Om orkeslöshet, flyktkänsla och cancerkontroller

Kan jag lägga ned huvudet här på skrivbordet på jobbet och bara ge upp nu? Är så trött idag och arbetsuppgifterna är oändliga, en ständigt rinnande lava av saker att reda i. Jag vet, organisationen har kommit långt sedan förra året. Men ändå... Det hjälper inte att se det. Idag är jag yr, matt och orkeslös. Utmaningarna känns höga som berg, omöjliga att bestiga.

   Det är tufft att ha ett krävande arbete och samtidigt försöka skapa förändring i privalivet. Var finns andningshålet och platsen där jag kan återhämta mig och hitta kraft? Vet inte, idag hittar jag den inte. Oftast finner jag den inuti mig själv. Ibland inte. Jag drömmer just idag om att sitta ensam på en strand, under ett parasoll, läsandes i en bok med vågskvalp och lyckliga skratt av barn och vuxna som umgås och leker  i bakgrunden.

   Om två veckor ska jag på återkontroll, jag har lämnat in massor av blod för analys. Det känns jobbigt att gå på kontroller. Skulle helst vilja slippa det. Kontrollerna rör upp känslor och oro som jag inte vill kännas vid. Hatar att gå den välkända vägen inne i Karolinska, känna dofterna och höra ljuden som påminner så starkt om en tid i mitt liv som var så smärtfylld och sorgsen.

   Idag vill jag vara behövande, krypa ihop, bli struken över ryggen, smekt över nacken, pussad på ögonlocken, kramad tills kroppen är i harmoni igen. Få höra att allt kommer vara bra, bli bra, fortsätta så, i evigheters evighet, i oändlig tid för alltid!

Älska varandra idag, vänta inte till i morgon

L

Att vara i efteråt

Tidig morgon, ute skiner solen och fåglarna kvittrar. Jag har vinkat av mamma och pappa som vänt åter till Gotland efter en helg med studentfirande. Mannen är på golfbanan och ungarna sover. Själv har jag suttit på altanen i soffan med en kopp kaffe och lyssnat på stillheten med katten i knät. Huset är återställt och doftar gott av såpa och nytvättade dukar. Överallt står det vackra blommor i vaser. Liljekonvaljerna sprider doft av sommar och glada minnen.
   Att se sitt barn ta studenten är en stor händelse. Lyckan som strålar över att nu väntar livet, det fria och stora livet. Allt ligger framför och det är bara att ta för sig! Jag är så glad att jag fått vara med och dela all denna lycka och glädjerusning som det innebär. Se den enorma livskraften och lusten. Förväntningarna, planerna, drömmarna, allt som nu ska prövas och upplevas. Som förälder känner jag mig både stolt och vemodig. En ny tid tar vid. Precis så som det ska vara. Lycka till i livet älskade, älskade unge!

Kram

L

Att bära sig själv

Ibland händer det saker som vi alla behöver hantera. Här kan ju jag alltid göra ett val hur jag vill förhålla mig till det. Dela med andra, dela med någon som står mig nära eller hålla alltihop helt för mig själv. Under de år jag var sjuk så hittade jag styrkan i att ibland låta känslorna komma och bara vara i dem och se vad allt skulle utmynna i. Att inte bli rädd och skrämd av styrkan i starka känslor. Vad kommer efteråt? Vad kan jag hitta när det rasar som värst inombords? Sanningen, sanningen om mig själv, om vilken väg jag ska ta och hur jag vill förhålla mig till det jag känner. Stort och läskigt, absolut. Men... Ibland behöver i alla fall jag våga möta mina demoner och SE vad de står för utan att tolka det med någon annan. Att inte blanda in andras tankar om vem jag är och vad jag behöver. Att stå still och "hålla om" mig själv tills allt har bedarrat.
   Det är vad jag gör just nu. Står still, håller om mig själv och hoppas bli lite helare och lite klokare när allt bedarrat. Ont gör det, sliter och river, men det är något jag måste hitta i det här. Just nu vågar jag, vågar stå lugn. Jag bär mig själv genom virrvarret som stormen skapar. Det är tryggt, att våga det, att möta det som stormar.

