Om orkeslöshet, flyktkänsla och cancerkontroller

Kan jag lägga ned huvudet här på skrivbordet på jobbet och bara ge upp nu? Är så trött idag och arbetsuppgifterna är oändliga, en ständigt rinnande lava av saker att reda i. Jag vet, organisationen har kommit långt sedan förra året. Men ändå... Det hjälper inte att se det. Idag är jag yr, matt och orkeslös. Utmaningarna känns höga som berg, omöjliga att bestiga.

   Det är tufft att ha ett krävande arbete och samtidigt försöka skapa förändring i privalivet. Var finns andningshålet och platsen där jag kan återhämta mig och hitta kraft? Vet inte, idag hittar jag den inte. Oftast finner jag den inuti mig själv. Ibland inte. Jag drömmer just idag om att sitta ensam på en strand, under ett parasoll, läsandes i en bok med vågskvalp och lyckliga skratt av barn och vuxna som umgås och leker  i bakgrunden.

   Om två veckor ska jag på återkontroll, jag har lämnat in massor av blod för analys. Det känns jobbigt att gå på kontroller. Skulle helst vilja slippa det. Kontrollerna rör upp känslor och oro som jag inte vill kännas vid. Hatar att gå den välkända vägen inne i Karolinska, känna dofterna och höra ljuden som påminner så starkt om en tid i mitt liv som var så smärtfylld och sorgsen.

   Idag vill jag vara behövande, krypa ihop, bli struken över ryggen, smekt över nacken, pussad på ögonlocken, kramad tills kroppen är i harmoni igen. Få höra att allt kommer vara bra, bli bra, fortsätta så, i evigheters evighet, i oändlig tid för alltid!

Älska varandra idag, vänta inte till i morgon

L

Att bära sig själv

Ibland händer det saker som vi alla behöver hantera. Här kan ju jag alltid göra ett val hur jag vill förhålla mig till det. Dela med andra, dela med någon som står mig nära eller hålla alltihop helt för mig själv. Under de år jag var sjuk så hittade jag styrkan i att ibland låta känslorna komma och bara vara i dem och se vad allt skulle utmynna i. Att inte bli rädd och skrämd av styrkan i starka känslor. Vad kommer efteråt? Vad kan jag hitta när det rasar som värst inombords? Sanningen, sanningen om mig själv, om vilken väg jag ska ta och hur jag vill förhålla mig till det jag känner. Stort och läskigt, absolut. Men... Ibland behöver i alla fall jag våga möta mina demoner och SE vad de står för utan att tolka det med någon annan. Att inte blanda in andras tankar om vem jag är och vad jag behöver. Att stå still och "hålla om" mig själv tills allt har bedarrat.
   Det är vad jag gör just nu. Står still, håller om mig själv och hoppas bli lite helare och lite klokare när allt bedarrat. Ont gör det, sliter och river, men det är något jag måste hitta i det här. Just nu vågar jag, vågar stå lugn. Jag bär mig själv genom virrvarret som stormen skapar. Det är tryggt, att våga det, att möta det som stormar.

Kram

L

Skuldkänslor

Det har tagit hårt på familjen att jag drabbades av en ny tumör. Det är som om oron inte kan släppa den här gången. Jag har haft lättare att hantera och tänka framtid, att kämpa och vara positiv. Men de andra. Det är som om insikten att jag har cancer har drabbat dem med full kraft. BOM! Som ett riktigt knytnävsslag i mellangärdet. De studerar mig, vaktar mig, tar hand om mig, älskar mig. Det är rörande men ger mig också stundvis skuldkänslor. Vad har jag drabbat dem med? Jag vet att jag inte ska tänka så men det är oerhört svårt att låta bli.

Hur ska jag kunna det? När jag ligger där på kvällen och håller om min yngsta, lilla E. Som borde få vara en sorglös pojke på väg att bli stor. Han är så liten. Han är så ledsen. Han hulkar, svär, gråter och förbannar. Han frågar mig "varför mamma, varför just du, varför vi?". Det är sådana här gånger jag tvivlar på min skuld. Hur ska jag svara när han säger "lova mig att du inte dör i den här skiten, lova det"!

Ja, vad säger en mamma då...

