Januari

Den här tunga och mörka månaden börjar närma sig ett slut. Tur är väl det. Blue Monday har aldrig stämt så bra på mig som i år. Känns som Blue January! Förra året har varit, kommit i kapp, svept över mig och krävt att jag än en gång behövt förklara och förstå för mig själv vad som hänt. Att jag nu är ensamstående mamma och singel. Hur det känns? Jag vet inte än. Det är en dag i taget. Gå upp, duscha, äta frukost, åka till jobba, jobba över, åka hem, äta middag ensam, jobba lite till, sova. Så ser ensamveckorna ut. Jag har som mål att ändra dem lite nu. Jobba lite mindre och försöka leva lite mer på mina ensamveckor. Försöka tänka på vad jag tycker om att göra, vad jag behöver för att må bra. Dessa veckor behöver bli lite mer lockande. Få mig att längta lite mindre till veckan som kommer, till barnen. Allt har sin tid. En dag i taget...

Kram

L

Julafton

Det blev helt ok. Faktiskt. Vi åkte till Åre den 22:a, äldsta dottern är här och säsongar. Med var mina föräldrar och min syster samt jag lillebror och J. Julaftonsdagen tillbringades för en del i backen och för andra med långpromenad. På kvällen kom dotter med kompis, systers son med kompisar för att fira med oss. Vi åt julmat, spelade julklappsspel och umgicks ända till midnatt. En glädjefylld julafton med många ungdomar! Precis som julen ska vara, många, glädje, mat, spel och umgänge. Jag känner mig nöjd. En annan slags julkänsla blev det i år. Nya tider skapar nya traditioner. Det känns bra.

God fortsättning

L

Jul

I några veckors tid nu har jag väntat på att den ska infinna sig. Jag kan konstatera idag att den nog inte kommer i år. Så kan det ju vara. Tomt är det, den fattas mig. Den gör alla sysslor lite grå och tvungna. Jag gör det som måste göras för att det är så det går till år från år. Skapar en illusion, en kuliss, en fasad. För vem? För oss alla, för vår skull, så att något i alla fall ska kännas precis som vanligt. Egentligen är ju ingenting som det ska vara. 

   Vi ska fira tillsammans. Det känns skönt. Nära och kära är med och vi ska njuta av ledigheten, maten, umgänget och traditionerna. Men något saknas. Något jag hoppas hitta på vägen...

julkänslan

Livets mosaik

Jag har mitt liv. Det som pågår här runt mig. Dygnet runt. Varje dag. Varje månad. Varje kvartal. Varje halvår. Varje år.

   Det är mitt liv och det skiftar ibland. Långa tider har det sett likadant ut. Just nu är mitt liv inne i en fas som är mer som mosaik. Små bitar av varje. Med olika färg, olika betydelse och olika storlek. Alla bitar behövs. Somliga är vackrare än andra.

   Att få ha mammavecka är den vackraste bit av mosaik jag kan hitta. Skimrande, nära, varm, pulserande, levande. Bytesdag är en mosaik jag gärna skulle vilja vara utan. Den är kantstött, ensam, sorgsen och matt.

   Jag har idag två liv. Jag pendlar mellan dessa och försöker hålla styrfart. Bytesdagar inför pappavecka. Dessa hemska. Då jag ska släppa, släppa taget om det som är mig mest kärt i hela världen. Det gör så ont! Jag vill vara med varje dag. All den tid jag kan. Och ändå. Jag har varit med och valt det här livet. För att inte gå under själv. Den här smärtan är svart och tung. Den sliter och river mig i bitar. Den får mig att tvivla, tveka och ifrågasätta det mesta. Den är sorgsen, skamfylld och förtvivlad. Varför gick det inte? Vad kunde vi gjort annorlunda? Hur ska barnen må av det här?

Säg aldrig någonsin att människor separerar för lätt! Aldrig! Det är ingen som fattar sådana beslut utan vånda, tvivel och sorg. Att leva halva liv. Att dela upp ett liv i halvor. För alla. Smärta.

Pappavecka segar sig fram en dag i taget. Den fylls med jobb och åter jobb. Ensamhet och eftertänksamhet, reflektion och kontemplation, långsamhet och tomhet.

Söndag, bytesdag, nu börjar en dag i taget veckan.