Kram

L

Långhelg

Vilken tur att den kom just nu! Jag har sovit 13 timmar inatt och det var välbehövligt. De senaste nätterna har jag inte kunnat sova. Har somnat för att vakna 2 timmar senare och sedan bara legat och snurrat runt i sängen. Det händer för många saker för att jag riktigt ska känna att jag har koll på läget och hinna med. En situation på jobbet som är mycket svårhanterlig, ganska tung men utmanande. Hade gärna velat vara utan det just nu. Kändes som att allt var precis på G att plana ut och bli lite mer lugnt. Bara att hugga tag och göra det bästa av situationen.
   Idag har jag tvättat hela dagen och ikväll ska jag, stora E och min syster träffas i city. Vi ska ha tjejkväll ihop. Äta på restaurang, ta en promenad runt söder och sedan se en riktig tjejfilm. Mysigt! Vi har inte planerat något i förväg inför helgen och det tycker jag är skönt. När livet är hektiskt är det skönt att kunna vara lite i "go with the flow" på helgen.
   Förra helgen var jag på Gotland vilket alltid ger mersmak och hemlängtan. Att få strosa runt i gränderna, gå längs med strandpromenaden, ta en god kaffelatte på ett mysigt fik och bara vara. Livet känns alltid lite långsammare och faktiskt lite "snällare" på ön. Som om alla tar sig tid att leva lite mer. Men å andra sidan, vad vet jag? Det kan vara en väldigt uppmålad och idealiserad bild från min sida. Jag vet bara att jag tycker att det blir lite lättare att andas när jag är där.
   Idag är det torsdag. Mulet och kallt. Det passar mig bra, känner mig lite kall och mulen inombords. Tyvärr kan jag inte berätta varför, i alla fall inte just nu, kanske aldrig. Jag får hoppas att helgens aktiviteter och umgänge med nära och kära kan hjälpa mig att sudda bort lite av det mörka.

Kram

L

Fotfästet

I morse vaknade jag helt ovetande om att det var idag det skulle ske. Det kändes inte bra från början. Som ett obehag låg det och ruvade i magtrakten. Upp ur sängen till ett tyst hus. Tid att sitta vid köksbordet och läsa morgontidningen, slösurfa på paddan och dricka en kopp te. En härlig morgon, en söndagsmorgon efter en fin helg med familjen.
  Obehaget ruvar och drar i sinnesfriden. Vad står det för kanske ni undrar? Om jag visste det skulle jag kunna ta tag i det, vända, vrida och analysera. Nu har jag ännu inte riktigt kunna få fatt i känslan. Tänker att det kommer till mig när det är klart. Då får jag klura ut vad jag ska göra åt det.
   Idag har obehaget fått mig att tappa fotfästet lite grann. Det gör mig trött och lite ledsen. Tänkte att jag var färdig med det för ett tag. Att jag nu bara kunde få vila lite i vardagen. Se tiden an, leva här och nu för att bara vara. Men samtidigt så måste stora händelser i livet få den plats som behövs för att komma vidare. Jag kan bara vara här och nu mitt i obehaget. Det kommer att gå över, en annan dag.

Kram

L

framåt, framåt trots att det är motigt

Här lever jag just nu i smärta. Den är så nyckfull. Ena stunden känns allt nästan som vanligt för att plötsligt slå till och förvandla dagen till ett smärtfyllt eldhav. Det sticker, bränner, skär, svider, bultar, molar, ilar. Värken får mig illamående, trött, ledsen och känslig. Tårarna lurar bakom ögonlocken, andningen blir tung och axlarna åker upp till öronen. Hela kroppen blir spänd som en fiolsträng. Låt det bli måndagen den 7:e så jag får skära bort, sy igen och försöka läka.

