Jag har slitit och dragit i mig själv som ett gummiband till bristningsgränsen. En gång brast det. Jag fick ett svårt diskbråck i nacken. Då blev jag den som skulle vara "bäst" på att rehabilitera mig tillbaka till ett vanligt liv. Sprang vidare utan att ta mig tiden att reflektera. Jag "vann" guldmedalj den gången...
Cancern. Var det de stora gummibandet som fullständigt exploderade i ren utmattning, när all elasticitet tagit slut? Är det mitt eget fel att jag drabbats av cancer? Borde jag ha lyssnat mer på mig själv? Vad är det i så fall som jag behöver ändra på? Tänk om jag fattar fel beslut och ändrar på något som är bra för mig?
Kan det verkligen vara så enkelt? Borde inte fler ha cancer eller allvarliga sjukdomar då? Jag menar, jag tror det finns väldigt många därute med mig som pushar sig själva till det yttersta på alla möjliga sätt och vis. Varför drabbar det då inte ännu fler?
Just nu försöker jag bara lära mig att leva med insikten att jag just här och nu, varje dag, inte räcker till. Inte för någon. Inte åt mig själv, mina barn eller min man. Inte på jobbet, med mina vänner eller med träningen.
Vissa dagar gör det så jävla ont att inte räcka till, framförallt med barnen. De behöver mig mer än nånsin och jag har inte energi nog. Försöker vara så medvetet närvarande jag bara kan med barnen för att kompensera att jag inte har krafter till att upprätthålla vårt vardagsliv.
Först jobb och sedan blir det helg med familjen och förhoppningsvis lite sol på näsan.
Kram
L
