Om orkeslöshet, flyktkänsla och cancerkontroller

Kan jag lägga ned huvudet här på skrivbordet på jobbet och bara ge upp nu? Är så trött idag och arbetsuppgifterna är oändliga, en ständigt rinnande lava av saker att reda i. Jag vet, organisationen har kommit långt sedan förra året. Men ändå... Det hjälper inte att se det. Idag är jag yr, matt och orkeslös. Utmaningarna känns höga som berg, omöjliga att bestiga.

   Det är tufft att ha ett krävande arbete och samtidigt försöka skapa förändring i privalivet. Var finns andningshålet och platsen där jag kan återhämta mig och hitta kraft? Vet inte, idag hittar jag den inte. Oftast finner jag den inuti mig själv. Ibland inte. Jag drömmer just idag om att sitta ensam på en strand, under ett parasoll, läsandes i en bok med vågskvalp och lyckliga skratt av barn och vuxna som umgås och leker  i bakgrunden.

   Om två veckor ska jag på återkontroll, jag har lämnat in massor av blod för analys. Det känns jobbigt att gå på kontroller. Skulle helst vilja slippa det. Kontrollerna rör upp känslor och oro som jag inte vill kännas vid. Hatar att gå den välkända vägen inne i Karolinska, känna dofterna och höra ljuden som påminner så starkt om en tid i mitt liv som var så smärtfylld och sorgsen.

   Idag vill jag vara behövande, krypa ihop, bli struken över ryggen, smekt över nacken, pussad på ögonlocken, kramad tills kroppen är i harmoni igen. Få höra att allt kommer vara bra, bli bra, fortsätta så, i evigheters evighet, i oändlig tid för alltid!

Älska varandra idag, vänta inte till i morgon

L

När sommaren kommer

Jag ser verkligen fram mot att få "sommarlov" med familjen. Åka till Gotland och bara vara. Strosa längs med stranden och leta fossiler. Sitta med ett gott glas vin eller en kopp kaffe och se på solnedgången. Gå upp tidigt, tidigt på morgonen och ta ett dopp i havet. Och så hästarna, att hälsa godmorgon, stryka deras varma mular och få en kärvänlig puff i magen. Det är sommar! Nu är den här och snart börjar den efterlängtade ledigheten. Men först idag är det skolavslutning för "lilla" E.

Kram

L

Långhelg

Vilken tur att den kom just nu! Jag har sovit 13 timmar inatt och det var välbehövligt. De senaste nätterna har jag inte kunnat sova. Har somnat för att vakna 2 timmar senare och sedan bara legat och snurrat runt i sängen. Det händer för många saker för att jag riktigt ska känna att jag har koll på läget och hinna med. En situation på jobbet som är mycket svårhanterlig, ganska tung men utmanande. Hade gärna velat vara utan det just nu. Kändes som att allt var precis på G att plana ut och bli lite mer lugnt. Bara att hugga tag och göra det bästa av situationen.
   Idag har jag tvättat hela dagen och ikväll ska jag, stora E och min syster träffas i city. Vi ska ha tjejkväll ihop. Äta på restaurang, ta en promenad runt söder och sedan se en riktig tjejfilm. Mysigt! Vi har inte planerat något i förväg inför helgen och det tycker jag är skönt. När livet är hektiskt är det skönt att kunna vara lite i "go with the flow" på helgen.
   Förra helgen var jag på Gotland vilket alltid ger mersmak och hemlängtan. Att få strosa runt i gränderna, gå längs med strandpromenaden, ta en god kaffelatte på ett mysigt fik och bara vara. Livet känns alltid lite långsammare och faktiskt lite "snällare" på ön. Som om alla tar sig tid att leva lite mer. Men å andra sidan, vad vet jag? Det kan vara en väldigt uppmålad och idealiserad bild från min sida. Jag vet bara att jag tycker att det blir lite lättare att andas när jag är där.
   Idag är det torsdag. Mulet och kallt. Det passar mig bra, känner mig lite kall och mulen inombords. Tyvärr kan jag inte berätta varför, i alla fall inte just nu, kanske aldrig. Jag får hoppas att helgens aktiviteter och umgänge med nära och kära kan hjälpa mig att sudda bort lite av det mörka.

