Skuldkänslor

Det har tagit hårt på familjen att jag drabbades av en ny tumör. Det är som om oron inte kan släppa den här gången. Jag har haft lättare att hantera och tänka framtid, att kämpa och vara positiv. Men de andra. Det är som om insikten att jag har cancer har drabbat dem med full kraft. BOM! Som ett riktigt knytnävsslag i mellangärdet. De studerar mig, vaktar mig, tar hand om mig, älskar mig. Det är rörande men ger mig också stundvis skuldkänslor. Vad har jag drabbat dem med? Jag vet att jag inte ska tänka så men det är oerhört svårt att låta bli.

Hur ska jag kunna det? När jag ligger där på kvällen och håller om min yngsta, lilla E. Som borde få vara en sorglös pojke på väg att bli stor. Han är så liten. Han är så ledsen. Han hulkar, svär, gråter och förbannar. Han frågar mig "varför mamma, varför just du, varför vi?". Det är sådana här gånger jag tvivlar på min skuld. Hur ska jag svara när han säger "lova mig att du inte dör i den här skiten, lova det"!

Ja, vad säger en mamma då...

Mitt hjärta brister av sorg varje kväll

 

Kram

 

L

 

Foto taget i Key West, av Kalkstenssommar

 

Älskade syster

När kriser kommer blir det så tydligt vad som är viktigt i livet. Det här skrev jag till min syster förra året strax efter mitt cancerbesked:

Jag kan inte lova dig att jag ska leva länge. Jag kan bara lova dig att jag ska göra allt jag kan för att vi ska få bli gamla tillsammans. Jag kan ej heller lova dig att finnas för alltid. Jag vet bara att jag vill fortsätta vid din sida, som din lillasyster för all evighet.

Du min allrakäraste syster. Den finaste av människor. Min trygghet och hamn. Du har känt mig sedan jag föddes. Du har varit min beskyddare och vapendragare från mitt första andetag. Jag kommer alltid att vara dig evigt tacksam.

Du har lärt mig så mycket. Du har tröstat, snutit, bannat och växt med mig. Vi är så olika varandra men ändå inte. Med dig har jag alltid varit hel. En storasyster att se upp till, vara stolt över och dela minnen med. En storasyster som när vi blivit äldre även velat ha mina råd, min hjälp och min stöttning.

Jag kommer aldrig att kunna beskriva för dig vad du betyder för mig. Min allra käraste syster. Finns inga ord som tillräckligt kan ge rättvisa åt dig, vår relation och vår vänskap.

Utan dig skulle jag vara mindre. Utan dig skulle jag vara ledsen. Utan dig skulle jag inte vara jag.

Kram

L

Bieber mode

Vår familj har helt ofrivilligt hamnat i Bieber mode. Dottern är ett stort fan och den här veckan är Justin i Sverige. Hon har haft nedräkning sedan juni förra året inför konserterna. Igår var det den första konserten med dotter var på plats. Ikväll är det dags igen och i morgon. Ja, hon har sparat pengar länge och ska se honom 3 kvällar i rad...

Undrar hur hon mår på torsdag. När allt är över. Drömmen, musiken, dofterna av Bieberparfymen, längtan, den ouppnåeliga kärleken och gemenskapen på konserterna. Jag och min man är inställda på att agera snälla, varma krockuddar när hon ska tillbaka till verkligheten.

Föräldrarollen, älska, finnas, iaktta, stötta, pusha, trösta, fånga upp, vara landningsplatta och tryggt näste.

Kram

L

Förlorad i minnen

Ibland kan jag förlora mig i minnen. Minnen som bär dofter, ljud och känslor. Minnen kring hur jag kunde spendera timmar tillsammans med farfar i "snickarboa", farfar var möbelsnickare. Under tiden som farfar skapade vackra saker i trä med hjälp av sina verktyg satt jag uppflugen på snickarbänken och dinglade med benen hänfört iakttagande. Vi pratade om stort och smått. Klurade och funderade. Farfar hade oändligt med tid. Jag har många vackra saker som min farfar skapat. I stugan på Gotland har jag en bänk. Den är enkel men ändå med så många fina små detaljer. Detaljer som gör det där lilla extra.

Eller så var jag med farmor i köket; virkade, sydde och bakade snirkliga bullar. Farmor hade ett litet skrin som för mig var en riktig skattkista! Skrinet står idag i mitt hem. Skrinet var till brädden fyllt av knappar. Jag sorterade knapparna efter storlek, färg, form, material, antal hål osv. Oändliga möjligheter. Andra dagar gick vi i skogen; plockade bär, svamp eller blommor. Tittade på djur, djurspillning, fåglar eller andra spännande saker som kom i vår väg. Min hand i hennes, liten, mjuk och varm. Farmors stor, len och trygg.

Vi kunde äta frukost länge farfar, farmor och jag. I köket doftade det bryggmalet kaffe, varm choklad och  hembakat bröd. Farfar doftade pipa. Jag brukade sitta i hans knä medan farmor gjorde frukost. Farfar lyssnade på väderleksrapporten, hummade och rökte pipa. Farmor dukade bordet och bredde smörgåsar. I förbifarten kunde hon stryka min kind, lägga en hårslinga till rätta bakom mitt öra, le lite som om vi två delade en hemlighet. Hennes händer doftade alltid av "Oil of Ulay". Det var den lotion som hon så omsorgsfullt använde till ansikte och händer. Än idag när jag ser en flaska "Oil of Ulay" kan jag öppna korken och dra in doften av farmor. En doft av barndom, trygghet, lycka, oändlig tid och bekymmerslöshet.

Det är en gåva att minnas alla de som stått mig nära och som idag finns med mig i mina minnen. Minnen som jag kan plocka fram när tillvaron känns lite grå och tung.

Kram

L