Kram

 

L

Spirar

Det är en kamp mellan ljuset och mörkret. Jag kan känna hur ljuset sipprar in och fyller mina mörka vrår. Mörkret kämpar hårt mot att förintas. Det är som om det svarta inte riktigt vågar lita på att det får lov att ge sig av, lämna mig, som om vi har blivit bundsförvanter.

Kroppen känner sig trött, sliten och värker stundvis. Själen skaver och har något den vill säga mig. Jag behöver lyssna och försöka förstå. Försöker tänka just nu att det får ta tid. Ge mig själv utrymme att läka. Det är då det är så skönt med våren, solen och växtkraften. Våren hjälper. Ett oväntat skratt som klingar i vinden hjälper. Doften av varm asfalt hjälper. Blommor på bar kvist hjälper. Vänner, kärlek och vardag hjälper.

Jag har kommit ett år från diagnos.

Jag har även kommit ett år från mina båda stora operationer.

Jag har tagit mig ända hit!

Kram

L

Idag är idag

Jag tänker ibland att jag har tagit mig dit där ingen vill vara fastän det ändå är en seger. På en plats bortom frihet och trygghet. Där vaksamhet och oro råder för att aldrig riktigt stilla sig. Jag är så oändligt tacksam att jag idag ca 1 år senare fortfarande finns kvar. Får sitta bredvid mina barn i tvsoffan och mysa en fredag. Får vakna mitt i natten och höra de trygga andetagen från min sovande man. Men oron finns kvar. Den lever i mig varenda dag och varje timma och jag hoppas att den är något som så småningom går över.

Idag är idag och jag är jag.

 

Kram

L

 



Det gör ont när knoppar brister...

Det gör ont när knoppar brister. De brister av kraften att växa. De spränger sig fram för att utvecklas till sina vackraste jag. Utan näring och vatten kan de inte starta sin tillväxt. De torkar som små knoppar på en gren. "Det gör ont när knoppar brister..." är en vacker metafor för hur människans självutveckling ser ut.

Det här utsätts vi för i vårt föräldraskap. Vi ska vara näringen och vattnet som får våra härliga ungar att utvecklas till sina vackraste jag. De ska med varsam och kärleksfull hand puffas ut ur boet. Älskas tills de är trygga nog att våga locka fram det allra bästa och starkaste ur sig själva. Bitterljuvt är det. Glädjefyllt och smärtsamt på samma gång. Jag funderar ofta på hur jag på bästa sätt som förälder kan ge mina barn rätt verktyg för att kunna leva fullt ut.

Just nu tror jag att det bästa jag kan göra för mina barn är att försöka laga mig själv. Tänker på de där filmerna när man sitter på flyget. På med din egen syrgasmask först för att kunna hjälpa ditt barn. Annars är risken stor att ingen hinner få på sig syrgasmasken...

Att drabbas av livshotande sjukdom är som att bli berövad all näring och vatten. Att kippa efter andan, att inte kunna sträcka ut sig i sin fulla prakt. Att bli beskuren, omruskad och vettskrämd. Det ger även tanken nya banor och större utrymme.

Just nu försöker jag förse mig med den näring och det vatten som kan få mig att fortsätta växa. Jag vill inte bli en förtorkad knopp på en gren. Hur kan jag utvecklas så att det blir så bra som möjligt för mig och min familj? Jag vill inte köra någon egogrej där inga andra får utrymme. Däremot vill jag inte längre utsätta mig själv för saker som tar min energi, mitt fokus eller gör mig illa.

En fin sång som handlar om att släppa taget, lyssna här 

Kram

L

Konsten att räcka till

"Att räcka till". Ett begrepp som väcker många känslor hos mig just nu. Jag har under många år av mitt liv försökt räcka till. Hemma med barnen, med mannen, med mina vänner, föräldrar, fritidsintressen och jobbet. Framförallt familj och jobb.

