Att bära sig själv

Ibland händer det saker som vi alla behöver hantera. Här kan ju jag alltid göra ett val hur jag vill förhålla mig till det. Dela med andra, dela med någon som står mig nära eller hålla alltihop helt för mig själv. Under de år jag var sjuk så hittade jag styrkan i att ibland låta känslorna komma och bara vara i dem och se vad allt skulle utmynna i. Att inte bli rädd och skrämd av styrkan i starka känslor. Vad kommer efteråt? Vad kan jag hitta när det rasar som värst inombords? Sanningen, sanningen om mig själv, om vilken väg jag ska ta och hur jag vill förhålla mig till det jag känner. Stort och läskigt, absolut. Men... Ibland behöver i alla fall jag våga möta mina demoner och SE vad de står för utan att tolka det med någon annan. Att inte blanda in andras tankar om vem jag är och vad jag behöver. Att stå still och "hålla om" mig själv tills allt har bedarrat.
   Det är vad jag gör just nu. Står still, håller om mig själv och hoppas bli lite helare och lite klokare när allt bedarrat. Ont gör det, sliter och river, men det är något jag måste hitta i det här. Just nu vågar jag, vågar stå lugn. Jag bär mig själv genom virrvarret som stormen skapar. Det är tryggt, att våga det, att möta det som stormar.

Kram

L

Skuldkänslor

Det har tagit hårt på familjen att jag drabbades av en ny tumör. Det är som om oron inte kan släppa den här gången. Jag har haft lättare att hantera och tänka framtid, att kämpa och vara positiv. Men de andra. Det är som om insikten att jag har cancer har drabbat dem med full kraft. BOM! Som ett riktigt knytnävsslag i mellangärdet. De studerar mig, vaktar mig, tar hand om mig, älskar mig. Det är rörande men ger mig också stundvis skuldkänslor. Vad har jag drabbat dem med? Jag vet att jag inte ska tänka så men det är oerhört svårt att låta bli.

Hur ska jag kunna det? När jag ligger där på kvällen och håller om min yngsta, lilla E. Som borde få vara en sorglös pojke på väg att bli stor. Han är så liten. Han är så ledsen. Han hulkar, svär, gråter och förbannar. Han frågar mig "varför mamma, varför just du, varför vi?". Det är sådana här gånger jag tvivlar på min skuld. Hur ska jag svara när han säger "lova mig att du inte dör i den här skiten, lova det"!

Ja, vad säger en mamma då...

Mitt hjärta brister av sorg varje kväll

 

Kram

 

L

 

Foto taget i Key West, av Kalkstenssommar

 

Lyxiga vardag

Ikväll har jag övningskört med dottern. Vi har åkt runt, runt på parkeringen. Startat. stannat, backat, krypkört, svängt och så har vi börjat om igen. Vi har skrattat när bilen har stannat, hoppat och gjort "saker av sig själv". Tänk att min lilla tjej är så stor så hon övningskör. Tänk att jag får uppleva detta, underbart!

Sedan hem och baka bullar. Imorgon är det kanelbullens dag men vi tjuvstartar ikväll då dottern ska på konsert i morgon. Vi bakar glutenfritt i den här familjen. På torsdagar har vi som tradition att baka något gott som vi sedan fikar framför "Hela Sverige bakar".

Nej, nu är det dags att stoppa bullarna i ugnen.

 

Härlig torsdagkväll till er alla!

 

Kram

 

L

I morgon

Ligger här i sängen i mitt hotellrum. Funderar. I morgon och på onsdag tar jag min examen. Tre års studier är till ända. Det sista året har gått med ett nödrop. Jag är så glad att jag kunnat fullfölja tillsammans med mina kurskamrater. De har bidragit till att de här åren har varit givande och roliga!

I morgon ska vi redovisa våra sista arbeten. Vi kan även gå runt och lyssna på de andras redovisningarna. På kvällen blir det fin middag med partystämning. Onsdagen avslutar med diskussion i våra kursgrupper för att sedan ta emot examensbevis och åka hem till familjen med glädjen och stoltheten att ha rott det hela i land.

För mig blir det här en fin avslutning på vårens sista skälvande vecka!

Kram

L

Spirar

Det är en kamp mellan ljuset och mörkret. Jag kan känna hur ljuset sipprar in och fyller mina mörka vrår. Mörkret kämpar hårt mot att förintas. Det är som om det svarta inte riktigt vågar lita på att det får lov att ge sig av, lämna mig, som om vi har blivit bundsförvanter.

