Just nu

Just nu sitter jag här i mörkret och funderar. Familjen sover gott och jag vill inte gå och sova. I tisdags i förra veckan så blev jag nedsövd för att de ville göra en större provtagning på mig. Jag vaknade upp och kände mig över förväntan pigg och smärtfri. På onsdagen fick jag träffa min läkare som berättade att hon tagit sju biopsier för analys. Dessa skulle sedan skickas på "snabbanalys" och svar kunde förväntas inom 1-2 veckor.

Är det rimligt? Är det rimligt att behöva vänta på något sådant så länge? Jag tycker inte det. Timmar av väntan som sakta formas till oro, sorg och ibland ren och skär ångest. Ena dagen kaxig och stursk "jag fixar det här, klart det inte är cancer!". Andra dagen liten, osäker och rädd "känner jag inte igen symptomen alltför väl sedan sist?".

På onsdagen satt min fina medmänniska till läkare på min sängkant. La sin hand över min och sa "jag tycker att du är så stark och positiv, jag tror på dig". Dessa ord bär jag med mig i mitt hjärta medan jag går här och väntar. Tänk, hon som har så många patienter, hon som sliter så hårt. Ändå, ändå finns det fortfarande utrymme för medmänsklighet och värme.

Just då, just där, gav hon mig något viktigt - medmänsklighet.

Det hjälper mig här och nu - just nu.

Kram till er alla

L

Katastrof!

Från att ha levt ett liv som lunkat på med "ups and downs" som i de flesta andra familjer har jag hamnat i ständig beredskap för katastrofläge. Innan cancern så kunde jag någon gång ibland vara orolig för att det skulle hända de mina något.  Men oftast var jag trygg, trygg med att allt var i sin ordning. Jag var väl helt enkelt normalorolig och kunde någon gång då och då tänka "vad händer om...".

Nu har jag gått till ett liv där hela mitt väsen tänker KATASTROF med en gång. Andningen blir tung, jag känner mig svettig och ofokuserad, genast beredd på att handla. Det behövs inte mycket för att utlösa det här. En sån simpel sak som att lillkillen inte kommer hem exakt den tid han brukar kan vissa dagar utlösa kraftiga ångesttankar istället för att skapa en oroskänsla som det kunde resultera i innan. Det är som om jag slutar fungera och inte kan tänka klart.

Någonstans vet jag, vet att det handlar om mig och det jag varit med om. Men det hjälper inte, går inte att styra. Jag vill bara samla alla mina nära och kära runt mig, umgås och ha stenkoll på dem allihop. Så att inget händer. För man vet ju aldrig!

Hör ju själv hur orimligt detta är...

Kram

L

Speciella människor

Ibland träffar jag på dessa människor. De speciella människorna. Det kan vara i mitt privata liv, på jobbet, via bloggandet och kommentarsfältet, genom sjukvården och så vidare. Det som utmärker dem är att jag ganska snabbt kan känna att "här, här är det en människa med det där extra". En människa som utstrålar värme, engagemang, lyhördhet, humor, lojalitet, ärlighet, och tydlighet.

Idag är mitt inlägg en hyllning till min kontaktsjuksköterska på Karolinska. Hon är en fantastisk person! Hon säger och gör alla de rätta sakerna vid rätt tillfällen. Hon kan vara varm, tröstande, sträng, bestämd, tydlig och samtidigt väldigt rolig. Hon balanserar perfekt mellan en enorm lyhördhet och fingertoppskänsla.

När jag fick besked att jag återigen skulle få en ny doktor så kändes det otroligt motigt att åka till undersökningen på Karolinska i fredags. Jag funderade mycket på om jag skulle försöka få en remiss till Södersjukhuset dit en av mina fd doktorer har gått. 

När jag funderat ett par varv så kände jag att det är så mycket värt att ha denna fantastiska kontaktsjuksköterska som jag har så stort förtroende för. Hon har spelat en viktig roll i den här resan. Beslutet blev att testa nya doktorn och om hon kändes bra vara kvar. Om hon inte skulle visa sig vara bra så fick det bli ett nytt beslut. Nu visade det sig att hon var en väldigt kunnig, lugn och trygg läkare med koll på saker och ting. Allt ordnade sig till det bästa.

Så idag ringde jag till min kontaktsjuksköterska bara för att berättada för henne hur otroligt skicklig jag tycker hon är. Jag märkte att hon blev rörd och mycket glad. Det här är något jag har bestämt mig för efter att jag blev sjuk; att ta den där lilla extra tiden för att visa min uppskattning. Det är så lätt att vi tänker att vi ska göra det sen, i morgon, nästa vecka, i sommar osv. Gör det nu, gör någon annan glad, lyssna på någon med fullständig närvaro.

Gör dig själv glad genom att ta dig tid för det där lilla extra som så ofta prioriteras bort!

Kram

L

ps. jag tycker det är så roligt att ni är så många som läser mina tankar!

3 månaders kontroll

I morgon är det dags igen för kontroll. Jag skulle bli kallad automatiskt. När jag inte fick någon kallelse ringde jag upp för att höra vad som hänt mellan flytten från Radiumhemmets läkare till Kvinnokliniken. Jo, kontaktsköterskan kunde läsa att besöket var framflyttat till juni!?!