Mitt hjärta brister av sorg varje kväll

 

Kram

 

L

 

Foto taget i Key West, av Kalkstenssommar

 

Lyxiga vardag

Ikväll har jag övningskört med dottern. Vi har åkt runt, runt på parkeringen. Startat. stannat, backat, krypkört, svängt och så har vi börjat om igen. Vi har skrattat när bilen har stannat, hoppat och gjort "saker av sig själv". Tänk att min lilla tjej är så stor så hon övningskör. Tänk att jag får uppleva detta, underbart!

Sedan hem och baka bullar. Imorgon är det kanelbullens dag men vi tjuvstartar ikväll då dottern ska på konsert i morgon. Vi bakar glutenfritt i den här familjen. På torsdagar har vi som tradition att baka något gott som vi sedan fikar framför "Hela Sverige bakar".

Nej, nu är det dags att stoppa bullarna i ugnen.

 

Härlig torsdagkväll till er alla!

 

Kram

 

L

Det gör ont när knoppar brister...

Det gör ont när knoppar brister. De brister av kraften att växa. De spränger sig fram för att utvecklas till sina vackraste jag. Utan näring och vatten kan de inte starta sin tillväxt. De torkar som små knoppar på en gren. "Det gör ont när knoppar brister..." är en vacker metafor för hur människans självutveckling ser ut.

Det här utsätts vi för i vårt föräldraskap. Vi ska vara näringen och vattnet som får våra härliga ungar att utvecklas till sina vackraste jag. De ska med varsam och kärleksfull hand puffas ut ur boet. Älskas tills de är trygga nog att våga locka fram det allra bästa och starkaste ur sig själva. Bitterljuvt är det. Glädjefyllt och smärtsamt på samma gång. Jag funderar ofta på hur jag på bästa sätt som förälder kan ge mina barn rätt verktyg för att kunna leva fullt ut.

Just nu tror jag att det bästa jag kan göra för mina barn är att försöka laga mig själv. Tänker på de där filmerna när man sitter på flyget. På med din egen syrgasmask först för att kunna hjälpa ditt barn. Annars är risken stor att ingen hinner få på sig syrgasmasken...

Att drabbas av livshotande sjukdom är som att bli berövad all näring och vatten. Att kippa efter andan, att inte kunna sträcka ut sig i sin fulla prakt. Att bli beskuren, omruskad och vettskrämd. Det ger även tanken nya banor och större utrymme.

Just nu försöker jag förse mig med den näring och det vatten som kan få mig att fortsätta växa. Jag vill inte bli en förtorkad knopp på en gren. Hur kan jag utvecklas så att det blir så bra som möjligt för mig och min familj? Jag vill inte köra någon egogrej där inga andra får utrymme. Däremot vill jag inte längre utsätta mig själv för saker som tar min energi, mitt fokus eller gör mig illa.

En fin sång som handlar om att släppa taget, lyssna här 

Kram

L

Funderar på ett brev till någon

Tänk att skriva kan vara så bra! Att få sätta tankar och känslor på pränt. Det blir en slags terapi. Att på distans läsa sina egna ord, fundera över vad de står för och vad för slags behov de signalerar.

Ord är sårbara - ord är starka. De kan skapa sorg och ledsenhet. De kan ge den största glädje. Har funderat länge på ett brev jag skulle behöva skriva. Till någon som stått mig oerhört nära. Till någon som inte längre delar mitt liv och mina tankar. Till någon som fattas mig men som inte längre har en plats i mitt liv.

Jag har formulerat mitt brev så många gånger. Det är svårt. Vill inte såra, vill inte vara elak, vill inte skada. Jag vill bara förmedla min saknad och min sorg över att det som varit aldrig någonsin mer kommer att bli. Vill förmedla att jag inte är bitter, att jag inte hatar eller känner ilska.

Jag känner saknad. Jag känner tomhet. Jag känner med någon, men kan inte vara den som tröstar. Det är inte jag som har mandatet längre. Någon har under många år byggt en mur runt sig själv. Någon tittar ut från sitt fort och ser bara människor som sviker. Någon förstår inte hur man bygger broar, sträcker ut en hand, tar emot en kram. För mig gör det ont att inte kunna hjälpa. Att inte vara den som kan göra någon glad.

Någon, du kommer alltid finnas i mitt hjärta.

