Sorgens filter

Du bödel som kallas sorg! Tänk hur tungt du kan ligga över mina axlar, hur du kan pressa dig mot min bröstkorg, göra mina andetag tunga och stötiga. Hur du ligger på lur i min mage, ger dig till känna genom ilningar av rädsla genom kroppens alla nerver. Du utsätter mig för illamående, gör mig torr i halsen, blank i ögonen, arg och nyckfull.

Jag lever. Så tacksamt! Vem har sagt att jag vill ha dig som ett filter som hela tiden skymmer mitt liv? I alla mina tankar och gärningar finns du. Filtrerar, funderar, sorterar, suddar ut. Du hindrar mig från att leva livet fullt ut! Hela tiden närvarande tassar du runt mig. I närvaron med barnen lurar du lite hånfullt överseende - som - ”njut nu, du vet inte hur lång tid du får”. Hur ska jag veta? Hur ska jag kunna ta tillvara på varenda sekund av mitt liv på bästa sätt? Vilka krafter och färdigheter behöver jag använda?

Det finns dagar då jag lyckas stuva undan dig rätt bra. Glömma dig för en liten stund. Då jag klarar av att stoppa dig längst ned i handväskan för att med kavata steg gå runt i min egen tillvaro. Tänk så skönt det känns! Så befriande och lätt! När jag i spegeln kan se det som ni andra ser hela tiden: en person med klar blick och hälsosamt utseende. Ni som inte känner mig vet inte vad som lurar i mina celler. Hur de plötsligt kan bestämma sig för en sammansvärjning. Tänk, det är som att leva med en tidsinställd bomb - inuti. Hur ska jag kunna veta om timern är inställd på oändlig eller ändlig tid? Tick, tack, tick, tack...

Sorg, du är en del av mig. Jag hoppas du inte bygger bo och stannar kvar hos mig för alltid. För min del kan vi gärna säga farväl till varandra.

Farväl - far väl

L

Livsandar

Sitter och läser igenom mina dikter som kommit till sedan jag fick mitt cancerbesked i februari. Årsdagen av beskedet närmar sig.

Livsandar

Har precis vaknat

Ligger i sängen

Alla sover

Nattlinnet är fuktigt

Täcket känns kallt och blött

Andas

Känner efter

Mörkret är stort

Omsluter mig

Tryggt eller hotfullt?

Livsandar kom!

Ge mig min glädje

Ge mig mitt hopp

Låt mig dansa med er över ängen

Låt oss segla bort i solnedgången

Drar av mig nattlinnet

Vänder på täcket

Blöter kudden med mina tårar

Försöker inte störa

Försöker somna om

Kram

L



Frirum

Idag har jag stöttat en mycket kär vän i ett dilemma. Det jag kunde känna när vi diskuterat ett tag var att personen som var hennes bekymmer minskade ner hennes frirum. För mig är frirum den "yta" där vi själva kan fatta beslut och få det utrymme vi behöver för att må bra. Den yta där vi själva medvetet kan säga "ja, tack" eller "nej, tack". Här finns både känslor och integritet som behöver ta hänsyn till.

Varför hamnar vi människor ibland i dessa lägen där vi inte längre har kontrollen och gör saker vi inte vill? Jag tror att vi många gånger är så fostrade i att det vi känner inte är att lita på. Istället för att gå på vår magkänsla så gör vi det vi tror förväntas av oss. Tyvärr är det ofta så att det då finns människor som utnyttjar det. Inte alltid av illvilja utan för att de tror att det helt enkelt är ok. Ansvaret att värna sitt eget friutrymme är varje enskild individs. Det här är svårt. Vi brottas med önskan att göra andra till lags och lyckliga på bekostnad av vår egen sinnesfrid och hälsa.

