Vad är det som händer?

För snart 9 år sedan dog en av mina närmsta vänner av cancer i livmodern. En ung småbarnsmamma som aldrig hade levt särskilt ohälsosamt. Jag saknar henne än, hon fattas mig fortfarande.

Nu i vinter är det två år sedan som en annan vän till mig fick diagnosen tarmcancer. Hon lever fortfarande tack och lov! Glad och livsbejakande.

Julen 2011 får min moster cancerbesked. Tarmcancer. Operation och cellgifter. Hon mår bra idag.

I höstas dog en annan vän till mig i tarmcancer. Ett år hann hon leva efter att hon fick sin diagnos. Hon lämnade efter sig sina barn som just ska kliva in i vuxenlivet. Och kärleken, sitt livs kärlek som hon inte hann få så många år med, de hade nyss träffats.

Strax innan henne går en förälder till ett av mina barns kompisar bort i cancer. Hon hade inte fyllt 40, skulle gjort det i år.

I fredags får ytterligare en vän till mig cancerbesked. Sarkom, mjukdelscancer. Knölen på låret som hon trodde var en lårkaka från en olycka i stallet visar sig vara cancer. Hon får besked en fredag, en fredag med hela helgen utan att kunna nå kunniga läkare som kan stilla oro. Hon är ensamstående mamma till 3 fina barn. Den yngsta är 4 år.

I lördags ringer en släkting till mig. Hennes styvdotter har varit och tagit cancerprover i livmodern. Hon ska nu få vänta på provsvar. Vet ni hur länge? 6 veckor! 6 veckor ska hon gå och våndas, oroa sig, lida. Är det människovärdigt? Hon har två ganska små barn.

Min kusin ligger på Ersta. Svåra smärtor, smärtlindringen hjälper inte riktigt. Spridd cancer från urinblåsan. Strul med kallelser för återbesök för några år sedan, därefter inga fler undersökningar. Nu finns det inget mer de kan göra för henne utom att försöka hålla bort all smärta.

Vad är det som händer?

Kram

L

Vad finns kvar?



För ett år sedan idag opererades jag första gången, mentalt befann jag mig här, på min älsklingsplats i världen.
Vår strand på Gotland



Vad finns kvar efter den ”storm” som drog in i mitt liv för ett år sedan?

 

Jag - jag finns kvar - om än inte riktigt i samma form eller personlighet. Vad vill jag ha kvar i mitt liv? Vad vill jag ha kvar av mitt ”gamla” jag? Det här är viktiga frågor för mig inför min framtid som i och med cancern fick en annan innebörd. En framtid som innebär att jag ska förhålla mig till en osäkerhet. En överlevnadsstatistik. En väntan på friskförklaring. Det går inte att bortse från hur mycket jag än skulle vilja det. Så vad gör det med mig? Det här är en stor fråga att fundera på. Återkommer om det.

Min framtid formas av det faktum att jag nu lever ett liv där jag drabbats av cancer, en sorg, en ovisshet, men framförallt en insikt…

 

Kram

L

Cancer - Shack Matt

Likt omkullkastade spelpjäser försöker jag och min familj hantera vardagen. Det är som att gå på promenad en tidig morgon när den första isen har lagts sig som kristall på vattenpölarna. Minsta tyngd och de spricker sönder med ett vackert krispigt kras som nästan klingar i öronen.

Här kommer det inga ljud, det kan uppstå stunder av djupaste tystnad. Jag kan se hur min man iakttar mig vaksamt, hur han ibland stannar upp i det han gör och plötsligt suckar tungt. Vad tänker han? Att han önskar sig ett annat liv, ett liv utan ständig oro? Oroar han sig för att det inte kommer gå vägen? Vissa saker blir för svåra att prata om.

Barnen, mitt allt! Jag har drabbat er med för mycket allvar i för unga år. Jag ser hur ni kämpar och försöker hantera vår nya vardag på bästa sätt. Jag är så glad och stolt över hur tappra ni är. Men baksidan gör ont. En tonårstjej borde få revoltera, ha kärleksbekymmer, slå i dörrar, vara känslomässigt lynnig med utrymme för att leva i en glad obekymrad tillvaro. En liten kille i början av mellanstadiet borde inte fundera på om mamma är rädd för döden. Borde inte behöva säga "mamma, jag fixar det, vila du, du ser så trött ut"! Borde inte titta på sin mamma med forskande oroliga ögon.

Stundvis har vi något som liknar det som var innan. Men stunderna är för få och korta. Jag vill ha tillbaka vårt gamla liv. En vardag med den glädje och de bekymmer som tillhör en barnfamilj med två arbetande föräldrar.

Imorgon är det ett år sedan jag opererades första gången.