Kram

L

Älskade syster

När kriser kommer blir det så tydligt vad som är viktigt i livet. Det här skrev jag till min syster förra året strax efter mitt cancerbesked:

Jag kan inte lova dig att jag ska leva länge. Jag kan bara lova dig att jag ska göra allt jag kan för att vi ska få bli gamla tillsammans. Jag kan ej heller lova dig att finnas för alltid. Jag vet bara att jag vill fortsätta vid din sida, som din lillasyster för all evighet.

Du min allrakäraste syster. Den finaste av människor. Min trygghet och hamn. Du har känt mig sedan jag föddes. Du har varit min beskyddare och vapendragare från mitt första andetag. Jag kommer alltid att vara dig evigt tacksam.

Du har lärt mig så mycket. Du har tröstat, snutit, bannat och växt med mig. Vi är så olika varandra men ändå inte. Med dig har jag alltid varit hel. En storasyster att se upp till, vara stolt över och dela minnen med. En storasyster som när vi blivit äldre även velat ha mina råd, min hjälp och min stöttning.

Jag kommer aldrig att kunna beskriva för dig vad du betyder för mig. Min allra käraste syster. Finns inga ord som tillräckligt kan ge rättvisa åt dig, vår relation och vår vänskap.

Utan dig skulle jag vara mindre. Utan dig skulle jag vara ledsen. Utan dig skulle jag inte vara jag.

Kram

L

Bieber mode

Vår familj har helt ofrivilligt hamnat i Bieber mode. Dottern är ett stort fan och den här veckan är Justin i Sverige. Hon har haft nedräkning sedan juni förra året inför konserterna. Igår var det den första konserten med dotter var på plats. Ikväll är det dags igen och i morgon. Ja, hon har sparat pengar länge och ska se honom 3 kvällar i rad...

Undrar hur hon mår på torsdag. När allt är över. Drömmen, musiken, dofterna av Bieberparfymen, längtan, den ouppnåeliga kärleken och gemenskapen på konserterna. Jag och min man är inställda på att agera snälla, varma krockuddar när hon ska tillbaka till verkligheten.

Föräldrarollen, älska, finnas, iaktta, stötta, pusha, trösta, fånga upp, vara landningsplatta och tryggt näste.

Kram

L

Enkel logik

Idag dök det upp ett härligt minne från när min dotter var liten. Hon är och har alltid varit en bestämd liten unge med tidig verbal förmåga. Det var inte alltid lätt att övertyga om att mina idéer var de bästa. Ta kläder tex. Lilla E ville väldigt gärna själv bestämma vad hon skulle ha på sig. Rosa ballerinakjol mitt i vintern, pälsmössa på sommaren eller någon fantastiskt och fantasifull kreation som kanske inte alltid hann med att stylas en vardagsmorgon. Ofta gick det att tillmötesgå och då var allt frid och fröjd, lite kreativitet och originalitet har ju aldrig skadat någon.

En kall morgon hade vi dock en tuff match angående ett par mjuka, klarröda fleecebyxors vara eller icke vara. Dessa uppskattades inte! Efter lock och pock och en hel del mammalist var vi på väg till dagis, lilla E i röda fleecebyxor... Vi gick genom parken. E´s lilla varma hand i min, pratandes om ditten och datten, när E plötsligt säger:

"Mamma, när jag kommer till dagis idag så ska jag pinka på mig!"
Jag blev nyfiken och min följdfråga blev självklart varför hon tänke göra det. Svaret jag fick var underbart. "Jo, för om jag pinkar på mig så får jag byta byxor!"

As simple as that.... ;)

Kram

L

Hatkärlek

Då. I somras när jag var som sämst. När jag opererats gång på gång. När jag visste att det blivit metastaser. När jag satt i bilen till strålningen på Radiumhemmet med radion på.

Då. Kunde. Det. Hända. Att. Den. Här. Spelades.

"I will tell your story if you die

I will tell your story and keep you alive

The best I can, I will tell them to the children

If we have some, if we have some

That I’ve always felt the feeling we would die young

Some die young, some die young, some, some die young

But you better hold on,

So many things I need to say to you

Please don’t, don’t let me go

And we said we would die together

Some die Young"

Laleh

Då. Brukade jag snabbt byta radiokanal, låtsas som ingenting. Eller. Så grät jag stilla och tog in alla de vackra orden. Orden som väckte och väcker både kärlek och hat inom mig.

Kram

L



Att acceptera

Min kropp ser inte likadan ut som innan jag fick cancer. Det är bara att konstatera. I början var det inte något jag tänkte på. Mitt fokus låg på att överleva och bli frisk. Nu har jag kommit en bit på väg och lever med en medvetenhet kring att jag måste vara uppmärksam på nya tumörer. Det känns tungt vissa dagar.

Nu när jag passerat 1-årsdagen av mitt besked har jag börjat bli medveten om kroppen igen. Att jag har en kvinnokropp. Kroppar kan vara vackra. Jag har opererat bort lite bitar, jag har strålat och varit svårt brännskadad med hud som varit svart och lila av strålningen. Ett ärr har varit inflammerat och blivit hårt och har legat som utanpå huden. Det har inte sett fint ut. Trots det har jag inte tänkt på det ur ett "kroppsperspektiv". Jag har ju inte sett det om jag inte har bytt kläder eller duschat.

Sedan kom en dag när jag SÅG, såg allt ur ett perspektivet "det här är jag för resten av mitt liv". Ett konsaterande. Jag köpte Bio-Oil efter tips av en kompis. Började massera mitt ärr. En fantastisk olja! Ärret har minskat, blivit smidigare och lite mindre. Huden har fått lite bättre färg och elasticitet.

Jag ser min kropp varje dag och för varje dag som går så växer också acceptansen. Jag gillar mig. Nästan mer nu än innan. Jag känner mig tacksam för att jag lever och att jag och kroppen klarat det här. Men det kommer nog ta ganska lång tid innan jag vill visa mig, gå på badhus och duscha offentlig etc. Kanske aldrig? Fast det gör ingenting så länge jag gillar mig själv. Kroppens nya utseende är en påminnelse om livet, att jag lever!

Hoppas ni alla njutit en fin helg med nära och kära!

Kram

L

Förlorad i minnen

Ibland kan jag förlora mig i minnen. Minnen som bär dofter, ljud och känslor. Minnen kring hur jag kunde spendera timmar tillsammans med farfar i "snickarboa", farfar var möbelsnickare. Under tiden som farfar skapade vackra saker i trä med hjälp av sina verktyg satt jag uppflugen på snickarbänken och dinglade med benen hänfört iakttagande. Vi pratade om stort och smått. Klurade och funderade. Farfar hade oändligt med tid. Jag har många vackra saker som min farfar skapat. I stugan på Gotland har jag en bänk. Den är enkel men ändå med så många fina små detaljer. Detaljer som gör det där lilla extra.

Eller så var jag med farmor i köket; virkade, sydde och bakade snirkliga bullar. Farmor hade ett litet skrin som för mig var en riktig skattkista! Skrinet står idag i mitt hem. Skrinet var till brädden fyllt av knappar. Jag sorterade knapparna efter storlek, färg, form, material, antal hål osv. Oändliga möjligheter. Andra dagar gick vi i skogen; plockade bär, svamp eller blommor. Tittade på djur, djurspillning, fåglar eller andra spännande saker som kom i vår väg. Min hand i hennes, liten, mjuk och varm. Farmors stor, len och trygg.

Vi kunde äta frukost länge farfar, farmor och jag. I köket doftade det bryggmalet kaffe, varm choklad och  hembakat bröd. Farfar doftade pipa. Jag brukade sitta i hans knä medan farmor gjorde frukost. Farfar lyssnade på väderleksrapporten, hummade och rökte pipa. Farmor dukade bordet och bredde smörgåsar. I förbifarten kunde hon stryka min kind, lägga en hårslinga till rätta bakom mitt öra, le lite som om vi två delade en hemlighet. Hennes händer doftade alltid av "Oil of Ulay". Det var den lotion som hon så omsorgsfullt använde till ansikte och händer. Än idag när jag ser en flaska "Oil of Ulay" kan jag öppna korken och dra in doften av farmor. En doft av barndom, trygghet, lycka, oändlig tid och bekymmerslöshet.

Det är en gåva att minnas alla de som stått mig nära och som idag finns med mig i mina minnen. Minnen som jag kan plocka fram när tillvaron känns lite grå och tung.