Jag har slitit och dragit i mig själv som ett gummiband till bristningsgränsen. En gång brast det. Jag fick ett svårt diskbråck i nacken. Då blev jag den som skulle vara "bäst" på att rehabilitera mig tillbaka till ett vanligt liv. Sprang vidare utan att ta mig tiden att reflektera. Jag "vann" guldmedalj den gången...

Cancern. Var det de stora gummibandet som fullständigt exploderade i ren utmattning, när all elasticitet tagit slut? Är det mitt eget fel att jag drabbats av cancer? Borde jag ha lyssnat mer på mig själv? Vad är det i så fall som jag behöver ändra på? Tänk om jag fattar fel beslut och ändrar på något som är bra för mig?

Kan det verkligen vara så enkelt? Borde inte fler ha cancer eller allvarliga sjukdomar då? Jag menar, jag tror det finns väldigt många därute med mig som pushar sig själva till det yttersta på alla möjliga sätt och vis. Varför drabbar det då inte ännu fler?

Just nu försöker jag bara lära mig att leva med insikten att jag just här och nu, varje dag, inte räcker till. Inte för någon. Inte åt mig själv, mina barn eller min man. Inte på jobbet, med mina vänner eller med träningen.

Vissa dagar gör det så jävla ont att inte räcka till, framförallt med barnen. De behöver mig mer än nånsin och jag har inte energi nog. Försöker vara så medvetet närvarande jag bara kan med barnen för att kompensera att jag inte har krafter till att upprätthålla vårt vardagsliv.

Först jobb och sedan blir det helg med familjen och förhoppningsvis lite sol på näsan.

Kram

L

Speciella människor

Ibland träffar jag på dessa människor. De speciella människorna. Det kan vara i mitt privata liv, på jobbet, via bloggandet och kommentarsfältet, genom sjukvården och så vidare. Det som utmärker dem är att jag ganska snabbt kan känna att "här, här är det en människa med det där extra". En människa som utstrålar värme, engagemang, lyhördhet, humor, lojalitet, ärlighet, och tydlighet.

Idag är mitt inlägg en hyllning till min kontaktsjuksköterska på Karolinska. Hon är en fantastisk person! Hon säger och gör alla de rätta sakerna vid rätt tillfällen. Hon kan vara varm, tröstande, sträng, bestämd, tydlig och samtidigt väldigt rolig. Hon balanserar perfekt mellan en enorm lyhördhet och fingertoppskänsla.

När jag fick besked att jag återigen skulle få en ny doktor så kändes det otroligt motigt att åka till undersökningen på Karolinska i fredags. Jag funderade mycket på om jag skulle försöka få en remiss till Södersjukhuset dit en av mina fd doktorer har gått. 

När jag funderat ett par varv så kände jag att det är så mycket värt att ha denna fantastiska kontaktsjuksköterska som jag har så stort förtroende för. Hon har spelat en viktig roll i den här resan. Beslutet blev att testa nya doktorn och om hon kändes bra vara kvar. Om hon inte skulle visa sig vara bra så fick det bli ett nytt beslut. Nu visade det sig att hon var en väldigt kunnig, lugn och trygg läkare med koll på saker och ting. Allt ordnade sig till det bästa.

Så idag ringde jag till min kontaktsjuksköterska bara för att berättada för henne hur otroligt skicklig jag tycker hon är. Jag märkte att hon blev rörd och mycket glad. Det här är något jag har bestämt mig för efter att jag blev sjuk; att ta den där lilla extra tiden för att visa min uppskattning. Det är så lätt att vi tänker att vi ska göra det sen, i morgon, nästa vecka, i sommar osv. Gör det nu, gör någon annan glad, lyssna på någon med fullständig närvaro.

Gör dig själv glad genom att ta dig tid för det där lilla extra som så ofta prioriteras bort!