Många av oss har säkert när vi varit små frågat vuxna runt omkring oss "mamma/pappa, varför är du så arg?" En mamma/pappa som då i all välmening och kanske för att skydda sitt barn svarar "jag är inte arg, jag är bara lite trött" eller "jag är inte ledsen, jag är bara ....". Vad gör detta med ett litet barn? Jo, barnet lär sig att det jag har känt av är inte rätt, jag kan inte lita på mina känslor! Akta er för detta, ge barnen ärliga svar och se till att finnas där när svaret kanske gör ont. Barn klarar mer än vad vi tror. Annars är det risk att dessa barn växer upp till vuxna som inte vågar lita på sin egen magkänsla.

Hur ska man göra då? När magkänslan och ens handlingar inte stämmer överens kan vi ofta reagera med ilska eller frustration. Det är inget vi visar men vi "biter ihop" och gör ändå. STANNA! Ge dig själv en ursäkt att gå undan, känn efter vad som inte är bra och ta dig sedan ur situationen på ett sätt som känns bra för dig.

Ta hand om dig själv

Kram

L



En annan plattform

Att stå på en ny plattform i livet kräver en hel del. Jag har liksom inte frivilligt fått dessa nya erfarenheter som gör att jag ser på, reagerar över och känner som jag gör. Jag kan ju fortfarande förstå, förstå hur det är att leva med oändlig tid framför sig. Ok, jag vet att alla överlag kan noja över att man kan bli påkörd i morgon. Det gjorde jag också förut.

Och nu är det inte så att jag vill skriva alla andra på näsan. Slå mig för bröstet över min "visdom". Nej, fortfarande. Om jag fick välja så skulle jag gladeligen backa bandet och fortsätta leva mitt liv utan cancer. "Men hon är ju frisk nu" kanske ni tänker? Ja, är jag det? Hur vet jag att jag kommer klara mig från återfall? Hur vet jag att inte cancern bestämmer sig för att komma tillbaka med förnyad kraft? Det vet jag inte. Jag vet bara att jag vill leva, leva länge.

Ibland tänker jag att jag inte ska läsa andra cancerbloggar, de gör mig nojig. Men, det går ju liksom inte att blunda för verkligheten. Cancer finns överallt omkring oss.

Nu är det dock så att om det är något jag verkligen skulle vilja försöka förmedla från den här sidan av "erfarenheten" så är det följande: Sluta bråka! Klanka inte ned på varandra och andra. Gör dig själv tjänsten att tycka om dig själv och använd devisen "du är ok och jag är ok". Det finns så många kommentarer i bloggvärlden som är helt onödiga och fruktansvärt sårande. Unna er själva lyxen att få tycka om er själva och må bra.

Själv jobbar jag på att hitta tillbaka till mig själv och få nya krafter. En dag då jag orkar göra "normala" saker i hemmet och med barnen är en dag av lycka. Saker som jag förut tyckte var tråkiga och betungande.

Den gamla klyschan LEV IDAG IMORGON KAN DET VARA FÖRSENT är faktisk sann!

Nätkärlek till er alla!

L

Jag ska

Jag ska klä om våra soffor

Jag ska måla om vardags- och matsalsrum

Jag ska rensa bort saker jag är trött på

Jag ska plocka in vackra saker med omsorg

Jag ska hitta på en massa kul med barnen

Jag ska överraska min man

Jag ska bara vila lite först...

Kram

L

Omsorg - Om Sorg - Om - Sorg

När vi människor är mitt inne i något stort så har vi oftast inte tid att reflektera. Vi fokuserar, genomför och kommer ut på andra sidan. Det var ungefär så min strategi var när jag fick cancer. Fokusera på att bli frisk, se till att göra det som behövdes för att ta mig igenom det för att sedan komma ut färdighbehandlad och cancerfri.

Att vara färdighbehandlad är långtifrån att vara frisk. (Jag definierar mig som frisk även om jag inte blivit friskförklarad) Det tar lång tid att återhämta sig fysiskt och förmodligen psykiskt. Inte heller är det så att jag själv alltid ser vilket behov jag har för att må bra och ibland ser jag mina behov men kan inte kommunicera dem. Ofta har jag också känt mig ensam och vilsen.

Min omgivning har inte alltid förstått i vilken fas jag är. En del gånger har de sprungit händelserna i förväg och ibland har de halkat efter. Det här ställer stora krav på mig vad det gäller kommunikation. Men för att kunna tala om vad jag behöver så måste jag ju VETA vad det är som fattas mig! Här kommer vi till det svåra. Jag kanske inte alltid vet, inte alltid orkar försöka förstå varför jag mår som jag mår.

Då, absolut då i de stunderna behöver jag en vän, en kärlek, en nära familjemedlem som håller om mig, stöttar, pratar. De gånger de inte finns är jag oändligt sorgsen och ensam.  De gånger de finns där just i dessa ögonblick är jag oändligt tacksam.

Jag känner det som att jag tassar runt ett stort svart hål av sorg som jag inte orkar falla ner i... borde ju vara bara tacksam! Kan ni förstå hur dubbelt det är? Hur tänker ni?

Kram

L

Det som händer efteråt



Under snart ett år har jag levt med begreppet cancer. Många tårar, skratt och förtvivlan har passerat för mig och mina nära. Jag har känt gränslös rädsla men även stormande kärlek och glädje. Det går inte att öppna upp för känslor och utestänga det ena. Det blir liksom extra av allt.

Just nu härjar sviterna av sjukdomen i vår familj. När jag mår bättre så blir utrymmet för barnen större att känna efter. Det märks att detta har skakat dem på djupet. Jag försöker att inte ge mig själv dåligt samvete för att jag har "drabbat" dem så hårt i så unga år. Jag kan bara försöka finnas, här och nu, vara trygg, stå pall och trösta. Jag försöker hjälpa dem där de är. Den stora har det mycket jobbigt just nu. Hon lägger mycket på sig själv, att hon inte duger. Stänger in sina känslor och säger att allt är bra...

Häromkvällen var jag tvungen att gå på hårt. Höll henne om axlarna och tittade djupt i ögonen. Talade om att jag SÅG hur dåligt hon mår utifrån min övertygelse om att en människa som mår dåligt åtminstone ska finna tröst i att den är sedd, att någon finns där. Talade om att jag finns här för dig om du behöver mig. Kvällen slutade med flera timmars gråt men även ett fint samtal om att leva med rädslan av att kunna förlora sin mamma.Om att få erfarenheter och insikter som ligger bortom vännernas.

Efter sådana här stunder med barnen så piskar gråten i mig. Mina egna känslor är opålitliga. Sorgen och insikten i det som hänt lurar under ytan och kan när som helst bryta fram. Jag försöker hålla det stången och släppa fram lite i taget. Känns som att annars skulle det rämma totalt.

Kram

L

Mening

Att finna mening i det egna livet och känna sig tillfreds med de val man gjort är inte alltid så lätt. Vad är det som gör just mig lycklig? För mig har det alltid varit och kommer alltid vara mina barn. Det kan låta klyschigt, jag vet. Men jag vet också att för mig är det svaret på hur jag mår. Så länge jag får sätta dem som första prio i mitt liv (visst, först och främst måste jag ju må bra för att vara en bra mamma) så är jag lycklig.

När jag för snart ett år sedan fick besked att jag hade cancer så störtade jag ned i det djupaste svarta! Men mitt i allt det svarta som skrämde och omgav mig så hade jag en ljusglimt. Det var med ett lugn i hjärta och mage som jag ändå kunde känna att om jag inte fick mer tid så var jag väldigt nöjd med just en sak: BARNEN. Jag kunde ändå känna glädje över den tid jag fått med dem och att jag varit en bra mamma.

För mig har denna insikt varit otroligt livgivande och glädjefylld. Jag har ofta genom livet kunnat känna frustration, otilfredställelse och otålighet. Nu har jag ändå hittat en källa där jag kan hitta glädjen och kraften. Se mig själv i ett annat ljus. Låta mig själv för en gångs skull vara bra.