Kram

L

Vad är viktigt?

Fick en kommentar som fick mig att tänka (vilket jag uppskattar, det är kul när ni ställer frågor som får mig att fundera). Att det är konstigt att jag väljer att arbeta så mycket efter det att jag varit så sjuk. Varför gör jag det? Det svåra med mitt arbete är att jag verkligen är engagerad och brinner för det jag gör. Jag har förmånen att nästan få arbeta med ett av mina intressen: andra människors utveckling. De flesta dagar tycker jag det är väldigt roligt att gå till arbetet och ser fram mot dagen. Precis som alla andra har jag svackor då jag inte alls har lust eller det inte går som jag har tänkt mig. Men de dagarna är inte så många.
   Avvägningen blir trots allt: hur mycket ska jag arbeta, vad är viktigt att prioritera? Svåra frågor som jag inte har något bra svar på just nu. Jag ser tiden an och hoppas att jag ska hitta en balans som känns sund för mig och min familj. Det jag aldrig tummar på är tiden med mina barn. Måste jag plocka bort något så blir det träning, sömn eller att umgås med vänner. Aldrig barnen. Vilket jag även var otroligt glad över när jag fick mitt cancerbesked och inte visste hur det skulle gå. Jag hade prioriterat barnen!

Kram

L

Skuldkänslor

Det har tagit hårt på familjen att jag drabbades av en ny tumör. Det är som om oron inte kan släppa den här gången. Jag har haft lättare att hantera och tänka framtid, att kämpa och vara positiv. Men de andra. Det är som om insikten att jag har cancer har drabbat dem med full kraft. BOM! Som ett riktigt knytnävsslag i mellangärdet. De studerar mig, vaktar mig, tar hand om mig, älskar mig. Det är rörande men ger mig också stundvis skuldkänslor. Vad har jag drabbat dem med? Jag vet att jag inte ska tänka så men det är oerhört svårt att låta bli.

Hur ska jag kunna det? När jag ligger där på kvällen och håller om min yngsta, lilla E. Som borde få vara en sorglös pojke på väg att bli stor. Han är så liten. Han är så ledsen. Han hulkar, svär, gråter och förbannar. Han frågar mig "varför mamma, varför just du, varför vi?". Det är sådana här gånger jag tvivlar på min skuld. Hur ska jag svara när han säger "lova mig att du inte dör i den här skiten, lova det"!

Ja, vad säger en mamma då...

Mitt hjärta brister av sorg varje kväll

 

Kram

 

L

 

Foto taget i Key West, av Kalkstenssommar

 

Just nu

Just nu sitter jag här i mörkret och funderar. Familjen sover gott och jag vill inte gå och sova. I tisdags i förra veckan så blev jag nedsövd för att de ville göra en större provtagning på mig. Jag vaknade upp och kände mig över förväntan pigg och smärtfri. På onsdagen fick jag träffa min läkare som berättade att hon tagit sju biopsier för analys. Dessa skulle sedan skickas på "snabbanalys" och svar kunde förväntas inom 1-2 veckor.

Är det rimligt? Är det rimligt att behöva vänta på något sådant så länge? Jag tycker inte det. Timmar av väntan som sakta formas till oro, sorg och ibland ren och skär ångest. Ena dagen kaxig och stursk "jag fixar det här, klart det inte är cancer!". Andra dagen liten, osäker och rädd "känner jag inte igen symptomen alltför väl sedan sist?".