Kroppen känner sig trött, sliten och värker stundvis. Själen skaver och har något den vill säga mig. Jag behöver lyssna och försöka förstå. Försöker tänka just nu att det får ta tid. Ge mig själv utrymme att läka. Det är då det är så skönt med våren, solen och växtkraften. Våren hjälper. Ett oväntat skratt som klingar i vinden hjälper. Doften av varm asfalt hjälper. Blommor på bar kvist hjälper. Vänner, kärlek och vardag hjälper.

Jag har kommit ett år från diagnos.

Jag har även kommit ett år från mina båda stora operationer.

Jag har tagit mig ända hit!

Kram

L

Indianen

Jag var på en föreläsning igår med Klas Hallberg. Har du inte lyssnat på honom någon gång så rekommenderar jag det starkt. Om inte annat för att få skratta åt sig själv ett par timmar. Han driver hejdlöst med de personlighetsdrag vi människor har. Undertonen i föreläsningen är dock mycket allvarlig. Vi måste våga lyssna på vår inre Indian.

Vår inre Indian bor i magen. Det är den som ropar lite tyst till oss ibland - magkänslan. Men idag lyssnar vi mest på vår inre projektledare säger Klas. Projektledaren står för det drivande, skapar struktur. Indianen står för kreativitet och känslor. När vi vågar lysssna på Indianen kan vi göra det omöjliga möjligt.

Vad är det omöjliga för just mig? Jag har nyss lyssnat på min Indian och tackat nej till drömjobbet. Det känns bra och när beslutet väl var fattat så infann sig sorg men framförallt en stor lättnad. Sakta, sakta har sedan känslan av att "ingenting är omöjligt" smugit sig på. Föreläsningen igår var bara ytterligare en bekräftelse. Så nu måste jag ta mig en funderare på vad som är omöjligt för mig och som kanske kan bli högst möjligt.

"Ge aldrig upp drömmen om det du verkligen vill göra.

Personen med drömmar är starkare än den med alla fakta."

Albert Einstein

 

Kram

L

 



Idag är idag

Jag tänker ibland att jag har tagit mig dit där ingen vill vara fastän det ändå är en seger. På en plats bortom frihet och trygghet. Där vaksamhet och oro råder för att aldrig riktigt stilla sig. Jag är så oändligt tacksam att jag idag ca 1 år senare fortfarande finns kvar. Får sitta bredvid mina barn i tvsoffan och mysa en fredag. Får vakna mitt i natten och höra de trygga andetagen från min sovande man. Men oron finns kvar. Den lever i mig varenda dag och varje timma och jag hoppas att den är något som så småningom går över.

Idag är idag och jag är jag.

 

Kram

L

 



Funderingar

Jag vrider och vänder. Funderar och klurar. Det är så mycket som kommit nära och upp till ytan sedan jag fick mitt cancerbesked. Vad driver mig, engagerar mig, glädjer mig, fyller mig med lust?

Jag har så mycket att glädjas åt! En underbar och stor familj, min egna lilla, mina föräldrar och syster, kusiner och mostrar. Otroligt fina vänner som har visat mig sin värme, styrka och kärlek. Nya vänner som klivit fram, stöttat, tröstat och hjälpt till med vardagen.

Varför känns det då så mörkt ibland? Så ensamt och tomt? Jo, jag ska leva med insikten att jag har haft cancer. Kan få det igen. Cancer som hann sprida sig till lymfkörtlarna. Jag är inne i en fas där jag försöker ta in det som hänt och bearbeta det. Förhålla mig till mig själv och framtiden. Det finns inga genvägar.

Det är mycket att fundera på nu...

Kram

L

Älskade syster

När kriser kommer blir det så tydligt vad som är viktigt i livet. Det här skrev jag till min syster förra året strax efter mitt cancerbesked:

Jag kan inte lova dig att jag ska leva länge. Jag kan bara lova dig att jag ska göra allt jag kan för att vi ska få bli gamla tillsammans. Jag kan ej heller lova dig att finnas för alltid. Jag vet bara att jag vill fortsätta vid din sida, som din lillasyster för all evighet.

Du min allrakäraste syster. Den finaste av människor. Min trygghet och hamn. Du har känt mig sedan jag föddes. Du har varit min beskyddare och vapendragare från mitt första andetag. Jag kommer alltid att vara dig evigt tacksam.