Kram

L

På rymmen

Det känns som att vara på rymmen. Sådär som när man var liten och sa "nu rymmer jag hemifrån!" och gick iväg med bestämda steg. Jag visste varenda gång att jag skulle gå hem snart igen. Det kändes bara så skönt att få låtsas en liten stund.

Precis så är det också nu i påsk. Jag och familjen är på rymmen. Jag vet att vi kommer att åka hem på måndag och det ska bli skönt. Men ändå. I onsdags eftermiddag satte vi oss i bilen och åkte upp till Idre. Hela torsdagen vilade jag när de andra var i backen. Passade även på att jobba några timmar. På kvällen gick vi på restaurang, åt god mat och lyssnade på en mysig trubadur.

Gårdagen hade en rätt taskig start. Jag har varit rätt skakig inombords och orolig, har tänkt mycket på min vän som nyss fick cancerbesked och funderat på hur det ska gå för henne. Det blir oundvikligt så att jag även oroar mig och funderar på mina odds då. Det går hand i hand.

Under tiden vi åt frukost så blev det lite smågnabb om upplägget för dagen och det blev helt enkelt droppen för mig. Jag började gråta. (aldrig varit sån förut). För en gångs skull visade jag mina tårar öppet. Förklarade också att jag tycker det är onödigt att vi ska behöva träta om småsaker som inte betyder något i längden. Vet inte hur mycket av mitt "missionerande" de andra tar till sig. Svårt det där att sitta med en insikt och inte kunna nå ut med den på rätt sätt. Vill inte att de ska uppleva det fel.

Sedan åkte vi skidor hela dagen lång i solen, det var underbart. Jag var med några timmar mitt på dagen med ett långt lunchstopp på topprestaurangen.

Idag har det varit "sol ute, sol inne, sol i hjärtat och sol i sinne" .

Nu hoppas jag på några fler dagar på rymmen innan det är dags att vända hem.

Kram

L

Frirum

Idag har jag stöttat en mycket kär vän i ett dilemma. Det jag kunde känna när vi diskuterat ett tag var att personen som var hennes bekymmer minskade ner hennes frirum. För mig är frirum den "yta" där vi själva kan fatta beslut och få det utrymme vi behöver för att må bra. Den yta där vi själva medvetet kan säga "ja, tack" eller "nej, tack". Här finns både känslor och integritet som behöver ta hänsyn till.

Varför hamnar vi människor ibland i dessa lägen där vi inte längre har kontrollen och gör saker vi inte vill? Jag tror att vi många gånger är så fostrade i att det vi känner inte är att lita på. Istället för att gå på vår magkänsla så gör vi det vi tror förväntas av oss. Tyvärr är det ofta så att det då finns människor som utnyttjar det. Inte alltid av illvilja utan för att de tror att det helt enkelt är ok. Ansvaret att värna sitt eget friutrymme är varje enskild individs. Det här är svårt. Vi brottas med önskan att göra andra till lags och lyckliga på bekostnad av vår egen sinnesfrid och hälsa.

Många av oss har säkert när vi varit små frågat vuxna runt omkring oss "mamma/pappa, varför är du så arg?" En mamma/pappa som då i all välmening och kanske för att skydda sitt barn svarar "jag är inte arg, jag är bara lite trött" eller "jag är inte ledsen, jag är bara ....". Vad gör detta med ett litet barn? Jo, barnet lär sig att det jag har känt av är inte rätt, jag kan inte lita på mina känslor! Akta er för detta, ge barnen ärliga svar och se till att finnas där när svaret kanske gör ont. Barn klarar mer än vad vi tror. Annars är det risk att dessa barn växer upp till vuxna som inte vågar lita på sin egen magkänsla.

Hur ska man göra då? När magkänslan och ens handlingar inte stämmer överens kan vi ofta reagera med ilska eller frustration. Det är inget vi visar men vi "biter ihop" och gör ändå. STANNA! Ge dig själv en ursäkt att gå undan, känn efter vad som inte är bra och ta dig sedan ur situationen på ett sätt som känns bra för dig.