L

Måndag

Helgen har försvunnit rasande fort. Vi har tagit det lugnt, väldigt lugnt. Igår var det plusgrader hela dagen, töväder. Efter en del påtryckningar så gick lillkillen ut lekte i snön. Om han själv fick bestämma så skulle han bara sitta framför datorn och tv:n och spela spel. När han väl kom ut var han ute hela dagen och byggde en Minecraftvärld i trädgården med sin kompis. Det blev både lunch och mellis på altanen i snösoffan med näsorna mot solen. Tänk vad det är härligt med sol!

Idag är det måndag.

Jag ska studera hela dagen. Nu är det en stor uppgift kvar och den ska vara klar i slutet på april, början på maj. Tänk, i maj är det examen. Känns oändligt långt dit. Men med lite envishet hoppas jag att det ska gå vägen!

Idag ska jag ringa min läkare och diskutera fortsatta undersökningar. Behöver även prata med dem om min trötthet. Den skrämmer mig ibland. Att vara så trött så jag inte ens orkar äta, tugga. Tröttheten gör mig även ledsen och bitter. Jag gillar inte det. Vill bara slänga dessa cancerupplevelser och efterdyningar åt h.....e!

Kram

L

You name it

Ja, idag är det bara att välja. Välja perspektiv. Tröttheten ligger som ett hårt band över bröstkorgen och fyller hjärnan med oro. Ryggslutet värker sedan flera dagar tillbaka så det t.o.m påverkar magen, oro. Lillkillen har varit hemma nästan halva terminen pga olika konstiga åkommor. Startades en utredning i måndags på vad det kan vara. Jättemycket oro!

Så "You name it". Det fyller mig med ilska och ett jävlar anamma att fånga dagen just idag. Just idag är jag hemma med lilla E. Det får bli kvalitetstid i mängd. Ligga tätt tillsammans i soffan och läsa Harry Potter. Fundera ut vad vi ska äta till lunch, spela spel, prata om livet och bara vara. Öppna ett fönster en liten stund, känna om det doftar vår. (Minusgrader ute men sooool).

Jag kan välja - väljer här och nu - väljer vardagsvackert

L

Undersökningen

Hej alla mina cyberspacevänner, jag blir rörd och glad över att ni vill följa mig på min resa genom det här.

I går var jag på undersökningen. Tänk så jag laddat! Jag hade verkligen bestämt mig för att tala om för läkaren hur illa jag tyckte att hon behandlade mig sist. I bilen till Karolinska drabbades jag av en otroligt stark ångestkänsla över hela min situation. Jag ville bara byta liv med någon. Slippa vara den som ska undersökas hela tiden. Det är en enorm stress att gå till dessa undersökningar. Livrädd för att få dåliga besked. Ensam. Ja, varför var jag det? Ska vara så tapper hela tiden och klara mig själv. Samtidigt med ångesten så var en del av mig lugn och rationell. Det är som att ha två människor i en som resonerar med varandra.

Väl inne på undersökningen så möts jag av samma läkare men med en helt annan attityd! Varm, inkännande, och lyhörd. Hon var otroligt professionell samtidigt som hon förmedlade empati och förståelse för mig och det jag varit med om. Så skönt.

Tänk, hon hade en dålig dag sist jag träffade henne. Och tänk vad det kan göra med en patient, med mig, jag hade haft ont i magen i flera dagar inför det här mötet. Cystan/tumören då? Såg likadan ut som sist. Har inte ändrat form eller storlek. PUH! Nu blir det undersökning om ca 6 månader och om den ser likadan ut då så ska den bara undersökas en gång om året för lång tid framöver. Skönt tycker jag. Ibland känns det nämligen som om jag har klippkort på Karolinska....

En lättad hälsning till er alla

L

Tumör eller cysta?

Idag är dagen här då jag ska på återbesök för att kontrollera den cysta eller tumör som de såg vid en undersökning för ett tag sedan. Som jag skrev tidigare så har jag bestämt mig för att det är en ofarlig cysta.

Däremot känner jag oro över att behöva undersökas av den här läkaren då jag kände mig mycket illa behandlad sist. Det var inte så att hon var hårdhänt eller elak. Hon var bara avstängd och kändes som om hon arbetat i en fabrik med varor på löpande band.

Tro mig, det är inte kul att vara en "produkt", en "journal" eller en "diagnos". Jag är en människa i ett utsatt läge där jag lägger mitt förtroende på läkarkunskapen. Jag vill känna att jag möts med omtanke och respekt.

Så idag ska jag dit och jag har tänkt att jag ska försöka berätta för henne innan undersökningen hur jag upplevde det sist. Hoppas jag vågar.

Kram

L

Yta

Jag har funderat mycket av och till på det som många pratar om som yta och ytlighet. Har sett en del bloggerskor som fått skit för att de påmint om tex cancerdagen. Vad har de fått ta skit för? Jo, för att somliga i kommentarsfältet inte anser att det är äkta, deras engagemang. De driver "ytliga" bloggar om inredning, mode etc. Vilket då blir "likamedtecken" på att de inte kan engagera sig, vara medkännande, kunna slå för en god sak.