Du har lärt mig så mycket. Du har tröstat, snutit, bannat och växt med mig. Vi är så olika varandra men ändå inte. Med dig har jag alltid varit hel. En storasyster att se upp till, vara stolt över och dela minnen med. En storasyster som när vi blivit äldre även velat ha mina råd, min hjälp och min stöttning.

Jag kommer aldrig att kunna beskriva för dig vad du betyder för mig. Min allra käraste syster. Finns inga ord som tillräckligt kan ge rättvisa åt dig, vår relation och vår vänskap.

Utan dig skulle jag vara mindre. Utan dig skulle jag vara ledsen. Utan dig skulle jag inte vara jag.

Kram

L

Bieber mode

Vår familj har helt ofrivilligt hamnat i Bieber mode. Dottern är ett stort fan och den här veckan är Justin i Sverige. Hon har haft nedräkning sedan juni förra året inför konserterna. Igår var det den första konserten med dotter var på plats. Ikväll är det dags igen och i morgon. Ja, hon har sparat pengar länge och ska se honom 3 kvällar i rad...

Undrar hur hon mår på torsdag. När allt är över. Drömmen, musiken, dofterna av Bieberparfymen, längtan, den ouppnåeliga kärleken och gemenskapen på konserterna. Jag och min man är inställda på att agera snälla, varma krockuddar när hon ska tillbaka till verkligheten.

Föräldrarollen, älska, finnas, iaktta, stötta, pusha, trösta, fånga upp, vara landningsplatta och tryggt näste.

Kram

L

Konsten att räcka till

"Att räcka till". Ett begrepp som väcker många känslor hos mig just nu. Jag har under många år av mitt liv försökt räcka till. Hemma med barnen, med mannen, med mina vänner, föräldrar, fritidsintressen och jobbet. Framförallt familj och jobb.

Jag har slitit och dragit i mig själv som ett gummiband till bristningsgränsen. En gång brast det. Jag fick ett svårt diskbråck i nacken. Då blev jag den som skulle vara "bäst" på att rehabilitera mig tillbaka till ett vanligt liv. Sprang vidare utan att ta mig tiden att reflektera. Jag "vann" guldmedalj den gången...

Cancern. Var det de stora gummibandet som fullständigt exploderade i ren utmattning, när all elasticitet tagit slut? Är det mitt eget fel att jag drabbats av cancer? Borde jag ha lyssnat mer på mig själv? Vad är det i så fall som jag behöver ändra på? Tänk om jag fattar fel beslut och ändrar på något som är bra för mig?

Kan det verkligen vara så enkelt? Borde inte fler ha cancer eller allvarliga sjukdomar då? Jag menar, jag tror det finns väldigt många därute med mig som pushar sig själva till det yttersta på alla möjliga sätt och vis. Varför drabbar det då inte ännu fler?

Just nu försöker jag bara lära mig att leva med insikten att jag just här och nu, varje dag, inte räcker till. Inte för någon. Inte åt mig själv, mina barn eller min man. Inte på jobbet, med mina vänner eller med träningen.

Vissa dagar gör det så jävla ont att inte räcka till, framförallt med barnen. De behöver mig mer än nånsin och jag har inte energi nog. Försöker vara så medvetet närvarande jag bara kan med barnen för att kompensera att jag inte har krafter till att upprätthålla vårt vardagsliv.

Först jobb och sedan blir det helg med familjen och förhoppningsvis lite sol på näsan.

Kram

L

Hatkärlek

Då. I somras när jag var som sämst. När jag opererats gång på gång. När jag visste att det blivit metastaser. När jag satt i bilen till strålningen på Radiumhemmet med radion på.

Då. Kunde. Det. Hända. Att. Den. Här. Spelades.

"I will tell your story if you die

I will tell your story and keep you alive

The best I can, I will tell them to the children

If we have some, if we have some

That I’ve always felt the feeling we would die young

Some die young, some die young, some, some die young

But you better hold on,

So many things I need to say to you

Please don’t, don’t let me go

And we said we would die together

Some die Young"

Laleh

Då. Brukade jag snabbt byta radiokanal, låtsas som ingenting. Eller. Så grät jag stilla och tog in alla de vackra orden. Orden som väckte och väcker både kärlek och hat inom mig.

Kram

L