Vad är viktigt?

Fick en kommentar som fick mig att tänka (vilket jag uppskattar, det är kul när ni ställer frågor som får mig att fundera). Att det är konstigt att jag väljer att arbeta så mycket efter det att jag varit så sjuk. Varför gör jag det? Det svåra med mitt arbete är att jag verkligen är engagerad och brinner för det jag gör. Jag har förmånen att nästan få arbeta med ett av mina intressen: andra människors utveckling. De flesta dagar tycker jag det är väldigt roligt att gå till arbetet och ser fram mot dagen. Precis som alla andra har jag svackor då jag inte alls har lust eller det inte går som jag har tänkt mig. Men de dagarna är inte så många.
   Avvägningen blir trots allt: hur mycket ska jag arbeta, vad är viktigt att prioritera? Svåra frågor som jag inte har något bra svar på just nu. Jag ser tiden an och hoppas att jag ska hitta en balans som känns sund för mig och min familj. Det jag aldrig tummar på är tiden med mina barn. Måste jag plocka bort något så blir det träning, sömn eller att umgås med vänner. Aldrig barnen. Vilket jag även var otroligt glad över när jag fick mitt cancerbesked och inte visste hur det skulle gå. Jag hade prioriterat barnen!

Kram

L

Idag är idag

Jag tänker ibland att jag har tagit mig dit där ingen vill vara fastän det ändå är en seger. På en plats bortom frihet och trygghet. Där vaksamhet och oro råder för att aldrig riktigt stilla sig. Jag är så oändligt tacksam att jag idag ca 1 år senare fortfarande finns kvar. Får sitta bredvid mina barn i tvsoffan och mysa en fredag. Får vakna mitt i natten och höra de trygga andetagen från min sovande man. Men oron finns kvar. Den lever i mig varenda dag och varje timma och jag hoppas att den är något som så småningom går över.

Idag är idag och jag är jag.

 

Kram

L

 



Älskade syster

När kriser kommer blir det så tydligt vad som är viktigt i livet. Det här skrev jag till min syster förra året strax efter mitt cancerbesked:

Jag kan inte lova dig att jag ska leva länge. Jag kan bara lova dig att jag ska göra allt jag kan för att vi ska få bli gamla tillsammans. Jag kan ej heller lova dig att finnas för alltid. Jag vet bara att jag vill fortsätta vid din sida, som din lillasyster för all evighet.

Du min allrakäraste syster. Den finaste av människor. Min trygghet och hamn. Du har känt mig sedan jag föddes. Du har varit min beskyddare och vapendragare från mitt första andetag. Jag kommer alltid att vara dig evigt tacksam.

Du har lärt mig så mycket. Du har tröstat, snutit, bannat och växt med mig. Vi är så olika varandra men ändå inte. Med dig har jag alltid varit hel. En storasyster att se upp till, vara stolt över och dela minnen med. En storasyster som när vi blivit äldre även velat ha mina råd, min hjälp och min stöttning.

Jag kommer aldrig att kunna beskriva för dig vad du betyder för mig. Min allra käraste syster. Finns inga ord som tillräckligt kan ge rättvisa åt dig, vår relation och vår vänskap.

Utan dig skulle jag vara mindre. Utan dig skulle jag vara ledsen. Utan dig skulle jag inte vara jag.

Kram

L

Enkel logik

Idag dök det upp ett härligt minne från när min dotter var liten. Hon är och har alltid varit en bestämd liten unge med tidig verbal förmåga. Det var inte alltid lätt att övertyga om att mina idéer var de bästa. Ta kläder tex. Lilla E ville väldigt gärna själv bestämma vad hon skulle ha på sig. Rosa ballerinakjol mitt i vintern, pälsmössa på sommaren eller någon fantastiskt och fantasifull kreation som kanske inte alltid hann med att stylas en vardagsmorgon. Ofta gick det att tillmötesgå och då var allt frid och fröjd, lite kreativitet och originalitet har ju aldrig skadat någon.

En kall morgon hade vi dock en tuff match angående ett par mjuka, klarröda fleecebyxors vara eller icke vara. Dessa uppskattades inte! Efter lock och pock och en hel del mammalist var vi på väg till dagis, lilla E i röda fleecebyxor... Vi gick genom parken. E´s lilla varma hand i min, pratandes om ditten och datten, när E plötsligt säger:

"Mamma, när jag kommer till dagis idag så ska jag pinka på mig!"
Jag blev nyfiken och min följdfråga blev självklart varför hon tänke göra det. Svaret jag fick var underbart. "Jo, för om jag pinkar på mig så får jag byta byxor!"

As simple as that.... ;)

Kram

L

Det som är beständigt

Jag har alltid tyckt om blommor i krukor. Då kan jag ändra mig snabbt både vad det gäller innehåll och plats för grönskan. Det är ett enkelt sätt att ordna trädgård. Det har passat mig de senaste åren. Innan krukorna hade jag rabatter och perenner.