På onsdagen satt min fina medmänniska till läkare på min sängkant. La sin hand över min och sa "jag tycker att du är så stark och positiv, jag tror på dig". Dessa ord bär jag med mig i mitt hjärta medan jag går här och väntar. Tänk, hon som har så många patienter, hon som sliter så hårt. Ändå, ändå finns det fortfarande utrymme för medmänsklighet och värme.

Just då, just där, gav hon mig något viktigt - medmänsklighet.

Det hjälper mig här och nu - just nu.

Kram till er alla

L

Det gör ont när knoppar brister...

Det gör ont när knoppar brister. De brister av kraften att växa. De spränger sig fram för att utvecklas till sina vackraste jag. Utan näring och vatten kan de inte starta sin tillväxt. De torkar som små knoppar på en gren. "Det gör ont när knoppar brister..." är en vacker metafor för hur människans självutveckling ser ut.

Det här utsätts vi för i vårt föräldraskap. Vi ska vara näringen och vattnet som får våra härliga ungar att utvecklas till sina vackraste jag. De ska med varsam och kärleksfull hand puffas ut ur boet. Älskas tills de är trygga nog att våga locka fram det allra bästa och starkaste ur sig själva. Bitterljuvt är det. Glädjefyllt och smärtsamt på samma gång. Jag funderar ofta på hur jag på bästa sätt som förälder kan ge mina barn rätt verktyg för att kunna leva fullt ut.

Just nu tror jag att det bästa jag kan göra för mina barn är att försöka laga mig själv. Tänker på de där filmerna när man sitter på flyget. På med din egen syrgasmask först för att kunna hjälpa ditt barn. Annars är risken stor att ingen hinner få på sig syrgasmasken...

Att drabbas av livshotande sjukdom är som att bli berövad all näring och vatten. Att kippa efter andan, att inte kunna sträcka ut sig i sin fulla prakt. Att bli beskuren, omruskad och vettskrämd. Det ger även tanken nya banor och större utrymme.

Just nu försöker jag förse mig med den näring och det vatten som kan få mig att fortsätta växa. Jag vill inte bli en förtorkad knopp på en gren. Hur kan jag utvecklas så att det blir så bra som möjligt för mig och min familj? Jag vill inte köra någon egogrej där inga andra får utrymme. Däremot vill jag inte längre utsätta mig själv för saker som tar min energi, mitt fokus eller gör mig illa.

En fin sång som handlar om att släppa taget, lyssna här 

Kram

L

Finns inga rubriker som passar idag

Något katchy kanske? Något mörkt? Något vårigt och glatt? Ja, vad skriver man en dag som denna? Solen skiner, fåglarna kvittrar, det är redan ljummet ute på morgonen. Kan det bli så mycket bättre?

Tänk att det kan det! Tänk att jag kan sitta här en vårdag som denna och känna mig så jävla bitter! Bitterheten är inte klädsam. Den är blandad med stora sjok av sorg. Det är som att psyket inte kan släppa taget om den förbannade cancern. Bara börja leva. Det funkar så bra de allra flesta av dagar. Varför jag? Varför just nu? Varför överhuvudtaget cancer?

Idag funkar det inte. Vill vara glad, vill glädjas åt allt som är här och nu. Men mörkt är det. Kolsvart. Gör alla vardagssysslor i ren ilska. Vill inte gå ut i skogen. Vill inte se solen. Vill inte höra fåglarna kvittra.

Som en trotsig barnunge, nu får jag skärpa mig!

 

Kram

L

Funderingar

Jag vrider och vänder. Funderar och klurar. Det är så mycket som kommit nära och upp till ytan sedan jag fick mitt cancerbesked. Vad driver mig, engagerar mig, glädjer mig, fyller mig med lust?

Jag har så mycket att glädjas åt! En underbar och stor familj, min egna lilla, mina föräldrar och syster, kusiner och mostrar. Otroligt fina vänner som har visat mig sin värme, styrka och kärlek. Nya vänner som klivit fram, stöttat, tröstat och hjälpt till med vardagen.

