Fotfästet

I morse vaknade jag helt ovetande om att det var idag det skulle ske. Det kändes inte bra från början. Som ett obehag låg det och ruvade i magtrakten. Upp ur sängen till ett tyst hus. Tid att sitta vid köksbordet och läsa morgontidningen, slösurfa på paddan och dricka en kopp te. En härlig morgon, en söndagsmorgon efter en fin helg med familjen.
  Obehaget ruvar och drar i sinnesfriden. Vad står det för kanske ni undrar? Om jag visste det skulle jag kunna ta tag i det, vända, vrida och analysera. Nu har jag ännu inte riktigt kunna få fatt i känslan. Tänker att det kommer till mig när det är klart. Då får jag klura ut vad jag ska göra åt det.
   Idag har obehaget fått mig att tappa fotfästet lite grann. Det gör mig trött och lite ledsen. Tänkte att jag var färdig med det för ett tag. Att jag nu bara kunde få vila lite i vardagen. Se tiden an, leva här och nu för att bara vara. Men samtidigt så måste stora händelser i livet få den plats som behövs för att komma vidare. Jag kan bara vara här och nu mitt i obehaget. Det kommer att gå över, en annan dag.

Kram

L

Faan!

Sommaren har varit helt fantastisk! Lata dagar, soligt väder och mycket umgänge. Dock har det funnits en sorgekant i bakgrunden som ibland lagt sordi på glädjen för mig. Ett sår, ett sår som inte velat läka i sommarvärmen.

För tre veckor sedan var det då dags för rutinkontroll med en påföljande biopsitagning som var mycket smärtsam den här gången. Sedan bara väntan...

Fram till idag då jag blir uppringd av doktorn som berättar att de är väldigt osäkra på provsvaret och vill söva ned mig på tisdag för att göra en grundligare provtagning och analys...

Vadå, vad ska jag ställa in mig på? Att det inte är någon fara eller att skiten har kommit tillbaka? Hur mycket smärtor kommer jag att ha den här gången när jag vaknar upp ur narkosen?

Jävla skit!

 

L

Katastrof!

Från att ha levt ett liv som lunkat på med "ups and downs" som i de flesta andra familjer har jag hamnat i ständig beredskap för katastrofläge. Innan cancern så kunde jag någon gång ibland vara orolig för att det skulle hända de mina något.  Men oftast var jag trygg, trygg med att allt var i sin ordning. Jag var väl helt enkelt normalorolig och kunde någon gång då och då tänka "vad händer om...".

Nu har jag gått till ett liv där hela mitt väsen tänker KATASTROF med en gång. Andningen blir tung, jag känner mig svettig och ofokuserad, genast beredd på att handla. Det behövs inte mycket för att utlösa det här. En sån simpel sak som att lillkillen inte kommer hem exakt den tid han brukar kan vissa dagar utlösa kraftiga ångesttankar istället för att skapa en oroskänsla som det kunde resultera i innan. Det är som om jag slutar fungera och inte kan tänka klart.

Någonstans vet jag, vet att det handlar om mig och det jag varit med om. Men det hjälper inte, går inte att styra. Jag vill bara samla alla mina nära och kära runt mig, umgås och ha stenkoll på dem allihop. Så att inget händer. För man vet ju aldrig!

Hör ju själv hur orimligt detta är...

Kram

L

3 månaders kontroll

I morgon är det dags igen för kontroll. Jag skulle bli kallad automatiskt. När jag inte fick någon kallelse ringde jag upp för att höra vad som hänt mellan flytten från Radiumhemmets läkare till Kvinnokliniken. Jo, kontaktsköterskan kunde läsa att besöket var framflyttat till juni!?!

Vem fattar beslut om att ett återbesök ska flyttas fram ytterligare 3 månader? På vilka grunder har beslutet fattats?  Hur tänker man när jag inte är involverad på något vis i det som bestämts? Läkaren på Radiumhemmet var mycket tydlig med att jag skulle på återbesök i slutet av mars och att det var så remissen skulle utformas till Kvinnokliniken.

Kontaktsköterskan berättade även att jag får ytterligare en ny läkare pga att läkare nr 2 (som jag hade stort förtroende för) också har slutat på Karolinska. Känns inte roligt. Min kontaktsköterska som är den bästa man kan ha undersökte och ringde tillbaka till mig med en tid i morgon fredag. Nu ska jag dit. Har ont i magen och känner mig nervös för undersökningen. För att starta från noll igen med en ny läkare. För att inte få träffa den läkare som opererat mig. Hur erfaren är denna läkare av min cancertyp? Hur många har hon sett? Hur hängiven är hon sina patienter?

När jag startade denna resa hade jag en av Sveriges ledande experter på den här cancersorten som läkare. Sedan tog hennes medarbetare sedan fler år tillbaka över när hon gick till ny tjänst i Skåne. Bägge dessa läkare hade mitt största förtroende. Men imorgon blir det alltså en ny läkare.

Jag håller tummarna för att den nya läkaren är bra och att vi får en fin kontakt. 

Kram

L

Hur kom vi hit?