Kram

Flyttar och flyttar

Jag flyttar och flyttar igen. Ja, vi har valt det. Vi flyttar in och ut i huset varannan vecka. Barnen och katten bor kvar. Det enda som ändrats i deras liv är att ena veckan är med mamma och den andra med pappa. Det fungerar bra. Tycker att alla som separerar borde prova varannan veckas livet innan man låter barnen leva så. Det är inte enkelt. Leva i kappsäck. Vilka kläder är var? Vilka skor? Har jag med mig allt jag behöver? Jag tycker det är helt ok. Det funkar. Har börjat att få ordning på alla prylar o kläder och behöver inte längre packa så mkt. Jag börjar må bra, känna lugn. Det är skönt. Livet går vidare och jag med det.

Kram

L

Rätt och fel

Det här med rätt och fel.
Vad som är rätt för mig kan vara fel för någon annan. Sedan finns det universala regler som gäller alla. När vet jag att jag gör rätt saker för mig? Saker som får mig att växa, må bra och vara tillfreds. Saker som gör att jag tar hand om mig själv och ger signaler till mitt jag att jag är viktig och värdefull. Hur lär vi våra barn att värdesätta sig själva?
  Som förälder är jag en förebild. Jag har det senaste året försökt ta hand om och stå upp för mig och mina behov. Jag har försökt göra det utan att tumma på mitt föräldraskap och ansvar för barnen. Det är en svår balansgång. Att kunna vårda både mig själv och dem samtidigt. Min inre kärna har dock växt sig trygg och stark de sista åren och jag är mer förlåtande mot mig själv. Jag försöker ge mig själv det jag alltid gett andra runt omkring mig. Det känns bra. Barnen mår bra och vi har genom det här sista året hittat nya vägar att vara familj. Det har inte varit lätt. Det kommer ännu att kännas turbulent ibland. Men är det inte så det är? Livet?

Kram 

L

Granne med cancerland

När jag ligger i mörkret och ska sova

Då tar alla känslor över

De river runt, sliter och stökar

Hjärtat slår i otakt

Det hamrar och gör det svårt att andas

 

Kroppen är trött

Själen känns genomskinlig

Tyngder i armar och ben

Hjärnan pulserar

Den känns svullen och öm

 

Ögonen gapar tomma och stumma

Var är glittret?

Jag söker efter lättheten

Efter självklarheten

Efter lusten till livet

 

Livet känns som ett par för små jeans

Det känns som vasst grus under fötterna

Som att arbeta i en kolgruva

Livet har slutat att segla

 

Jag har varit där förut

I cancerland

Där fanns inga ljusglimtar

Där var allt mörkt och ensamt

 

Kanske är det här grannlandet

Kanske är det här vi överlevare hamnar

Kanske

Jag har inte svaren

 

Jag har frågor

Äger jag min framtid?

Hur ser mitt framåt ut?

Jag har dålig tillit till livet som självklarhet

 

Nu finns jag, just nu

Nu är jag fri från cancer

Nu är jag trött ända in i benmärgen

Nu är jag jag

 

En överlevare som vill leva

En överlevare som lever illa

En överlevare som inte lyssnar

En överlevare

 

Vad är rätt och vad är fel?

Vad är tid?

Hur mycket tid har just jag?

Hur mycket liv kommer jag få leva?

 

Tusen frågor och en natt

Timmar som behövs till vila

Nätter som blir till evigheter

Evigheter som blir cementerade

 

Tiden som tickar och jagar

Den är undflyende

Nuet gäckar och slinker undan

Som vatten genom mina fingrar

 

Jag har mig själv som ledsagare

Som enda följeslagare från början till slut

Försöker knyta vänskapsband med jaget

Jaget som krånglar och obstruerar

Jaget som observerar mig

 

Mitt jag läcker

Har trasiga kanter

Insikt genom cancer, av cancer

Vill inte ha det, vill backa tiden

 

Allt är alltid försent

Alltid kan ske på en gång

Försent kan vara början

Början kan gå över

 

Livet pågår just nu

Alla är välkomna

Det finns inga repriser

Ej heller några kopior

 

Här och nu

Evigheten är ett skämt

Nu

Det är allt som finns

Nu

L

En liten bit i taget

När stora händelser utspelar sig i mitt liv så försöker jag dela upp dem i bitar. Etapp för etapp. För mig blir allting lättare att hantera när jag inte försöker tänka så långt fram i tiden. Här och nu. Idag, den här veckan. Längre fram behövs inte. Jag försöker ta vara på stunderna som uppstår. Njuta av det fina och hantera det sorgesamma. Ensamvecka och mammavecka. Båda har sina fina stunder även om jag långt mer tycker om mina mammaveckor. Ensamveckan fylls av längtan till mammaveckan. Jag kommer att få träna mig i att uppskatta dessa veckor, de ensamma. Inte så att jag är ensam på riktigt, jag har ju alla mina vänner. Men ensam i mammahjärtat. Hur var det innan? Innan jag blev mamma? Den tiden känns avlägsen och det är den ju. Det var en annan person, ännu ej formad av att ha familj. Vara mamma, vuxen, ansvarig för någon annans väl och ve. Men som jag njuter av att få vara mamma. Det är verkligen det största och viktigaste som hänt mig. Jag älskar det. Älskar mina fina ungar. Älskar att se dem utvecklas, finnas där i vått och torrt. Se dem ta klivet in i nya faser i livet. Jag är ett nav kring vilket de alltid kan snurra, fast förvissade om att jag finns där. I bakgrunden. Redo att ge en kram, ett tröstande ord, peppa och utmana.