Varför känns det då så mörkt ibland? Så ensamt och tomt? Jo, jag ska leva med insikten att jag har haft cancer. Kan få det igen. Cancer som hann sprida sig till lymfkörtlarna. Jag är inne i en fas där jag försöker ta in det som hänt och bearbeta det. Förhålla mig till mig själv och framtiden. Det finns inga genvägar.

Det är mycket att fundera på nu...

Kram

L

Att möta sig själv

Jag har på sista tiden funderat mycket på hur vi lever våra liv. Vilka omständigheter för oss dit vi är idag? Hur hanterar vi de med- och motgångar som vi möter i livet? Ofta när vi människor pratar med varandra så handlar det om vad andra ska tycka, vad andra vill, vad andra hoppas på att vi ska göra/vilja osv. Det är så lätt att lägga sina krafter på att uppfylla andras önskningar, krav och förväntningar.

Hur kan vi leva så vi är sanna mot oss själva? Vilka redskap har vi till vårt förfogande? När vi inte vet vad vi vill, eller när vi inte orkar göra det vi egentligen känner att vi borde, så gömmer vi oss bakom måsten och aktiviteter. Det är lätt att låta sig uppslukas av vänner, familj och plikter. Det vi borde göra när svåra beslut ska fattas är att skala bort alla dessa saker. Möta oss själva och känna efter: vad vill JAG, hur kan jag på bästa sätt genomföra det jag vill/behöver så att det blir bra för både mig och andra? Vad behöver jag hjälp med och vad kan jag klara av själv? Det kan vara viktigt att fundera på om det som jag vill göra är värt det som kanske måste "kosta" på vägen, tex mindre tid med barnen, maken, vännerna eller mindre tid för arbete eller fritidsintressen.

Om vi vet vilka prioriteringar som är viktiga för oss. Om vi kan rangordna dem så är det lättare att fatta beslut som blir bra och genomtänkta. Jag ska dela med mig av ett tips jag fick en gång:
"Tänk er att ni sitter och lyssnar på en präst. Denna präst håller tal på en begravning. Det är DIN begravning. Vad är det första och viktigaste du skulle vilja att prästen sa OM dig till dina anhöriga. Hur skulle du vilja bli beskriven som människa och vad skulle du vilja berättades varit det viktigaste i ditt liv? Det du varit bäst på och som legat dig varmt om hjärtat?"

När jag hörde det här så blev allt väldigt enkelt. Det fick mig att se i skarpt ljus vad jag alltid ville och behövde prioritera som nummer ett i mitt liv för att må bra. När jag blev sjuk förra våren så var det också precis det jag kände att jag ändå var nöjd med. Att om jag inte skulle klara mig så hade jag i alla fall levt efter mitt eget viktigaste motto.

Vad är det just du behöver ha som prio ett för att må bra i ditt liv? Ta reda på det och ge dig själv förutsättningar för att kunna ge det stort utrymme i din vardag.

Kram

L

Att acceptera

Min kropp ser inte likadan ut som innan jag fick cancer. Det är bara att konstatera. I början var det inte något jag tänkte på. Mitt fokus låg på att överleva och bli frisk. Nu har jag kommit en bit på väg och lever med en medvetenhet kring att jag måste vara uppmärksam på nya tumörer. Det känns tungt vissa dagar.

Nu när jag passerat 1-årsdagen av mitt besked har jag börjat bli medveten om kroppen igen. Att jag har en kvinnokropp. Kroppar kan vara vackra. Jag har opererat bort lite bitar, jag har strålat och varit svårt brännskadad med hud som varit svart och lila av strålningen. Ett ärr har varit inflammerat och blivit hårt och har legat som utanpå huden. Det har inte sett fint ut. Trots det har jag inte tänkt på det ur ett "kroppsperspektiv". Jag har ju inte sett det om jag inte har bytt kläder eller duschat.

Sedan kom en dag när jag SÅG, såg allt ur ett perspektivet "det här är jag för resten av mitt liv". Ett konsaterande. Jag köpte Bio-Oil efter tips av en kompis. Började massera mitt ärr. En fantastisk olja! Ärret har minskat, blivit smidigare och lite mindre. Huden har fått lite bättre färg och elasticitet.

Jag ser min kropp varje dag och för varje dag som går så växer också acceptansen. Jag gillar mig. Nästan mer nu än innan. Jag känner mig tacksam för att jag lever och att jag och kroppen klarat det här. Men det kommer nog ta ganska lång tid innan jag vill visa mig, gå på badhus och duscha offentlig etc. Kanske aldrig? Fast det gör ingenting så länge jag gillar mig själv. Kroppens nya utseende är en påminnelse om livet, att jag lever!

Hoppas ni alla njutit en fin helg med nära och kära!

Kram

L

Speciella människor

Ibland träffar jag på dessa människor. De speciella människorna. Det kan vara i mitt privata liv, på jobbet, via bloggandet och kommentarsfältet, genom sjukvården och så vidare. Det som utmärker dem är att jag ganska snabbt kan känna att "här, här är det en människa med det där extra". En människa som utstrålar värme, engagemang, lyhördhet, humor, lojalitet, ärlighet, och tydlighet.

Idag är mitt inlägg en hyllning till min kontaktsjuksköterska på Karolinska. Hon är en fantastisk person! Hon säger och gör alla de rätta sakerna vid rätt tillfällen. Hon kan vara varm, tröstande, sträng, bestämd, tydlig och samtidigt väldigt rolig. Hon balanserar perfekt mellan en enorm lyhördhet och fingertoppskänsla.

När jag fick besked att jag återigen skulle få en ny doktor så kändes det otroligt motigt att åka till undersökningen på Karolinska i fredags. Jag funderade mycket på om jag skulle försöka få en remiss till Södersjukhuset dit en av mina fd doktorer har gått. 

När jag funderat ett par varv så kände jag att det är så mycket värt att ha denna fantastiska kontaktsjuksköterska som jag har så stort förtroende för. Hon har spelat en viktig roll i den här resan. Beslutet blev att testa nya doktorn och om hon kändes bra vara kvar. Om hon inte skulle visa sig vara bra så fick det bli ett nytt beslut. Nu visade det sig att hon var en väldigt kunnig, lugn och trygg läkare med koll på saker och ting. Allt ordnade sig till det bästa.

Så idag ringde jag till min kontaktsjuksköterska bara för att berättada för henne hur otroligt skicklig jag tycker hon är. Jag märkte att hon blev rörd och mycket glad. Det här är något jag har bestämt mig för efter att jag blev sjuk; att ta den där lilla extra tiden för att visa min uppskattning. Det är så lätt att vi tänker att vi ska göra det sen, i morgon, nästa vecka, i sommar osv. Gör det nu, gör någon annan glad, lyssna på någon med fullständig närvaro.

Gör dig själv glad genom att ta dig tid för det där lilla extra som så ofta prioriteras bort!

Kram

L

ps. jag tycker det är så roligt att ni är så många som läser mina tankar!

3 månaders kontroll

I morgon är det dags igen för kontroll. Jag skulle bli kallad automatiskt. När jag inte fick någon kallelse ringde jag upp för att höra vad som hänt mellan flytten från Radiumhemmets läkare till Kvinnokliniken. Jo, kontaktsköterskan kunde läsa att besöket var framflyttat till juni!?!

Vem fattar beslut om att ett återbesök ska flyttas fram ytterligare 3 månader? På vilka grunder har beslutet fattats?  Hur tänker man när jag inte är involverad på något vis i det som bestämts? Läkaren på Radiumhemmet var mycket tydlig med att jag skulle på återbesök i slutet av mars och att det var så remissen skulle utformas till Kvinnokliniken.