Är allting i livet ett antingen eller? Måste det ena utesluta det andra? I mitt fall har jag märkt att det som vi kan benämna som yta, tex vad jag har på mig, hur det ser ut i mitt hem mm faktiskt är betydelsefullt! När livet var som svartast var det ännu viktigare för mig att få känna mig fin, att känna att jag hade fint hemma.

Varför då? Jo, för att det var en hjälp att överleva, att tillfriskna, att må bra. Det gick självklart inte före mitt engagemang för barnen, det gick inte före behovet av kärlek, näring, sömn och relationer. Men det fanns där som en viktig parameter för mig. Likväl som jag också kunde släppa på måsten, plikter, krav och andras förväntan.

Om alla vi människor skulle lägga vårt engagemang och vår kraft på att ta hand om oss själva så skulle världen se väldigt annorlunda ut. Vi ägnar alldeles för mycket tid till att hitta våra egna tillkortakommanden. Att rätta till, sträva och kämpa. Vad är du bra på? Vad är just du stolt över att du kan? Bejaka det! Utveckla det! Ta vara på dina möjligheter och chanser. Lev!

Fyll tiden med liv och inte livet med tid

L

Helig vrede

Horseshoecrab i Florida, behöver jag hårdare skal?

Tänk att jag kan vara så förbannad! Men hjälper det mig? Att acceptera? Att förhålla mig? Att komma vidare? Jag vet inte.

Vet bara att jag just nu är inne i en period av ren och skär ilska i sin renaste form. Terapeuten säger att det är normalt. Jag är väl för faan inte normal! Jag tillhör en liten grupp människor som fått en cancer som inte brukar drabba en kvinna i den här åldern. Det är väl inte heller "normalt" att få cancer!?!?!

Ok, jag är "normal" cancer patient. Men jävligt förbannad! Bad inte om det, ville inte ha det, kan inte acceptera det MEN måste gå vidare. Hur ska det gå till? Jag måste ju, jag är inte en person som vill vara ett offer. Jag vill vara kapten på min egen båt (läs mitt eget liv)!

Gilla läget, gör det bästa av det, gå vidare

L

Cancern

Nån dag ska jag ta kraft och mod till mig att berätta om cancern från början. Hur den började och vad som hände. Men inte än - har inte tillrygglagt tillräckligt med avstånd.

Kram

L

Vetskap som blir till ovetskap

Vad innebär det att vara frisk? Jag får så många kramar och hejarop på vägen. "kul att du är frisk nu'!"

Det är fantastisk och underbart med alla som vill mig så väl!

 Baksidan är dock mörk. Frisk? Jag blir friskförklarad om ca 5 år.

Jag, min familj och övriga nära och kära lever hela tiden med hjärtat i beredskap. I beredskap för att det kan dyka upp nya elaka saker i min kropp. Med vetskap. Vetskap om att de första 2-3 åren är det "riskabelt". Riskabelt - vad innebär det? Med vetskapen kommer ovetskapen. Ovetskapen om hur stor risken är för nya tumörer eller metastaser. Ingen vet, ingen kan ge några siffror eller svar. Jag tillhör inte den åldersgrupp som brukar få den här typen av cancer. Vad gäller för mig? Ingen vet. Är det postitivt eller inte? Ingen vet.

Det här lever jag med varje dag, vetskapen som blir till ovetskap. Så även alla de som står mig nära. Därav all oro så fort jag blir sjuk eller trött. Ska vi vara oroliga? Finns det fog för oro? Hur ska vi veta?

Hjärtat står i beredskap hos mig och de mina. Tack alla ni som finns runtomkring mig! Vill att ni ska veta att jag förstår att ni också har det tufft och känner er sköra emellanåt. Utan er vore jag inget!

Vilja, hopp och mod tar oss framåt på vägen!

L

Jag gjorde det!

På nåt sätt gick det vägen. Jag har fått godkänt på min uppsats. Den här uppsatsen lämnade jag in med en stor klump i magen. Men det gick! Det känns som en seger, en seger över cancern. Att jag är på väg tillbaka till vardagen med jobb och studier. Hjärnan har börjat hacka igång, förmågan att sätta ihop en text finns kvar.

Kanske låter löjligt och banalt. Men för mig är det stort, jättestort och glädjande! Det har varit läskigt att leva med ett "nedmonterat" system som inte har velat fungera. Läkarna har förklarat att det är lite som att vara utbränd. Utöver den förlamande tröttheten har jag har haft mycket svårt för att komma ihåg saker (tack för dagens mobiler m påminnelsealarm), läsa böcker eller koncentrera mig på att lyssna längre stunder.

Glad måndag till alla er!

L