Kram

L

ps. jag tycker det är så roligt att ni är så många som läser mina tankar!

Vad finns kvar?



För ett år sedan idag opererades jag första gången, mentalt befann jag mig här, på min älsklingsplats i världen.
Vår strand på Gotland



Vad finns kvar efter den ”storm” som drog in i mitt liv för ett år sedan?

 

Jag - jag finns kvar - om än inte riktigt i samma form eller personlighet. Vad vill jag ha kvar i mitt liv? Vad vill jag ha kvar av mitt ”gamla” jag? Det här är viktiga frågor för mig inför min framtid som i och med cancern fick en annan innebörd. En framtid som innebär att jag ska förhålla mig till en osäkerhet. En överlevnadsstatistik. En väntan på friskförklaring. Det går inte att bortse från hur mycket jag än skulle vilja det. Så vad gör det med mig? Det här är en stor fråga att fundera på. Återkommer om det.

Min framtid formas av det faktum att jag nu lever ett liv där jag drabbats av cancer, en sorg, en ovisshet, men framförallt en insikt…

 

Kram

L

Måndag

Helgen har försvunnit rasande fort. Vi har tagit det lugnt, väldigt lugnt. Igår var det plusgrader hela dagen, töväder. Efter en del påtryckningar så gick lillkillen ut lekte i snön. Om han själv fick bestämma så skulle han bara sitta framför datorn och tv:n och spela spel. När han väl kom ut var han ute hela dagen och byggde en Minecraftvärld i trädgården med sin kompis. Det blev både lunch och mellis på altanen i snösoffan med näsorna mot solen. Tänk vad det är härligt med sol!

Idag är det måndag.

Jag ska studera hela dagen. Nu är det en stor uppgift kvar och den ska vara klar i slutet på april, början på maj. Tänk, i maj är det examen. Känns oändligt långt dit. Men med lite envishet hoppas jag att det ska gå vägen!

Idag ska jag ringa min läkare och diskutera fortsatta undersökningar. Behöver även prata med dem om min trötthet. Den skrämmer mig ibland. Att vara så trött så jag inte ens orkar äta, tugga. Tröttheten gör mig även ledsen och bitter. Jag gillar inte det. Vill bara slänga dessa cancerupplevelser och efterdyningar åt h.....e!

Kram

L

Yta

Jag har funderat mycket av och till på det som många pratar om som yta och ytlighet. Har sett en del bloggerskor som fått skit för att de påmint om tex cancerdagen. Vad har de fått ta skit för? Jo, för att somliga i kommentarsfältet inte anser att det är äkta, deras engagemang. De driver "ytliga" bloggar om inredning, mode etc. Vilket då blir "likamedtecken" på att de inte kan engagera sig, vara medkännande, kunna slå för en god sak.

Är allting i livet ett antingen eller? Måste det ena utesluta det andra? I mitt fall har jag märkt att det som vi kan benämna som yta, tex vad jag har på mig, hur det ser ut i mitt hem mm faktiskt är betydelsefullt! När livet var som svartast var det ännu viktigare för mig att få känna mig fin, att känna att jag hade fint hemma.

Varför då? Jo, för att det var en hjälp att överleva, att tillfriskna, att må bra. Det gick självklart inte före mitt engagemang för barnen, det gick inte före behovet av kärlek, näring, sömn och relationer. Men det fanns där som en viktig parameter för mig. Likväl som jag också kunde släppa på måsten, plikter, krav och andras förväntan.

Om alla vi människor skulle lägga vårt engagemang och vår kraft på att ta hand om oss själva så skulle världen se väldigt annorlunda ut. Vi ägnar alldeles för mycket tid till att hitta våra egna tillkortakommanden. Att rätta till, sträva och kämpa. Vad är du bra på? Vad är just du stolt över att du kan? Bejaka det! Utveckla det! Ta vara på dina möjligheter och chanser. Lev!

Fyll tiden med liv och inte livet med tid

L