Ta hand om dig själv

Kram

L



En annan plattform

Att stå på en ny plattform i livet kräver en hel del. Jag har liksom inte frivilligt fått dessa nya erfarenheter som gör att jag ser på, reagerar över och känner som jag gör. Jag kan ju fortfarande förstå, förstå hur det är att leva med oändlig tid framför sig. Ok, jag vet att alla överlag kan noja över att man kan bli påkörd i morgon. Det gjorde jag också förut.

Och nu är det inte så att jag vill skriva alla andra på näsan. Slå mig för bröstet över min "visdom". Nej, fortfarande. Om jag fick välja så skulle jag gladeligen backa bandet och fortsätta leva mitt liv utan cancer. "Men hon är ju frisk nu" kanske ni tänker? Ja, är jag det? Hur vet jag att jag kommer klara mig från återfall? Hur vet jag att inte cancern bestämmer sig för att komma tillbaka med förnyad kraft? Det vet jag inte. Jag vet bara att jag vill leva, leva länge.

Ibland tänker jag att jag inte ska läsa andra cancerbloggar, de gör mig nojig. Men, det går ju liksom inte att blunda för verkligheten. Cancer finns överallt omkring oss.

Nu är det dock så att om det är något jag verkligen skulle vilja försöka förmedla från den här sidan av "erfarenheten" så är det följande: Sluta bråka! Klanka inte ned på varandra och andra. Gör dig själv tjänsten att tycka om dig själv och använd devisen "du är ok och jag är ok". Det finns så många kommentarer i bloggvärlden som är helt onödiga och fruktansvärt sårande. Unna er själva lyxen att få tycka om er själva och må bra.

Själv jobbar jag på att hitta tillbaka till mig själv och få nya krafter. En dag då jag orkar göra "normala" saker i hemmet och med barnen är en dag av lycka. Saker som jag förut tyckte var tråkiga och betungande.

Den gamla klyschan LEV IDAG IMORGON KAN DET VARA FÖRSENT är faktisk sann!

Nätkärlek till er alla!

L

Det som händer efteråt



Under snart ett år har jag levt med begreppet cancer. Många tårar, skratt och förtvivlan har passerat för mig och mina nära. Jag har känt gränslös rädsla men även stormande kärlek och glädje. Det går inte att öppna upp för känslor och utestänga det ena. Det blir liksom extra av allt.

Just nu härjar sviterna av sjukdomen i vår familj. När jag mår bättre så blir utrymmet för barnen större att känna efter. Det märks att detta har skakat dem på djupet. Jag försöker att inte ge mig själv dåligt samvete för att jag har "drabbat" dem så hårt i så unga år. Jag kan bara försöka finnas, här och nu, vara trygg, stå pall och trösta. Jag försöker hjälpa dem där de är. Den stora har det mycket jobbigt just nu. Hon lägger mycket på sig själv, att hon inte duger. Stänger in sina känslor och säger att allt är bra...

Häromkvällen var jag tvungen att gå på hårt. Höll henne om axlarna och tittade djupt i ögonen. Talade om att jag SÅG hur dåligt hon mår utifrån min övertygelse om att en människa som mår dåligt åtminstone ska finna tröst i att den är sedd, att någon finns där. Talade om att jag finns här för dig om du behöver mig. Kvällen slutade med flera timmars gråt men även ett fint samtal om att leva med rädslan av att kunna förlora sin mamma.Om att få erfarenheter och insikter som ligger bortom vännernas.

Efter sådana här stunder med barnen så piskar gråten i mig. Mina egna känslor är opålitliga. Sorgen och insikten i det som hänt lurar under ytan och kan när som helst bryta fram. Jag försöker hålla det stången och släppa fram lite i taget. Känns som att annars skulle det rämma totalt.

Kram

L

Mening

Att finna mening i det egna livet och känna sig tillfreds med de val man gjort är inte alltid så lätt. Vad är det som gör just mig lycklig? För mig har det alltid varit och kommer alltid vara mina barn. Det kan låta klyschigt, jag vet. Men jag vet också att för mig är det svaret på hur jag mår. Så länge jag får sätta dem som första prio i mitt liv (visst, först och främst måste jag ju må bra för att vara en bra mamma) så är jag lycklig.