Jag är mamma även på mina ensamveckor

Alltid

Kram

L

Min vecka hemma

Igår kom jag hem igen. Till välbekanta dofter och ljud. Till lillebror och katten. Hemma. Kärlek. Trygghet.

Det har gått bra förra veckan att bo borta. Bättre än jag vågat hoppas på. Jag har arbetat, sovit och resten av tiden har jag längtat. Längtat efter lillebror. Ringt och skickat sms. Han mår ok i det här och det känns skönt. Han ser att vi vuxna tar hand om oss själva och varandra i en tid som inte är lätt. Igår kväll lagade vi mat tillsammans alla tre. Vi satt runt bordet, åt länge och såg sedan en film tillsammans allihop. Så kommer våra söndagar att se ut framöver.

Kram 

L

Varannan vecka

I morgon börjar det, "varannan vecka livet", som blir en prövning. Hur lever människor utan sina barn varannan vecka? Tiden kommer säkerligen fyllas med jobb, jobb och åter jobb. Det är inte det att jag kommer ha för lite att göra och för mycket tid att fylla. Utan det kommer att fyllas med helt andra saker. Varannan vecka blir det hemmaliv i huset med katten och lillebror. Hur ska vi leva då? Hans liv kan ju inte bli "forcerat" under tiden. Bara för att vi vuxna har behov av att ta igen förlorad tid så kan vi inte begära att en tonåring har lust med det. Han kommer dock inte behöva flytta på sig. Vi gör det, mannen och jag, vi packar väskan, vi flyttar fram och tillbaka.
   Hur allt kommer att bli sedan. Det vet vi inte idag. Det blir en fråga att lösa i framtiden. Just nu är det ett steg i taget som gäller. Jag känner mig tudelad och vilsen. Ifrågasätter besluten men ändå inte. Om jag skulle beskriva hur det känns just nu så blir jag ordfattig. I morse ville jag inte gå upp ur sängen. Ville dra täcket över huvudet och aldrig, aldrig mer kliva upp. Vem vet vad som är det rätta att göra? Hur tar vi oss igenom det svåraste svåra?
   Storasyster är långt bort. Hon har flyttat till Åre och lever livet. Hon lyssnar på vad som händer hemma och stöttar sin lillebror via telefon och sms. Vad de känner, barnen, vet jag inte riktigt. De har varandra och jag hoppas att de berättar och väljer att prata med oss vuxna när de känner att de behöver.

   Andra har gjort det här före oss.

Mina frågor just nu är: varför måste det bli så här och hur tar man sig igenom den första tiden med förnuftet i behåll? 

L

 

Ute på havet

Ute på havet kan det storma. Ute på havet kan det glittra förföriskt vackert. Jag har alltid älskat havet och dess olika skiftningar både i färg och "temperament". Jag kan fascineras över hur ett föremål kan guppa omkring i de lugnaste vattnet invid strandkanten men även när det blåser storm fortfarande håller sig på ytan.
   Så är det just nu. Mitt liv är som havet och jag känner mig som det där föremålet som håller mig flytande oavsett havets skiftningar. Jag fokuserar på glittret och solstrålarna men undviker inte det svarta djupa, det stormiga och vilda.

Kram

L

Hoppa, hoppa, hage

Jag säger då det! Livet är som en stor lekplats. Ibland skrapar man knäna när man ramlar omkull. Ibland delas vi in i lag och blir medspelare för en längre eller kortare stund. I helgen har jag varit med mina fantastiska vänner. Vi har skrattat, gråtit, vridit och vänt på stora livsfrågor. I vått och torrt har vi varandra. Som en enda stor krockkudde.
   Jag brottas just nu med en stor och livsavgörande fråga. Under helgen har jag blivit utmanad på både det ena och andra sättet. Igår när jag kom hem så dök frågan upp: "hur ser mitt liv ut nästa år i januari när vi träffas igen allihop?"

En spännande tanke... 

L