Långhelg

Vilken tur att den kom just nu! Jag har sovit 13 timmar inatt och det var välbehövligt. De senaste nätterna har jag inte kunnat sova. Har somnat för att vakna 2 timmar senare och sedan bara legat och snurrat runt i sängen. Det händer för många saker för att jag riktigt ska känna att jag har koll på läget och hinna med. En situation på jobbet som är mycket svårhanterlig, ganska tung men utmanande. Hade gärna velat vara utan det just nu. Kändes som att allt var precis på G att plana ut och bli lite mer lugnt. Bara att hugga tag och göra det bästa av situationen.
   Idag har jag tvättat hela dagen och ikväll ska jag, stora E och min syster träffas i city. Vi ska ha tjejkväll ihop. Äta på restaurang, ta en promenad runt söder och sedan se en riktig tjejfilm. Mysigt! Vi har inte planerat något i förväg inför helgen och det tycker jag är skönt. När livet är hektiskt är det skönt att kunna vara lite i "go with the flow" på helgen.
   Förra helgen var jag på Gotland vilket alltid ger mersmak och hemlängtan. Att få strosa runt i gränderna, gå längs med strandpromenaden, ta en god kaffelatte på ett mysigt fik och bara vara. Livet känns alltid lite långsammare och faktiskt lite "snällare" på ön. Som om alla tar sig tid att leva lite mer. Men å andra sidan, vad vet jag? Det kan vara en väldigt uppmålad och idealiserad bild från min sida. Jag vet bara att jag tycker att det blir lite lättare att andas när jag är där.
   Idag är det torsdag. Mulet och kallt. Det passar mig bra, känner mig lite kall och mulen inombords. Tyvärr kan jag inte berätta varför, i alla fall inte just nu, kanske aldrig. Jag får hoppas att helgens aktiviteter och umgänge med nära och kära kan hjälpa mig att sudda bort lite av det mörka.

Kram

L

Skuldkänslor

Det har tagit hårt på familjen att jag drabbades av en ny tumör. Det är som om oron inte kan släppa den här gången. Jag har haft lättare att hantera och tänka framtid, att kämpa och vara positiv. Men de andra. Det är som om insikten att jag har cancer har drabbat dem med full kraft. BOM! Som ett riktigt knytnävsslag i mellangärdet. De studerar mig, vaktar mig, tar hand om mig, älskar mig. Det är rörande men ger mig också stundvis skuldkänslor. Vad har jag drabbat dem med? Jag vet att jag inte ska tänka så men det är oerhört svårt att låta bli.

Hur ska jag kunna det? När jag ligger där på kvällen och håller om min yngsta, lilla E. Som borde få vara en sorglös pojke på väg att bli stor. Han är så liten. Han är så ledsen. Han hulkar, svär, gråter och förbannar. Han frågar mig "varför mamma, varför just du, varför vi?". Det är sådana här gånger jag tvivlar på min skuld. Hur ska jag svara när han säger "lova mig att du inte dör i den här skiten, lova det"!

Ja, vad säger en mamma då...

Mitt hjärta brister av sorg varje kväll

 

Kram

 

L

 

Foto taget i Key West, av Kalkstenssommar

 

Sorgens dag

Det har varit en svår dag idag. Idag var dagen då vi hade minnesstund för min fina kusin. Det var vackert, oändligt sorgligt och vemodigt. Allt var så fint ordnat. Det vara bara så svårt att förstå. Alla var ju där, utom hon. Hon som alltid ska vara med, sprida sitt skrattt och glittra med sina vackra ögon. Hon fattas oss. Vi sörjer. Sorgen är svart, kompakt, men känns aningen lättare efter dagen. Vi har fått minnas tillsammans, det fina och glada, det lätta och härliga.

Älskade C, vi saknar dig så!

 

Kram

L

 

 

Finns inga rubriker som passar idag

Något katchy kanske? Något mörkt? Något vårigt och glatt? Ja, vad skriver man en dag som denna? Solen skiner, fåglarna kvittrar, det är redan ljummet ute på morgonen. Kan det bli så mycket bättre?

Tänk att det kan det! Tänk att jag kan sitta här en vårdag som denna och känna mig så jävla bitter! Bitterheten är inte klädsam. Den är blandad med stora sjok av sorg. Det är som att psyket inte kan släppa taget om den förbannade cancern. Bara börja leva. Det funkar så bra de allra flesta av dagar. Varför jag? Varför just nu? Varför överhuvudtaget cancer?

Idag funkar det inte. Vill vara glad, vill glädjas åt allt som är här och nu. Men mörkt är det. Kolsvart. Gör alla vardagssysslor i ren ilska. Vill inte gå ut i skogen. Vill inte se solen. Vill inte höra fåglarna kvittra.

Som en trotsig barnunge, nu får jag skärpa mig!

 

Kram

L

Vad är det som händer?

För snart 9 år sedan dog en av mina närmsta vänner av cancer i livmodern. En ung småbarnsmamma som aldrig hade levt särskilt ohälsosamt. Jag saknar henne än, hon fattas mig fortfarande.

Nu i vinter är det två år sedan som en annan vän till mig fick diagnosen tarmcancer. Hon lever fortfarande tack och lov! Glad och livsbejakande.

Julen 2011 får min moster cancerbesked. Tarmcancer. Operation och cellgifter. Hon mår bra idag.

I höstas dog en annan vän till mig i tarmcancer. Ett år hann hon leva efter att hon fick sin diagnos. Hon lämnade efter sig sina barn som just ska kliva in i vuxenlivet. Och kärleken, sitt livs kärlek som hon inte hann få så många år med, de hade nyss träffats.

Strax innan henne går en förälder till ett av mina barns kompisar bort i cancer. Hon hade inte fyllt 40, skulle gjort det i år.

I fredags får ytterligare en vän till mig cancerbesked. Sarkom, mjukdelscancer. Knölen på låret som hon trodde var en lårkaka från en olycka i stallet visar sig vara cancer. Hon får besked en fredag, en fredag med hela helgen utan att kunna nå kunniga läkare som kan stilla oro. Hon är ensamstående mamma till 3 fina barn. Den yngsta är 4 år.

I lördags ringer en släkting till mig. Hennes styvdotter har varit och tagit cancerprover i livmodern. Hon ska nu få vänta på provsvar. Vet ni hur länge? 6 veckor! 6 veckor ska hon gå och våndas, oroa sig, lida. Är det människovärdigt? Hon har två ganska små barn.

Min kusin ligger på Ersta. Svåra smärtor, smärtlindringen hjälper inte riktigt. Spridd cancer från urinblåsan. Strul med kallelser för återbesök för några år sedan, därefter inga fler undersökningar. Nu finns det inget mer de kan göra för henne utom att försöka hålla bort all smärta.

Vad är det som händer?

Kram

L

Cancer - Shack Matt

Likt omkullkastade spelpjäser försöker jag och min familj hantera vardagen. Det är som att gå på promenad en tidig morgon när den första isen har lagts sig som kristall på vattenpölarna. Minsta tyngd och de spricker sönder med ett vackert krispigt kras som nästan klingar i öronen.

Här kommer det inga ljud, det kan uppstå stunder av djupaste tystnad. Jag kan se hur min man iakttar mig vaksamt, hur han ibland stannar upp i det han gör och plötsligt suckar tungt. Vad tänker han? Att han önskar sig ett annat liv, ett liv utan ständig oro? Oroar han sig för att det inte kommer gå vägen? Vissa saker blir för svåra att prata om.

Barnen, mitt allt! Jag har drabbat er med för mycket allvar i för unga år. Jag ser hur ni kämpar och försöker hantera vår nya vardag på bästa sätt. Jag är så glad och stolt över hur tappra ni är. Men baksidan gör ont. En tonårstjej borde få revoltera, ha kärleksbekymmer, slå i dörrar, vara känslomässigt lynnig med utrymme för att leva i en glad obekymrad tillvaro. En liten kille i början av mellanstadiet borde inte fundera på om mamma är rädd för döden. Borde inte behöva säga "mamma, jag fixar det, vila du, du ser så trött ut"! Borde inte titta på sin mamma med forskande oroliga ögon.

Stundvis har vi något som liknar det som var innan. Men stunderna är för få och korta. Jag vill ha tillbaka vårt gamla liv. En vardag med den glädje och de bekymmer som tillhör en barnfamilj med två arbetande föräldrar.

Imorgon är det ett år sedan jag opererades första gången.

L

Sorgens filter

Du bödel som kallas sorg! Tänk hur tungt du kan ligga över mina axlar, hur du kan pressa dig mot min bröstkorg, göra mina andetag tunga och stötiga. Hur du ligger på lur i min mage, ger dig till känna genom ilningar av rädsla genom kroppens alla nerver. Du utsätter mig för illamående, gör mig torr i halsen, blank i ögonen, arg och nyckfull.

Jag lever. Så tacksamt! Vem har sagt att jag vill ha dig som ett filter som hela tiden skymmer mitt liv? I alla mina tankar och gärningar finns du. Filtrerar, funderar, sorterar, suddar ut. Du hindrar mig från att leva livet fullt ut! Hela tiden närvarande tassar du runt mig. I närvaron med barnen lurar du lite hånfullt överseende - som - ”njut nu, du vet inte hur lång tid du får”. Hur ska jag veta? Hur ska jag kunna ta tillvara på varenda sekund av mitt liv på bästa sätt? Vilka krafter och färdigheter behöver jag använda?

Det finns dagar då jag lyckas stuva undan dig rätt bra. Glömma dig för en liten stund. Då jag klarar av att stoppa dig längst ned i handväskan för att med kavata steg gå runt i min egen tillvaro. Tänk så skönt det känns! Så befriande och lätt! När jag i spegeln kan se det som ni andra ser hela tiden: en person med klar blick och hälsosamt utseende. Ni som inte känner mig vet inte vad som lurar i mina celler. Hur de plötsligt kan bestämma sig för en sammansvärjning. Tänk, det är som att leva med en tidsinställd bomb - inuti. Hur ska jag kunna veta om timern är inställd på oändlig eller ändlig tid? Tick, tack, tick, tack...

Sorg, du är en del av mig. Jag hoppas du inte bygger bo och stannar kvar hos mig för alltid. För min del kan vi gärna säga farväl till varandra.

Farväl - far väl

L