Har fått ett brev från Karolinska. Hur många kuvert har inte kommit sedan februari förra året? Så fort jag tar tag i posthögen så lyser de mot mig. Det har varit kallelser, provsvar, journalkopior, ytterligare kallelser osv. Nu har jag en ny tid. Jag ska på kontroll i mars för att undersökas kring något de såg sist. Utreda vidare om det är en ofarlig cysta som suttit där länge eller om det är en tumör.
Hur det känns? Jag har redan bestämt mig. Det är en ofarlig cysta. Det beslutet håller jag fast vid, känner mig lugn. Skönt. Tycker däremot inte att det ska bli speciellt trevligt att åka dit. Undersökningen är jobbig, läkaren som har det här som sin professionalitet är inte speciellt sympatisk. Tänkte att jag ska tala om för henne hur objektifierad jag kände mig sist. Att hon behöver samspela mer med sina patienter. Kan jag göra det, säga till henne? Jo, måste det, hoppas hon kan ta det för vad det är, en skjuts på vägen till ett bättre bemötande i sin yrkesroll.
Jag har träffat många olika läkare, sjuksköterskor och undersköterskor under det här året och de allra flesta har varit helt fantastiska. Lyhörda, inkännande och omtänksamma. Däremot så märks det att vården har dåligt med resurser. När jag varit inlagd har jag ibland kunnat känna att den där lilla extra omsorgen om patienterna har fått stryka på foten för att de är för få på varje pass. Det märks att det tär på dem. De har ju valt vårdyrket för att de vill vårda människor, ge dem omsorg. Hur splittrade måste de inte känna sig när plikten kallar och de kanske har en patient som gråter och behöver få lite tröst av en medmänniska? Trots allt detta så gör de ett fantastiskt arbete!
Längtar efter sol och vår!
L
2 kommentarer:
Tycker absolut du ska nämna detta för din läkare. Läkarna ska ju inte glömma att deras specialiteter finns inne i människokroppen och inte i en känslokall apparat. Att de visar empati är väl inte för mycket begärt precis. Ha en fin helg/Annelie
Hej, nu har jag som hastigast kikat här, Ja, det verkar vara en hel del lika tankar och funderingar! Med diktskrivande också! Nästan lite konstigt. Eller ödet, som du sa?
Funderar lite över din historia. Vilken cancer hade du?
Precis i ettårsfasen- som du nu är i- hadejag det jättejobbigt. Jättejobbigt verkligen. Det var då det kom ikapp mig. Och årsdagar passerade. För misstanken. För undersökningen.För beskedet. Den fasen började jag gråta. Efter att inte ha gjort det alls. Men nu grät jag och grät jag och grät jag.
På något sätt blev det bättre. Nu är det sådär.
Det är bara att kämpa.
Jag lägger gärna till din blogg och återkommer! Kram!
Skicka en kommentar