Under flera års tid har jag levt i ett vakum av beslutsångest. Svårt att fatta beslut om beständiga saker. Tänk om jag ångrar mig, tröttnar, väljer fel... Resultatet har blivit att jag inte gjort något alls tillslut. Detta i sin tur har resulterat i att jag inte har trivts hemma.

Jag går nu runt och funderar mycket över vad det här kan bero på. Har jag varit för trött? Är det min natur? Har det varit för lite nöjen och för mycket måsten i mitt liv? Är det något jag inte trivts med?

Nu har jag nog kommit fram till att svaret är lite av allt ovanstående. Nu, just nu, verkar jag inte ha svårt alls att bestämma mig. Jag stannar upp, känner efter i magen och sedan fattar jag ett beslut. Det är otroligt skönt! Jag hoppas att det här nya sättet att fatta beslut håller i sig. Att jag fortsätter vara i närkontakt med mitt eget jag.

Nu tar vi tag i den här veckan, jag ska planera för perenninköp till trädgården, hoppas ni har saker att se fram mot den här veckan som ger er lust och glädje!

Kram

L

På rymmen

Det känns som att vara på rymmen. Sådär som när man var liten och sa "nu rymmer jag hemifrån!" och gick iväg med bestämda steg. Jag visste varenda gång att jag skulle gå hem snart igen. Det kändes bara så skönt att få låtsas en liten stund.

Precis så är det också nu i påsk. Jag och familjen är på rymmen. Jag vet att vi kommer att åka hem på måndag och det ska bli skönt. Men ändå. I onsdags eftermiddag satte vi oss i bilen och åkte upp till Idre. Hela torsdagen vilade jag när de andra var i backen. Passade även på att jobba några timmar. På kvällen gick vi på restaurang, åt god mat och lyssnade på en mysig trubadur.

Gårdagen hade en rätt taskig start. Jag har varit rätt skakig inombords och orolig, har tänkt mycket på min vän som nyss fick cancerbesked och funderat på hur det ska gå för henne. Det blir oundvikligt så att jag även oroar mig och funderar på mina odds då. Det går hand i hand.

Under tiden vi åt frukost så blev det lite smågnabb om upplägget för dagen och det blev helt enkelt droppen för mig. Jag började gråta. (aldrig varit sån förut). För en gångs skull visade jag mina tårar öppet. Förklarade också att jag tycker det är onödigt att vi ska behöva träta om småsaker som inte betyder något i längden. Vet inte hur mycket av mitt "missionerande" de andra tar till sig. Svårt det där att sitta med en insikt och inte kunna nå ut med den på rätt sätt. Vill inte att de ska uppleva det fel.

Sedan åkte vi skidor hela dagen lång i solen, det var underbart. Jag var med några timmar mitt på dagen med ett långt lunchstopp på topprestaurangen.

Idag har det varit "sol ute, sol inne, sol i hjärtat och sol i sinne" .

Nu hoppas jag på några fler dagar på rymmen innan det är dags att vända hem.

Kram

L

Cancer - Shack Matt

Likt omkullkastade spelpjäser försöker jag och min familj hantera vardagen. Det är som att gå på promenad en tidig morgon när den första isen har lagts sig som kristall på vattenpölarna. Minsta tyngd och de spricker sönder med ett vackert krispigt kras som nästan klingar i öronen.

Här kommer det inga ljud, det kan uppstå stunder av djupaste tystnad. Jag kan se hur min man iakttar mig vaksamt, hur han ibland stannar upp i det han gör och plötsligt suckar tungt. Vad tänker han? Att han önskar sig ett annat liv, ett liv utan ständig oro? Oroar han sig för att det inte kommer gå vägen? Vissa saker blir för svåra att prata om.

Barnen, mitt allt! Jag har drabbat er med för mycket allvar i för unga år. Jag ser hur ni kämpar och försöker hantera vår nya vardag på bästa sätt. Jag är så glad och stolt över hur tappra ni är. Men baksidan gör ont. En tonårstjej borde få revoltera, ha kärleksbekymmer, slå i dörrar, vara känslomässigt lynnig med utrymme för att leva i en glad obekymrad tillvaro. En liten kille i början av mellanstadiet borde inte fundera på om mamma är rädd för döden. Borde inte behöva säga "mamma, jag fixar det, vila du, du ser så trött ut"! Borde inte titta på sin mamma med forskande oroliga ögon.

Stundvis har vi något som liknar det som var innan. Men stunderna är för få och korta. Jag vill ha tillbaka vårt gamla liv. En vardag med den glädje och de bekymmer som tillhör en barnfamilj med två arbetande föräldrar.

Imorgon är det ett år sedan jag opererades första gången.

L

Cancern

Nån dag ska jag ta kraft och mod till mig att berätta om cancern från början. Hur den började och vad som hände. Men inte än - har inte tillrygglagt tillräckligt med avstånd.

Kram

L