Felfri som mamma kommer jag aldrig bli. Tror inte att det funkar så bra heller i kärleken och fostran till barnen. Men jag kan få känna mig nöjd, trygg och glad. För mig är det stort!

Kram

L

Ett hem i träda

Hus i Key West, taget dec 2012

 

Jag har haft mycket tid till att fundera under tiden som jag varit sjuk och inte haft så mkt krafter. Många djupa tankar om vad som är viktigt här i livet men även hur viktigt det är med det som ofta går under "ytligt".  Jag har haft stor glädje av bloggvärlden som under den här tiden har låtit mig ta del av tankar om glädje, vardagsliv, kläder och inredning. Det är många bloggerskor som får ta oförskyllt mycket stryk för det som de skriver.

Vi lever bara en gång! Varför reta upp oss på saker i onödan? Om en blogg inte passar så lämna den och läs något annat!

Jag har själv alltid varit mycket intresserad av inredning. Men det intresset handlar bara om att göra vackert för min skull. Det måste inte vara något som passar andra. Precis så tycker jag att det ska få vara med ett hem. Som en kär gammal vänskap. Det ska dofta mitt hem, vara mina favoritsaker och spegla min familjs mående och intressen.

Tyvärr känner jag mig inte hemma i mitt hem just nu. Precis som med min garderob. Det finns saker här som jag alldeles för mycket förknippar med sjukdom och sorg. Nu när mina krafter börjar återvända ska jag ändra på det. Annars kommer jag att dö FULDÖDEN härhemma. Så häng med på min resa.

Kram

L

Vårvindar

Med lite skakiga ben och ett hjärta som "vibrerar" känner jag nu framtidshopp. Det spirar lite sakta i min kropp. Steget till att våga tänka tanken ända ut är dock för stor. Det är fortfarande kontroller var 3:e månad. Igår var jag på kontroll och allt såg bra ut. För första gången vågade jag fråga lite om hur riskerna för framtiden såg ut. Svårt att få svar på det. Det kan fortfarande vara risk för nya tumörer, men då vet jag ju vad jag ska ha koll på. Även spridningen som var till lymfkörtlarna är ngt som de idag inte kan säga vad som kommer att ske. Men JUST NU, JUST IDAG är jag cancerfri. Ett steg i taget mot att bli FRISKFÖRKLARAD!

Kram

L

 

 

Dagens jag i diktform

Framåt

 

För att komma framåt måste jag våga gå

För att komma framåt måste jag släppa mitt förflutna

Sorgen och mörkret biter mig i nacken

Hur ska jag göra för att omslutas av värme och tro?

Det okända framför mig är otäckt

Lika otäckt som det som ligger bakom mig

Frustrerad vill jag sparka och skrika åt mig själv

Gå, bara gå, du vågar, du kan, du vill!!!

Det ordnar sig, du kan känna dig trygg

Kan jag?

Kram

L



Ett steg i taget/Hur firar man en hemlighet?

I fredags skrev jag det här:
Sitter här och låter nyheten långsamt sjunka in. Biopsin visade ingen cancer den här gången. Såret är en kraftig inflammation. I maggropen känner jag hur glädjen långsamt sipprar in. Värmer mig, fyller mig! Jag vilar i känslan. Det tar inte lång tid förrän mörkret som ligger bakom glädjen pockar på uppmärksamhet. Om såret inte läker vad händer då? Kan inflammationen utvecklas till cancer som sist? Hur stor är den risken?

SLUTA!

Jag behöver positiva besked, låta glädjen få spelutrymme! Hur firar man en hemlighet? Jag smsar mina invigda. Under kvällen går vi och ler mot varandra min man och jag. Jag känner hur jag upplever allting starkare ivkäll. Maten doftar mer och ser så vacker ut. Barnen vid matbordet känns mer närvarande. Det är elektricitet i luften. Hur mycket kan jag fira? Jag har inte tillryggalagt tillräckligt avstånd än. Jag behöver många positiva upplevelser och besked för att jag ska kunna mota bort mörkret och våga börja kliva framåt in i framtiden igen!

Kram

L