Magkänsla - När man bara vet

Att fatta stora livsavgörande beslut är en av de svåraste saker som finns. Jag vet att magkänslan är den viktigaste faktorn. Min magkänsla har varit fullständigt bedövad under några år. Begravd under måsten, föreställningar om hur det "ska vara", andras behov och önskningar, min vilja som inte alltid matchar min livssituation.

Ja, det finns många saker som kan tränga sig före magkänslan. Den här helgen har jag brottats med mig själv, med min innersta kärna. Jag har mött mina känslor och mina kval, lyssnat på mig själv.

Det hade varit så lätt att följa vägen alla trodde jag skulle ta. Den jag själv varit med och stakat ut. Den vägen är så lockande.

Men hur ska det gå till? Precis som en idrottsman med skadad fysik har jag nu mött min egen svaghet. Jag har i den svagheten hittat min styrka. Jag har legat i hårdträning på jobbet i flera år för detta. Jag har pluggat de sista 3 åren för att när det var dags kunna kliva fram och ta fronten. Nu kom förutsättningarna. Alla bollar ligger framför öppet mål, färdiga att sparka rätt in i mål. Tänk er, jag står vid mållinjen. Fantastiskt eller hur!!!! Äntligen har jag chansen att testa mina vingar, mina ideer. Drömjobbet. Mitt...

Därför, just därför. Så svårt.

Jag har format mitt beslut i helgen. Det går inte att åka till VM och kicka boll med trasiga knän. Det går heller inte att kliva på drömjobbet för mig i augusti med tvivel på om jag orkar. Jag kan inte leva en sommar med pressen på mig att jag måste vara "fit for fight" i augusti. Om jag är ledsen? Ja, det kan du tro. Men konstigt nog är jag även glad och stolt. Jag har idag brutit mönster, handlat i samklang med mig själv. Många kommer bli besvikna och det känns tungt. Så får det bli, jag kan inte svika mig själv, offra mig för önskningar från andra. Jag får ta medarbetarnas önskan om mig vid rodret som den fina komplimang det är.

Min tur kommer, bara inte idag, inte nu, inte i höst. Men den kommer, när det blir bra för mig. När jag har tagit hand om mig själv kommer jag att kunna kliva in och ta rodret - om jag vill.

Välgrundade beslut känns som en varm sommarvind i hela kroppen, gott i magen, glatt i själen. Stolthet. Ingen och inget kan få mig att tvivla eller ändra mitt beslut.

Jag och magkänslan har bestämt.

Kram på er alla

L

Konsten att räcka till

"Att räcka till". Ett begrepp som väcker många känslor hos mig just nu. Jag har under många år av mitt liv försökt räcka till. Hemma med barnen, med mannen, med mina vänner, föräldrar, fritidsintressen och jobbet. Framförallt familj och jobb.

Jag har slitit och dragit i mig själv som ett gummiband till bristningsgränsen. En gång brast det. Jag fick ett svårt diskbråck i nacken. Då blev jag den som skulle vara "bäst" på att rehabilitera mig tillbaka till ett vanligt liv. Sprang vidare utan att ta mig tiden att reflektera. Jag "vann" guldmedalj den gången...

Cancern. Var det de stora gummibandet som fullständigt exploderade i ren utmattning, när all elasticitet tagit slut? Är det mitt eget fel att jag drabbats av cancer? Borde jag ha lyssnat mer på mig själv? Vad är det i så fall som jag behöver ändra på? Tänk om jag fattar fel beslut och ändrar på något som är bra för mig?

Kan det verkligen vara så enkelt? Borde inte fler ha cancer eller allvarliga sjukdomar då? Jag menar, jag tror det finns väldigt många därute med mig som pushar sig själva till det yttersta på alla möjliga sätt och vis. Varför drabbar det då inte ännu fler?

Just nu försöker jag bara lära mig att leva med insikten att jag just här och nu, varje dag, inte räcker till. Inte för någon. Inte åt mig själv, mina barn eller min man. Inte på jobbet, med mina vänner eller med träningen.

Vissa dagar gör det så jävla ont att inte räcka till, framförallt med barnen. De behöver mig mer än nånsin och jag har inte energi nog. Försöker vara så medvetet närvarande jag bara kan med barnen för att kompensera att jag inte har krafter till att upprätthålla vårt vardagsliv.

Först jobb och sedan blir det helg med familjen och förhoppningsvis lite sol på näsan.

Kram

L

Jag gjorde det!

På nåt sätt gick det vägen. Jag har fått godkänt på min uppsats. Den här uppsatsen lämnade jag in med en stor klump i magen. Men det gick! Det känns som en seger, en seger över cancern. Att jag är på väg tillbaka till vardagen med jobb och studier. Hjärnan har börjat hacka igång, förmågan att sätta ihop en text finns kvar.

Kanske låter löjligt och banalt. Men för mig är det stort, jättestort och glädjande! Det har varit läskigt att leva med ett "nedmonterat" system som inte har velat fungera. Läkarna har förklarat att det är lite som att vara utbränd. Utöver den förlamande tröttheten har jag har haft mycket svårt för att komma ihåg saker (tack för dagens mobiler m påminnelsealarm), läsa böcker eller koncentrera mig på att lyssna längre stunder.

Glad måndag till alla er!

L

Rensa, kasta, ångra, rensa, kasta

En anordning att dra upp båten med ur havet, den har sett sina bästa dagar, som mycket på vår vind.......

Underbart litet hus som jag går förbi på min morgonpromenad hemma på Gotland.

Japp, då är det igång! Vi skall göra i ordning vår oinredda övervåning. När vi nu gick upp för att känna av hur det skulle kunna se ut, maken o jag, så blev vi jätteförvånade!!!!!

Vem har ställt upp alla dessa grejer på vår "vind"???????

Inte är det jag - maken säger samma sak.

Så idag har vi rensat o kommentarerna har duggat:

"åååh, jag kommer ihåg när jag hade den här på mig!"

"Ja, jag måste spara alla mina gamla serietidningar" (maken)

"Varför står det två säckar med garn här?" (glömde köra dem till barnens fritids....)

Ja, vi har haft en slitsam dag i dammet på "övervåningen".

När vi rensat så börjar det roliga med att planera o hämta inspiration!!

Kram L

Här och Nu

Lilla E blickar ut över havet i Thailand

Tänka sig! Att det skall vara så svårt. Jag menar, egentligen är det ju bara att vara på rätt ställe på precis den tiden…..

Jag sitter på jobbet. Känner hur stressen liksom kryper längs med ryggraden, upp under armarna och längs med nacken. Jag vet! Jag är på jobbet och jag skall vara det ännu en liten stund till. Men det struntar hjärnan i. Den börjar nu arbeta för högtryck i parallella tankebanor: fortsätt tänka ut smarta lösningar vid datorn – usch, undrar om lillkillen börjat längta på dagis? Är det bara han kvar där nu, eller? Vad skall vi äta ikväll? Har storasyster kommit hem som hon skall? Tänk om vi kunde baka tillsammans allihop i eftermiddag? Börjar småleende måla upp bilder i mitt inre, ni vet, pastelliga såna där alla ler och bara myser tillsammans. En utvilad mamma, rena, glada barn, en bulldeg, brasa i öppna spisen…….

Ja, ni vet! När arbetsdagen är slut så kastar jag mig in i bilen och kör med halsbrytande fart till dagis. Minsta lilla stopp på vägen orsakar hjärtklappning och adrenalinrusning! Ur bilen, in och hämta. Nu kommer det underbara! Pussar och kramar och sedan på med overall och allt annat som hör till. In i bilen och vidare hem. Väl hemma skall vi ur bilen med dagisväska, mammas jobbarväska, kanske en matkasse eller två. Vi skall även ta in posten. PHU!

Öppnar dörren och tänker: ÄNTLIGEN hemma – eller va f…n är det här! Hallen flyter av dotterns och kompisarnas kläder. Börjar baxa undan så att jag och lillkillen skall komma in. Nu rinner svetten från hårfästet i nacken och ned längs med ryggraden under den varma vinterjackan. Kissnödig är jag också – hade ju inte tid att gå på toaletten innan jag gick från jobbet.

Av med alla kläder. Av med lillkillens kläder som glatt skuttande far iväg. In i köket med kassarna. Nästa glädjeupptäckt! Bordet är fullt av rester från ett sjöslag som kallas mellis. Köksbänken är smyckad med tomma mjölkförpackningar, rester av smör, en brödrost och en kvarglömd ost som sett bättre ut. NEJ! Kissa först – be dottern ta hand om köket sedan.

Vid toaletten är det tvärstopp. Inifrån dess dunkel hörs små glada fnitter….. Skulle mamma kunna få…..? OK, tack! Fixar ni köket. Väl på toaletten börjas det – hann jag skicka det där mailet? Undrar om vi kommer att kunna….., vem skall ta hand om ……. I morgon? Hur var det vi sa nu igen - skulle jag fixa eller hon?

Nej, ut och börja fixa med middagsmaten! Snäser åt ungarna, lagar mat, försöker vara en bra mamma, funderar på jobbet, hänger tvätt, snyter en näsa, grälar om datortid, torkar av spisen, badar barn, läser saga, förhör läxa, LER (ibland), får dåligt samvete för att det inte blev någon fin liten stund idag heller

STOPP!

Medveten närvaro: Stanna upp här och nu. Var bara precis i den situation som pågår här. VAD säger barnen? Hur känns det i kroppen? Visst är det härligt med den lilla varma kropp som står lyckligt på en pall bredvid dig och hjälper till att röra i maten! Vad pratar vi om? Vilka härliga tankar barnen har! Skratta med dottern och hennes kompisar! Prata med dem om skolan, livet, lärare och allt annat som rör sig i huvudet på en ung människa.

Jaaa, livet kan vara helt underbart, BARA man tar sig tid att njuta!

Kram L