Kontaktsköterskan berättade även att jag får ytterligare en ny läkare pga att läkare nr 2 (som jag hade stort förtroende för) också har slutat på Karolinska. Känns inte roligt. Min kontaktsköterska som är den bästa man kan ha undersökte och ringde tillbaka till mig med en tid i morgon fredag. Nu ska jag dit. Har ont i magen och känner mig nervös för undersökningen. För att starta från noll igen med en ny läkare. För att inte få träffa den läkare som opererat mig. Hur erfaren är denna läkare av min cancertyp? Hur många har hon sett? Hur hängiven är hon sina patienter?

När jag startade denna resa hade jag en av Sveriges ledande experter på den här cancersorten som läkare. Sedan tog hennes medarbetare sedan fler år tillbaka över när hon gick till ny tjänst i Skåne. Bägge dessa läkare hade mitt största förtroende. Men imorgon blir det alltså en ny läkare.

Jag håller tummarna för att den nya läkaren är bra och att vi får en fin kontakt. 

Kram

L

På rymmen

Det känns som att vara på rymmen. Sådär som när man var liten och sa "nu rymmer jag hemifrån!" och gick iväg med bestämda steg. Jag visste varenda gång att jag skulle gå hem snart igen. Det kändes bara så skönt att få låtsas en liten stund.

Precis så är det också nu i påsk. Jag och familjen är på rymmen. Jag vet att vi kommer att åka hem på måndag och det ska bli skönt. Men ändå. I onsdags eftermiddag satte vi oss i bilen och åkte upp till Idre. Hela torsdagen vilade jag när de andra var i backen. Passade även på att jobba några timmar. På kvällen gick vi på restaurang, åt god mat och lyssnade på en mysig trubadur.

Gårdagen hade en rätt taskig start. Jag har varit rätt skakig inombords och orolig, har tänkt mycket på min vän som nyss fick cancerbesked och funderat på hur det ska gå för henne. Det blir oundvikligt så att jag även oroar mig och funderar på mina odds då. Det går hand i hand.

Under tiden vi åt frukost så blev det lite smågnabb om upplägget för dagen och det blev helt enkelt droppen för mig. Jag började gråta. (aldrig varit sån förut). För en gångs skull visade jag mina tårar öppet. Förklarade också att jag tycker det är onödigt att vi ska behöva träta om småsaker som inte betyder något i längden. Vet inte hur mycket av mitt "missionerande" de andra tar till sig. Svårt det där att sitta med en insikt och inte kunna nå ut med den på rätt sätt. Vill inte att de ska uppleva det fel.

Sedan åkte vi skidor hela dagen lång i solen, det var underbart. Jag var med några timmar mitt på dagen med ett långt lunchstopp på topprestaurangen.

Idag har det varit "sol ute, sol inne, sol i hjärtat och sol i sinne" .

Nu hoppas jag på några fler dagar på rymmen innan det är dags att vända hem.

Kram

L

Vad är det som händer?

För snart 9 år sedan dog en av mina närmsta vänner av cancer i livmodern. En ung småbarnsmamma som aldrig hade levt särskilt ohälsosamt. Jag saknar henne än, hon fattas mig fortfarande.

Nu i vinter är det två år sedan som en annan vän till mig fick diagnosen tarmcancer. Hon lever fortfarande tack och lov! Glad och livsbejakande.

Julen 2011 får min moster cancerbesked. Tarmcancer. Operation och cellgifter. Hon mår bra idag.

I höstas dog en annan vän till mig i tarmcancer. Ett år hann hon leva efter att hon fick sin diagnos. Hon lämnade efter sig sina barn som just ska kliva in i vuxenlivet. Och kärleken, sitt livs kärlek som hon inte hann få så många år med, de hade nyss träffats.

Strax innan henne går en förälder till ett av mina barns kompisar bort i cancer. Hon hade inte fyllt 40, skulle gjort det i år.

