Just nu

Just nu sitter jag här i mörkret och funderar. Familjen sover gott och jag vill inte gå och sova. I tisdags i förra veckan så blev jag nedsövd för att de ville göra en större provtagning på mig. Jag vaknade upp och kände mig över förväntan pigg och smärtfri. På onsdagen fick jag träffa min läkare som berättade att hon tagit sju biopsier för analys. Dessa skulle sedan skickas på "snabbanalys" och svar kunde förväntas inom 1-2 veckor.

Är det rimligt? Är det rimligt att behöva vänta på något sådant så länge? Jag tycker inte det. Timmar av väntan som sakta formas till oro, sorg och ibland ren och skär ångest. Ena dagen kaxig och stursk "jag fixar det här, klart det inte är cancer!". Andra dagen liten, osäker och rädd "känner jag inte igen symptomen alltför väl sedan sist?".

På onsdagen satt min fina medmänniska till läkare på min sängkant. La sin hand över min och sa "jag tycker att du är så stark och positiv, jag tror på dig". Dessa ord bär jag med mig i mitt hjärta medan jag går här och väntar. Tänk, hon som har så många patienter, hon som sliter så hårt. Ändå, ändå finns det fortfarande utrymme för medmänsklighet och värme.

Just då, just där, gav hon mig något viktigt - medmänsklighet.

Det hjälper mig här och nu - just nu.

Kram till er alla

L

Konsten att räcka till

"Att räcka till". Ett begrepp som väcker många känslor hos mig just nu. Jag har under många år av mitt liv försökt räcka till. Hemma med barnen, med mannen, med mina vänner, föräldrar, fritidsintressen och jobbet. Framförallt familj och jobb.

Jag har slitit och dragit i mig själv som ett gummiband till bristningsgränsen. En gång brast det. Jag fick ett svårt diskbråck i nacken. Då blev jag den som skulle vara "bäst" på att rehabilitera mig tillbaka till ett vanligt liv. Sprang vidare utan att ta mig tiden att reflektera. Jag "vann" guldmedalj den gången...

Cancern. Var det de stora gummibandet som fullständigt exploderade i ren utmattning, när all elasticitet tagit slut? Är det mitt eget fel att jag drabbats av cancer? Borde jag ha lyssnat mer på mig själv? Vad är det i så fall som jag behöver ändra på? Tänk om jag fattar fel beslut och ändrar på något som är bra för mig?

Kan det verkligen vara så enkelt? Borde inte fler ha cancer eller allvarliga sjukdomar då? Jag menar, jag tror det finns väldigt många därute med mig som pushar sig själva till det yttersta på alla möjliga sätt och vis. Varför drabbar det då inte ännu fler?

Just nu försöker jag bara lära mig att leva med insikten att jag just här och nu, varje dag, inte räcker till. Inte för någon. Inte åt mig själv, mina barn eller min man. Inte på jobbet, med mina vänner eller med träningen.

Vissa dagar gör det så jävla ont att inte räcka till, framförallt med barnen. De behöver mig mer än nånsin och jag har inte energi nog. Försöker vara så medvetet närvarande jag bara kan med barnen för att kompensera att jag inte har krafter till att upprätthålla vårt vardagsliv.

Först jobb och sedan blir det helg med familjen och förhoppningsvis lite sol på näsan.

Kram

L

Att acceptera

Min kropp ser inte likadan ut som innan jag fick cancer. Det är bara att konstatera. I början var det inte något jag tänkte på. Mitt fokus låg på att överleva och bli frisk. Nu har jag kommit en bit på väg och lever med en medvetenhet kring att jag måste vara uppmärksam på nya tumörer. Det känns tungt vissa dagar.

Nu när jag passerat 1-årsdagen av mitt besked har jag börjat bli medveten om kroppen igen. Att jag har en kvinnokropp. Kroppar kan vara vackra. Jag har opererat bort lite bitar, jag har strålat och varit svårt brännskadad med hud som varit svart och lila av strålningen. Ett ärr har varit inflammerat och blivit hårt och har legat som utanpå huden. Det har inte sett fint ut. Trots det har jag inte tänkt på det ur ett "kroppsperspektiv". Jag har ju inte sett det om jag inte har bytt kläder eller duschat.

Sedan kom en dag när jag SÅG, såg allt ur ett perspektivet "det här är jag för resten av mitt liv". Ett konsaterande. Jag köpte Bio-Oil efter tips av en kompis. Började massera mitt ärr. En fantastisk olja! Ärret har minskat, blivit smidigare och lite mindre. Huden har fått lite bättre färg och elasticitet.

Jag ser min kropp varje dag och för varje dag som går så växer också acceptansen. Jag gillar mig. Nästan mer nu än innan. Jag känner mig tacksam för att jag lever och att jag och kroppen klarat det här. Men det kommer nog ta ganska lång tid innan jag vill visa mig, gå på badhus och duscha offentlig etc. Kanske aldrig? Fast det gör ingenting så länge jag gillar mig själv. Kroppens nya utseende är en påminnelse om livet, att jag lever!

Hoppas ni alla njutit en fin helg med nära och kära!

Kram

L