När jag för snart ett år sedan fick besked att jag hade cancer så störtade jag ned i det djupaste svarta! Men mitt i allt det svarta som skrämde och omgav mig så hade jag en ljusglimt. Det var med ett lugn i hjärta och mage som jag ändå kunde känna att om jag inte fick mer tid så var jag väldigt nöjd med just en sak: BARNEN. Jag kunde ändå känna glädje över den tid jag fått med dem och att jag varit en bra mamma.

För mig har denna insikt varit otroligt livgivande och glädjefylld. Jag har ofta genom livet kunnat känna frustration, otilfredställelse och otålighet. Nu har jag ändå hittat en källa där jag kan hitta glädjen och kraften. Se mig själv i ett annat ljus. Låta mig själv för en gångs skull vara bra.

Felfri som mamma kommer jag aldrig bli. Tror inte att det funkar så bra heller i kärleken och fostran till barnen. Men jag kan få känna mig nöjd, trygg och glad. För mig är det stort!

Kram

L

Skriva som terapi

Hej!
Jag har under hela den här tiden skrivit både dikter och längre texter. Det har fungerat som terapi för mig. Det är då jag kan släppa fram mina känslor och tillåta mig att känna lite hur det känns. Att då och då ta fram dem och läsa ger mig också perspektiv på min situation. Jag tänkte att jag skulle våga dela med mig lite av några texter till er. Den här dikten kom till när jag fått besked om att cancern spridit sig till lymfkörtlarna.

Kom

Kom, kom mig nära

Håll mig stilla en liten stund

Hjälp mig sorgen bära

Ge mig av din livskraft

Var mitt mod

Låt mig vila mitt tunga huvud

Hjälp mig vakta mitt blod

Lägg din hand över mitt ängsliga hjärta

Bär mig över sorgens hav

Ro min båt när krafterna tryter

Låt mig känna att du är mitt nav

Ta ditt ljus och skingra mitt mörker

Låt mig leva i din värld

I ovetskap om att faror lurar

Att livet är en upptäcksfärd

Jag har fallit som en döende stjärna

Mött min lieman

Har famlat efter krafter

Att leva jag önskar så hett och gärna

Ge mig av din tid och din oskuldsfullhet

Tvätta bort mitt förakt och svärta

Ge mig åter förmågan att framtid planera

Färga åter rött mitt hjärta

Kom, kom mig nära

Håll mig stilla en liten stund

Hjälp mig sorgen bära

Bjud mig livets samfund

Kram

L



Kvällstankar

I ikväll har stora P och lilla E varit på Nitro Cirkus i Globen tillsammans med P´s bror. Jag passade då på att få lite kvalitetstid med dottern. Hon fick välja aktivitet och det blev hemmakväll med mamma, hyrfilm och varma mackor. Först pratade vi om bio men jag är glad att det blev en hemmakväll tillsammans i soffan. Det är inte så ofta som vi är hemma bara hon och jag utan pappa och lillebror. Sedan kom de hem, lilla E full av intryck med en svag doft av avgaser i sitt mjuka hår. När han skulle sova var det svårt att varva ned. Vi har pratat om motorcyklar, skateboardtricks och en man som flög genom luften i sin rullstol. För att varva ned läste vi tillslut lite Harry Potter.

När vi läst färdigt pratade vi om kärlek och hur det är att älska. Är det skillnad på kärlek till sina barn, föräldrar och sin man? Försökte förklara så gott det går för min filosofiska lillunge. Tillslut somnade han medan jag låg kvar en stund bredvid och lyssnade på hans andetag. Fina du, hoppas du känner ända in i benmärgen hur mycket jag älskar dig!

Känner barnen att det är något på G? Gick in för att säga godnatt till min tonåring. Hon kändes liten och mammig ikväll. Ville ha en lång kram, att jag skulle lägga mig ned och prata en stund. Att jag skulle släcka lampan innan jag gick ut. Som jag gjorde förr. Kan hon känna att det finns så mycket mer bakom "jag älskar dig gumman" just nu?

Det är väldigt svårt att leva med en så ostadig matta framför fötterna som jag har. Jag har inte tillryggalagt tillräckligt med distans till det jag varit med om sedan februari. Vet inte ens om det är så att jag ska behöva hamna i stormens öga igen.

På onsdag ska jag till läkaren för undersökning av såret och ev biopsitagning. Just nu vill jag egentligen bara stoppa huvudet i sanden och vänta ut stormen.

Imorgon är en ny dag,

L