I fredags får ytterligare en vän till mig cancerbesked. Sarkom, mjukdelscancer. Knölen på låret som hon trodde var en lårkaka från en olycka i stallet visar sig vara cancer. Hon får besked en fredag, en fredag med hela helgen utan att kunna nå kunniga läkare som kan stilla oro. Hon är ensamstående mamma till 3 fina barn. Den yngsta är 4 år.

I lördags ringer en släkting till mig. Hennes styvdotter har varit och tagit cancerprover i livmodern. Hon ska nu få vänta på provsvar. Vet ni hur länge? 6 veckor! 6 veckor ska hon gå och våndas, oroa sig, lida. Är det människovärdigt? Hon har två ganska små barn.

Min kusin ligger på Ersta. Svåra smärtor, smärtlindringen hjälper inte riktigt. Spridd cancer från urinblåsan. Strul med kallelser för återbesök för några år sedan, därefter inga fler undersökningar. Nu finns det inget mer de kan göra för henne utom att försöka hålla bort all smärta.

Vad är det som händer?

Kram

L

Vad finns kvar?



För ett år sedan idag opererades jag första gången, mentalt befann jag mig här, på min älsklingsplats i världen.
Vår strand på Gotland



Vad finns kvar efter den ”storm” som drog in i mitt liv för ett år sedan?

 

Jag - jag finns kvar - om än inte riktigt i samma form eller personlighet. Vad vill jag ha kvar i mitt liv? Vad vill jag ha kvar av mitt ”gamla” jag? Det här är viktiga frågor för mig inför min framtid som i och med cancern fick en annan innebörd. En framtid som innebär att jag ska förhålla mig till en osäkerhet. En överlevnadsstatistik. En väntan på friskförklaring. Det går inte att bortse från hur mycket jag än skulle vilja det. Så vad gör det med mig? Det här är en stor fråga att fundera på. Återkommer om det.

Min framtid formas av det faktum att jag nu lever ett liv där jag drabbats av cancer, en sorg, en ovisshet, men framförallt en insikt…

 

Kram

L

Cancer - Shack Matt

Likt omkullkastade spelpjäser försöker jag och min familj hantera vardagen. Det är som att gå på promenad en tidig morgon när den första isen har lagts sig som kristall på vattenpölarna. Minsta tyngd och de spricker sönder med ett vackert krispigt kras som nästan klingar i öronen.

Här kommer det inga ljud, det kan uppstå stunder av djupaste tystnad. Jag kan se hur min man iakttar mig vaksamt, hur han ibland stannar upp i det han gör och plötsligt suckar tungt. Vad tänker han? Att han önskar sig ett annat liv, ett liv utan ständig oro? Oroar han sig för att det inte kommer gå vägen? Vissa saker blir för svåra att prata om.

Barnen, mitt allt! Jag har drabbat er med för mycket allvar i för unga år. Jag ser hur ni kämpar och försöker hantera vår nya vardag på bästa sätt. Jag är så glad och stolt över hur tappra ni är. Men baksidan gör ont. En tonårstjej borde få revoltera, ha kärleksbekymmer, slå i dörrar, vara känslomässigt lynnig med utrymme för att leva i en glad obekymrad tillvaro. En liten kille i början av mellanstadiet borde inte fundera på om mamma är rädd för döden. Borde inte behöva säga "mamma, jag fixar det, vila du, du ser så trött ut"! Borde inte titta på sin mamma med forskande oroliga ögon.

Stundvis har vi något som liknar det som var innan. Men stunderna är för få och korta. Jag vill ha tillbaka vårt gamla liv. En vardag med den glädje och de bekymmer som tillhör en barnfamilj med två arbetande föräldrar.

Imorgon är det ett år sedan jag opererades första gången.

L

You name it

Ja, idag är det bara att välja. Välja perspektiv. Tröttheten ligger som ett hårt band över bröstkorgen och fyller hjärnan med oro. Ryggslutet värker sedan flera dagar tillbaka så det t.o.m påverkar magen, oro. Lillkillen har varit hemma nästan halva terminen pga olika konstiga åkommor. Startades en utredning i måndags på vad det kan vara. Jättemycket oro!

