Hur gör vi nu?

Funderar på hur jag just nu hanterar min vardag. För mycket arbete, har tagit den där tjänsten som jag skrev om för längesedan, då när jag hoppade av. Det är fantastiskt utmanande på många sätt men också väldigt slitsamt. Jag lägger många timmar i veckan på mitt jobb. Är det rimligt? Var det så här jag tänkte när jag var som sämst? Ger jobbet mig mer än vad det tar eller är det dags att tänka om?
   Sitter här och ser mig omkring i mitt hem. Det syns även här att stora saker har skett i familjens liv. Hela huset har hållit andan tillsammans med oss. Nu har det vaknat och skakat omkring alla pinaler lite yrvaket (läs, ingen orkar hålla ordning hemma just nu). Huset pockar på vår uppmärksamhet; "var är era planer? Skulle ni inte renovera köket? Varför kommer aldrig den där soffan som ni pratade om redan för ett år sedan? Skåpen i tvättstugan, var är dom? Trädäcket runt jacuzzin? Piffandet i gästrummet? Gardinerna i sovrummet? Förvaringen till kontoret? Vad håller ni på med egentligen?"
   Ja, vad svarar vi på det? Att vi arbetar som galningar, kommer hem lagar mat och fortsätter att arbeta med varsin dator i knät efter att kidsen markerat att de gör annat på kvällarna. Kan man springa vilse hemma hos sig själv? Eller samlar vi bara lite kraft efter allt som har hänt för att sedan sätta lite fart igen?

Den som lever får se... (å det gör vi ju)

L

Lyxiga vardag

Ikväll har jag övningskört med dottern. Vi har åkt runt, runt på parkeringen. Startat. stannat, backat, krypkört, svängt och så har vi börjat om igen. Vi har skrattat när bilen har stannat, hoppat och gjort "saker av sig själv". Tänk att min lilla tjej är så stor så hon övningskör. Tänk att jag får uppleva detta, underbart!

Sedan hem och baka bullar. Imorgon är det kanelbullens dag men vi tjuvstartar ikväll då dottern ska på konsert i morgon. Vi bakar glutenfritt i den här familjen. På torsdagar har vi som tradition att baka något gott som vi sedan fikar framför "Hela Sverige bakar".

Nej, nu är det dags att stoppa bullarna i ugnen.

 

Härlig torsdagkväll till er alla!

 

Kram

 

L

You name it

Ja, idag är det bara att välja. Välja perspektiv. Tröttheten ligger som ett hårt band över bröstkorgen och fyller hjärnan med oro. Ryggslutet värker sedan flera dagar tillbaka så det t.o.m påverkar magen, oro. Lillkillen har varit hemma nästan halva terminen pga olika konstiga åkommor. Startades en utredning i måndags på vad det kan vara. Jättemycket oro!

Så "You name it". Det fyller mig med ilska och ett jävlar anamma att fånga dagen just idag. Just idag är jag hemma med lilla E. Det får bli kvalitetstid i mängd. Ligga tätt tillsammans i soffan och läsa Harry Potter. Fundera ut vad vi ska äta till lunch, spela spel, prata om livet och bara vara. Öppna ett fönster en liten stund, känna om det doftar vår. (Minusgrader ute men sooool).

Jag kan välja - väljer här och nu - väljer vardagsvackert

L

Mängden energi

I lördags hade min kropp ingen energi kvar. Jag har dragits med en förkylning under en längre tid och den har dränerat mig. Fick också höra att när man opererat bort lymfkörtlar så ska kroppen ha mycket svårare för att hantera infektioner. Är det sant? Måste googla det.

I går var det bättre. Jag tvättade en maskin tvätt. Lagade lunch och spelade kortspel med lillkillen. Det blev även läxförhör inför muntligt spanskaförhör med dottern. Orkade även med att arbeta på min uppsats. Slängde ihop en smet med fröknäcke o in i ugnen.

När det finns mer energi så mår jag så mycket bättre. Att kunna få känna att allt är "som vanligt" igen. Att vingarna bär. Jag har faktiskt bara en önskan. Att få tillbaka min energi och få leva mitt liv precis som vanligt. Gå till jobbet varje dag, laga mat, planera aktiviteter, skjutsa barnen, åka och träna, ta en långpromenad, shoppa, fixa och dona hemma, städa, plocka ur diskmaskinen. Ja, listan kan göras lång. Alla detta och mer därtill! Mentalt är det väldigt jobbigt när kroppen inte orkar allt det som knoppen vill.

Idag sitter jag här. Tvättberg som behöver vikas. Post och tidningar på köksbordet. Lillkillens och kompisens kläder som svämmar över i hallen (har precis bråkat på dem om att plocka i ordning). Disk i diskhon. Och en uppsats som behöver skrivas klart...

Kram

L

Det som händer efteråt



Under snart ett år har jag levt med begreppet cancer. Många tårar, skratt och förtvivlan har passerat för mig och mina nära. Jag har känt gränslös rädsla men även stormande kärlek och glädje. Det går inte att öppna upp för känslor och utestänga det ena. Det blir liksom extra av allt.

Just nu härjar sviterna av sjukdomen i vår familj. När jag mår bättre så blir utrymmet för barnen större att känna efter. Det märks att detta har skakat dem på djupet. Jag försöker att inte ge mig själv dåligt samvete för att jag har "drabbat" dem så hårt i så unga år. Jag kan bara försöka finnas, här och nu, vara trygg, stå pall och trösta. Jag försöker hjälpa dem där de är. Den stora har det mycket jobbigt just nu. Hon lägger mycket på sig själv, att hon inte duger. Stänger in sina känslor och säger att allt är bra...

Häromkvällen var jag tvungen att gå på hårt. Höll henne om axlarna och tittade djupt i ögonen. Talade om att jag SÅG hur dåligt hon mår utifrån min övertygelse om att en människa som mår dåligt åtminstone ska finna tröst i att den är sedd, att någon finns där. Talade om att jag finns här för dig om du behöver mig. Kvällen slutade med flera timmars gråt men även ett fint samtal om att leva med rädslan av att kunna förlora sin mamma.Om att få erfarenheter och insikter som ligger bortom vännernas.

Efter sådana här stunder med barnen så piskar gråten i mig. Mina egna känslor är opålitliga. Sorgen och insikten i det som hänt lurar under ytan och kan när som helst bryta fram. Jag försöker hålla det stången och släppa fram lite i taget. Känns som att annars skulle det rämma totalt.

Kram

L

Vardagen

Tänk så viktig vardagen helt plötsligt kan bli när man står inför nya livssituationer. Att på morgonen få lägga sig försiktigt bredvid barnen och ta in deras väsen och närvaro. Inte som förut, smeka och lukta och gosa. Utan mer försöka känna in hela dem och ställa det utanför min egen upplevelse och bild av mina barn. Hur är de som människor? Vad av mig finns det i dom? Om allt inte går som det ska, finns jag kvar i mina barn då? Det smärtar och är otroligt svårt att våga möta mig själv i dessa svarta destruktiva tankar. Stunden blir lite som att jag med hjälp av mina barn försöker programmera om min kropp till att bli frisk. Att ge den kraften att hela sig själv och ge mig mer tid med mina barn.

Jag vet! Jag vet att jag än inte har fått ngt svar på om det är en ny tumör. Men hur ska jag förbereda mig? Hur ska jag tackla allt om jag ställs inför en ny motgång? Har jag kraften? Det enda jag vet är att jag inte är färdig! Men är det jag som får bestämma det? Ligger makten hos mig?

Fånga dagen har fått en helt ny innebörd....

L