Jag njuter så av vårens första värme. Det riktigt känns hur naturen ligger i startgroparna för en grönskande explosion. Underbart, helt enkelt underbart! För mig känns det som evigheter sedan det var vår och sommar sist. Förra våren försvann i ett töcken av operationer, smärtstillande, oro och kaos. Sommaren blev lugnare mentalt men jag åkte till Karolinska varje dag i 5 veckor för strålbehandling. Familjen åkte till Gotland och jag var ensam hemma efter att ha övertygat alla om att det var vad jag ville. De ville så gärna att någon skulle vara hemma och hålla mig sällskap hela tiden. De två sista veckorna av behandlingen var jag ensam kvar hemma i huset och åkte till Gotland på helgerna.

Det var så skönt. Jag fick chans att ägna mig åt vad jag kände och vad jag varit med om. Behövde inte ta hänsyn till nära och kära och deras mående. Att få vara trött i fred, sova mycket och inte behöva anpassa tempot till någon annan än mig.

Idag sitter jag här och har lagt ett år bakom mig. Vet inte hur framtiden kommer att se ut. Men jag har NU, just NU och det är värt oändligt mycket.

Mina tankar är hos min vän som ska operera bort sin tumör idag. Jag är med dig!

Kram

L

Vad är det som händer?

För snart 9 år sedan dog en av mina närmsta vänner av cancer i livmodern. En ung småbarnsmamma som aldrig hade levt särskilt ohälsosamt. Jag saknar henne än, hon fattas mig fortfarande.

Nu i vinter är det två år sedan som en annan vän till mig fick diagnosen tarmcancer. Hon lever fortfarande tack och lov! Glad och livsbejakande.

Julen 2011 får min moster cancerbesked. Tarmcancer. Operation och cellgifter. Hon mår bra idag.

I höstas dog en annan vän till mig i tarmcancer. Ett år hann hon leva efter att hon fick sin diagnos. Hon lämnade efter sig sina barn som just ska kliva in i vuxenlivet. Och kärleken, sitt livs kärlek som hon inte hann få så många år med, de hade nyss träffats.

Strax innan henne går en förälder till ett av mina barns kompisar bort i cancer. Hon hade inte fyllt 40, skulle gjort det i år.

I fredags får ytterligare en vän till mig cancerbesked. Sarkom, mjukdelscancer. Knölen på låret som hon trodde var en lårkaka från en olycka i stallet visar sig vara cancer. Hon får besked en fredag, en fredag med hela helgen utan att kunna nå kunniga läkare som kan stilla oro. Hon är ensamstående mamma till 3 fina barn. Den yngsta är 4 år.

I lördags ringer en släkting till mig. Hennes styvdotter har varit och tagit cancerprover i livmodern. Hon ska nu få vänta på provsvar. Vet ni hur länge? 6 veckor! 6 veckor ska hon gå och våndas, oroa sig, lida. Är det människovärdigt? Hon har två ganska små barn.

Min kusin ligger på Ersta. Svåra smärtor, smärtlindringen hjälper inte riktigt. Spridd cancer från urinblåsan. Strul med kallelser för återbesök för några år sedan, därefter inga fler undersökningar. Nu finns det inget mer de kan göra för henne utom att försöka hålla bort all smärta.

Vad är det som händer?

Kram

L

Måndag

Helgen har försvunnit rasande fort. Vi har tagit det lugnt, väldigt lugnt. Igår var det plusgrader hela dagen, töväder. Efter en del påtryckningar så gick lillkillen ut lekte i snön. Om han själv fick bestämma så skulle han bara sitta framför datorn och tv:n och spela spel. När han väl kom ut var han ute hela dagen och byggde en Minecraftvärld i trädgården med sin kompis. Det blev både lunch och mellis på altanen i snösoffan med näsorna mot solen. Tänk vad det är härligt med sol!

Idag är det måndag.

Jag ska studera hela dagen. Nu är det en stor uppgift kvar och den ska vara klar i slutet på april, början på maj. Tänk, i maj är det examen. Känns oändligt långt dit. Men med lite envishet hoppas jag att det ska gå vägen!

Idag ska jag ringa min läkare och diskutera fortsatta undersökningar. Behöver även prata med dem om min trötthet. Den skrämmer mig ibland. Att vara så trött så jag inte ens orkar äta, tugga. Tröttheten gör mig även ledsen och bitter. Jag gillar inte det. Vill bara slänga dessa cancerupplevelser och efterdyningar åt h.....e!

Kram

L

You name it

Ja, idag är det bara att välja. Välja perspektiv. Tröttheten ligger som ett hårt band över bröstkorgen och fyller hjärnan med oro. Ryggslutet värker sedan flera dagar tillbaka så det t.o.m påverkar magen, oro. Lillkillen har varit hemma nästan halva terminen pga olika konstiga åkommor. Startades en utredning i måndags på vad det kan vara. Jättemycket oro!

Så "You name it". Det fyller mig med ilska och ett jävlar anamma att fånga dagen just idag. Just idag är jag hemma med lilla E. Det får bli kvalitetstid i mängd. Ligga tätt tillsammans i soffan och läsa Harry Potter. Fundera ut vad vi ska äta till lunch, spela spel, prata om livet och bara vara. Öppna ett fönster en liten stund, känna om det doftar vår. (Minusgrader ute men sooool).

Jag kan välja - väljer här och nu - väljer vardagsvackert

L