sushi till förrätt åtföljt av enklaste räkgrytan och glass m björnbär till efterrätt. Det viktigaste är ju ändå att få träffas. Dammsuga o städa? NIX! Kom som ni är, ta oss och vårt hem som det är. Nu lever vi, här och nu.

YOLO

Kram 

L

Smärta

Ligger här och kan inte sova. Jag har så fruktansvärt ont. Smärtstillande tabletter, bedövningssalva och ispåse. Det hjälper inte. Jag är illamående pga av värken. Den gör mig nästan tokig. Vissa dagar är den värre, skarpare och mycket dominant. Ikväll har den tagit över hela fredagsmyset för min del. Jag hoppas på snabb sömn nu och att jag vaknar med mindre smärta i morgon.

L

Ny tumör

Jag blev inte överraskad. Visst redan innan vad svaret skulle bli. Det är svårt att skriva vad jag känner. Svårt att sortera vad som är mina känslor, mina rädslor och min ångest. Det finns så många andra runt omkring som också känner, räds och våndas. Det hade varit så mycket lättare om detta bara drabbade mig. Men det gör det ju inte, det drabbar alla som står mig nära. Operationen blir stor. Bort med tumör och bort med några lymfkörtlar för att se om det har spridit sig. Jag? Jag gör som vanligt, blir tokfokuserad, kör på och försöker hålla koll på alla andra. Vad önskar jag? Jo, faktiskt lite att alla runtomkring mig kan hålla i sina känslor bättre när de är runt mig. Sök stöd i varandra, jag har inte ngt att ge. Måste få andrum. Känner att det snart är dags att berätta vad jag har för sorts cancer. Den sitter inte roligt till. Njut av dagen, lova mig det! Kram L

Just nu

Just nu sitter jag här i mörkret och funderar. Familjen sover gott och jag vill inte gå och sova. I tisdags i förra veckan så blev jag nedsövd för att de ville göra en större provtagning på mig. Jag vaknade upp och kände mig över förväntan pigg och smärtfri. På onsdagen fick jag träffa min läkare som berättade att hon tagit sju biopsier för analys. Dessa skulle sedan skickas på "snabbanalys" och svar kunde förväntas inom 1-2 veckor.

Är det rimligt? Är det rimligt att behöva vänta på något sådant så länge? Jag tycker inte det. Timmar av väntan som sakta formas till oro, sorg och ibland ren och skär ångest. Ena dagen kaxig och stursk "jag fixar det här, klart det inte är cancer!". Andra dagen liten, osäker och rädd "känner jag inte igen symptomen alltför väl sedan sist?".

På onsdagen satt min fina medmänniska till läkare på min sängkant. La sin hand över min och sa "jag tycker att du är så stark och positiv, jag tror på dig". Dessa ord bär jag med mig i mitt hjärta medan jag går här och väntar. Tänk, hon som har så många patienter, hon som sliter så hårt. Ändå, ändå finns det fortfarande utrymme för medmänsklighet och värme.

Just då, just där, gav hon mig något viktigt - medmänsklighet.

Det hjälper mig här och nu - just nu.

Kram till er alla

L

Faan!

Sommaren har varit helt fantastisk! Lata dagar, soligt väder och mycket umgänge. Dock har det funnits en sorgekant i bakgrunden som ibland lagt sordi på glädjen för mig. Ett sår, ett sår som inte velat läka i sommarvärmen.

För tre veckor sedan var det då dags för rutinkontroll med en påföljande biopsitagning som var mycket smärtsam den här gången. Sedan bara väntan...

Fram till idag då jag blir uppringd av doktorn som berättar att de är väldigt osäkra på provsvaret och vill söva ned mig på tisdag för att göra en grundligare provtagning och analys...

Vadå, vad ska jag ställa in mig på? Att det inte är någon fara eller att skiten har kommit tillbaka? Hur mycket smärtor kommer jag att ha den här gången när jag vaknar upp ur narkosen?

Jävla skit!

 

L