2013-02-07

Omsorg - Om Sorg - Om - Sorg



När vi människor är mitt inne i något stort så har vi oftast inte tid att reflektera. Vi fokuserar, genomför och kommer ut på andra sidan. Det var ungefär så min strategi var när jag fick cancer. Fokusera på att bli frisk, se till att göra det som behövdes för att ta mig igenom det för att sedan komma ut färdighbehandlad och cancerfri.

Att vara färdighbehandlad är långtifrån att vara frisk. (Jag definierar mig som frisk även om jag inte blivit friskförklarad) Det tar lång tid att återhämta sig fysiskt och förmodligen psykiskt. Inte heller är det så att jag själv alltid ser vilket behov jag har för att må bra och ibland ser jag mina behov men kan inte kommunicera dem. Ofta har jag också känt mig ensam och vilsen.

Min omgivning har inte alltid förstått i vilken fas jag är. En del gånger har de sprungit händelserna i förväg och ibland har de halkat efter. Det här ställer stora krav på mig vad det gäller kommunikation. Men för att kunna tala om vad jag behöver så måste jag ju VETA vad det är som fattas mig! Här kommer vi till det svåra. Jag kanske inte alltid vet, inte alltid orkar försöka förstå varför jag mår som jag mår.

Då, absolut då i de stunderna behöver jag en vän, en kärlek, en nära familjemedlem som håller om mig, stöttar, pratar. De gånger de inte finns är jag oändligt sorgsen och ensam.  De gånger de finns där just i dessa ögonblick är jag oändligt tacksam.

Jag känner det som att jag tassar runt ett stort svart hål av sorg som jag inte orkar falla ner i... borde ju vara bara tacksam! Kan ni förstå hur dubbelt det är? Hur tänker ni?

Kram
L

Inga kommentarer: