Det som händer efteråt



Under snart ett år har jag levt med begreppet cancer. Många tårar, skratt och förtvivlan har passerat för mig och mina nära. Jag har känt gränslös rädsla men även stormande kärlek och glädje. Det går inte att öppna upp för känslor och utestänga det ena. Det blir liksom extra av allt.

Just nu härjar sviterna av sjukdomen i vår familj. När jag mår bättre så blir utrymmet för barnen större att känna efter. Det märks att detta har skakat dem på djupet. Jag försöker att inte ge mig själv dåligt samvete för att jag har "drabbat" dem så hårt i så unga år. Jag kan bara försöka finnas, här och nu, vara trygg, stå pall och trösta. Jag försöker hjälpa dem där de är. Den stora har det mycket jobbigt just nu. Hon lägger mycket på sig själv, att hon inte duger. Stänger in sina känslor och säger att allt är bra...

Häromkvällen var jag tvungen att gå på hårt. Höll henne om axlarna och tittade djupt i ögonen. Talade om att jag SÅG hur dåligt hon mår utifrån min övertygelse om att en människa som mår dåligt åtminstone ska finna tröst i att den är sedd, att någon finns där. Talade om att jag finns här för dig om du behöver mig. Kvällen slutade med flera timmars gråt men även ett fint samtal om att leva med rädslan av att kunna förlora sin mamma.Om att få erfarenheter och insikter som ligger bortom vännernas.

Efter sådana här stunder med barnen så piskar gråten i mig. Mina egna känslor är opålitliga. Sorgen och insikten i det som hänt lurar under ytan och kan när som helst bryta fram. Jag försöker hålla det stången och släppa fram lite i taget. Känns som att annars skulle det rämma totalt.

Kram

L