Vem fattar beslut om att ett återbesök ska flyttas fram ytterligare 3 månader? På vilka grunder har beslutet fattats?  Hur tänker man när jag inte är involverad på något vis i det som bestämts? Läkaren på Radiumhemmet var mycket tydlig med att jag skulle på återbesök i slutet av mars och att det var så remissen skulle utformas till Kvinnokliniken.

Kontaktsköterskan berättade även att jag får ytterligare en ny läkare pga att läkare nr 2 (som jag hade stort förtroende för) också har slutat på Karolinska. Känns inte roligt. Min kontaktsköterska som är den bästa man kan ha undersökte och ringde tillbaka till mig med en tid i morgon fredag. Nu ska jag dit. Har ont i magen och känner mig nervös för undersökningen. För att starta från noll igen med en ny läkare. För att inte få träffa den läkare som opererat mig. Hur erfaren är denna läkare av min cancertyp? Hur många har hon sett? Hur hängiven är hon sina patienter?

När jag startade denna resa hade jag en av Sveriges ledande experter på den här cancersorten som läkare. Sedan tog hennes medarbetare sedan fler år tillbaka över när hon gick till ny tjänst i Skåne. Bägge dessa läkare hade mitt största förtroende. Men imorgon blir det alltså en ny läkare.

Jag håller tummarna för att den nya läkaren är bra och att vi får en fin kontakt. 

Kram

L

Måndag

Helgen har försvunnit rasande fort. Vi har tagit det lugnt, väldigt lugnt. Igår var det plusgrader hela dagen, töväder. Efter en del påtryckningar så gick lillkillen ut lekte i snön. Om han själv fick bestämma så skulle han bara sitta framför datorn och tv:n och spela spel. När han väl kom ut var han ute hela dagen och byggde en Minecraftvärld i trädgården med sin kompis. Det blev både lunch och mellis på altanen i snösoffan med näsorna mot solen. Tänk vad det är härligt med sol!

Idag är det måndag.

Jag ska studera hela dagen. Nu är det en stor uppgift kvar och den ska vara klar i slutet på april, början på maj. Tänk, i maj är det examen. Känns oändligt långt dit. Men med lite envishet hoppas jag att det ska gå vägen!

Idag ska jag ringa min läkare och diskutera fortsatta undersökningar. Behöver även prata med dem om min trötthet. Den skrämmer mig ibland. Att vara så trött så jag inte ens orkar äta, tugga. Tröttheten gör mig även ledsen och bitter. Jag gillar inte det. Vill bara slänga dessa cancerupplevelser och efterdyningar åt h.....e!

Kram

L

Undersökningen

Hej alla mina cyberspacevänner, jag blir rörd och glad över att ni vill följa mig på min resa genom det här.

I går var jag på undersökningen. Tänk så jag laddat! Jag hade verkligen bestämt mig för att tala om för läkaren hur illa jag tyckte att hon behandlade mig sist. I bilen till Karolinska drabbades jag av en otroligt stark ångestkänsla över hela min situation. Jag ville bara byta liv med någon. Slippa vara den som ska undersökas hela tiden. Det är en enorm stress att gå till dessa undersökningar. Livrädd för att få dåliga besked. Ensam. Ja, varför var jag det? Ska vara så tapper hela tiden och klara mig själv. Samtidigt med ångesten så var en del av mig lugn och rationell. Det är som att ha två människor i en som resonerar med varandra.

Väl inne på undersökningen så möts jag av samma läkare men med en helt annan attityd! Varm, inkännande, och lyhörd. Hon var otroligt professionell samtidigt som hon förmedlade empati och förståelse för mig och det jag varit med om. Så skönt.

Tänk, hon hade en dålig dag sist jag träffade henne. Och tänk vad det kan göra med en patient, med mig, jag hade haft ont i magen i flera dagar inför det här mötet. Cystan/tumören då? Såg likadan ut som sist. Har inte ändrat form eller storlek. PUH! Nu blir det undersökning om ca 6 månader och om den ser likadan ut då så ska den bara undersökas en gång om året för lång tid framöver. Skönt tycker jag. Ibland känns det nämligen som om jag har klippkort på Karolinska....

En lättad hälsning till er alla

L

Tumör eller cysta?

Idag är dagen här då jag ska på återbesök för att kontrollera den cysta eller tumör som de såg vid en undersökning för ett tag sedan. Som jag skrev tidigare så har jag bestämt mig för att det är en ofarlig cysta.

Däremot känner jag oro över att behöva undersökas av den här läkaren då jag kände mig mycket illa behandlad sist. Det var inte så att hon var hårdhänt eller elak. Hon var bara avstängd och kändes som om hon arbetat i en fabrik med varor på löpande band.

Tro mig, det är inte kul att vara en "produkt", en "journal" eller en "diagnos". Jag är en människa i ett utsatt läge där jag lägger mitt förtroende på läkarkunskapen. Jag vill känna att jag möts med omtanke och respekt.

Så idag ska jag dit och jag har tänkt att jag ska försöka berätta för henne innan undersökningen hur jag upplevde det sist. Hoppas jag vågar.

Kram

L