Så "You name it". Det fyller mig med ilska och ett jävlar anamma att fånga dagen just idag. Just idag är jag hemma med lilla E. Det får bli kvalitetstid i mängd. Ligga tätt tillsammans i soffan och läsa Harry Potter. Fundera ut vad vi ska äta till lunch, spela spel, prata om livet och bara vara. Öppna ett fönster en liten stund, känna om det doftar vår. (Minusgrader ute men sooool).

Jag kan välja - väljer här och nu - väljer vardagsvackert

L

Vetskap som blir till ovetskap

Vad innebär det att vara frisk? Jag får så många kramar och hejarop på vägen. "kul att du är frisk nu'!"

Det är fantastisk och underbart med alla som vill mig så väl!

 Baksidan är dock mörk. Frisk? Jag blir friskförklarad om ca 5 år.

Jag, min familj och övriga nära och kära lever hela tiden med hjärtat i beredskap. I beredskap för att det kan dyka upp nya elaka saker i min kropp. Med vetskap. Vetskap om att de första 2-3 åren är det "riskabelt". Riskabelt - vad innebär det? Med vetskapen kommer ovetskapen. Ovetskapen om hur stor risken är för nya tumörer eller metastaser. Ingen vet, ingen kan ge några siffror eller svar. Jag tillhör inte den åldersgrupp som brukar få den här typen av cancer. Vad gäller för mig? Ingen vet. Är det postitivt eller inte? Ingen vet.

Det här lever jag med varje dag, vetskapen som blir till ovetskap. Så även alla de som står mig nära. Därav all oro så fort jag blir sjuk eller trött. Ska vi vara oroliga? Finns det fog för oro? Hur ska vi veta?

Hjärtat står i beredskap hos mig och de mina. Tack alla ni som finns runtomkring mig! Vill att ni ska veta att jag förstår att ni också har det tufft och känner er sköra emellanåt. Utan er vore jag inget!

Vilja, hopp och mod tar oss framåt på vägen!

L

Drömmar

Att drömma är fantastiskt och inte alla förunnat. Jag har alltid fascinerats av människor i min omgivning som med livlig fantasi "förlustar" sig i ett frosseri av drömmar. Jag gillar också att drömma. Just nu drömmer jag om att få bli gammal, tassa omkring i mitt hus, ha ständiga små inredningsprojekt, bygga ett växthus, sitta på stranden i solnedgången på Gotland med ett barnbarn i mitt knä.

Närmare drömmar är att få ta min examen i vår fast det just nu känns som en omöjlighet. (Hjärnan är inte så samarbetsvillig) Jag kommer inte nämna att jag drömmer om att få vara frisk. Det är ingen dröm för mig, det är en önskan som jag sätter allt mitt HOPP till att det ska få vara så.

Jag drömmer om att få se mig själv i spegeln och se en stark vältränad tjej i sina bästa dagar (drömmar ska inte vara realistiska...) Jag drömmer om att få skapa en liten plats i vår trädgård för kontemplation. Där jag kan sitta och få tid till att verkligen djupa i tankar som jag har om olika saker.

Jag drömmer också om att genom mitt arbete få göra skillnad för många människor. Hjälpa till att skapa en bättre värld. Hur jag ska förhålla mig till mitt arbete är en stor fråga. Brann jag så hårt för det jag gör så jag nästan höll  på att brinna upp? Om man ska tänka lite New Age så är sjukdomar något vi skaffar oss. Fast det känns väldigt hårt att tänka så. Varför skulle jag vilja straffa mig själv så hårt? Nej, jag tänker hålla fast vid min dröm om att få göra skillnad för många människor!

Ett löfte till mig själv blir här och nu: jag ska drömma mer, vildare, friare!

Lyckliga drömmar önskar jag er alla

L