2008-02-13

Här och Nu

Lilla E blickar ut över havet i Thailand

Tänka sig! Att det skall vara så svårt. Jag menar, egentligen är det ju bara att vara på rätt ställe på precis den tiden…..

Jag sitter på jobbet. Känner hur stressen liksom kryper längs med ryggraden, upp under armarna och längs med nacken. Jag vet! Jag är på jobbet och jag skall vara det ännu en liten stund till. Men det struntar hjärnan i. Den börjar nu arbeta för högtryck i parallella tankebanor: fortsätt tänka ut smarta lösningar vid datorn – usch, undrar om lillkillen börjat längta på dagis? Är det bara han kvar där nu, eller? Vad skall vi äta ikväll? Har storasyster kommit hem som hon skall? Tänk om vi kunde baka tillsammans allihop i eftermiddag? Börjar småleende måla upp bilder i mitt inre, ni vet, pastelliga såna där alla ler och bara myser tillsammans. En utvilad mamma, rena, glada barn, en bulldeg, brasa i öppna spisen…….

Ja, ni vet! När arbetsdagen är slut så kastar jag mig in i bilen och kör med halsbrytande fart till dagis. Minsta lilla stopp på vägen orsakar hjärtklappning och adrenalinrusning! Ur bilen, in och hämta. Nu kommer det underbara! Pussar och kramar och sedan på med overall och allt annat som hör till. In i bilen och vidare hem. Väl hemma skall vi ur bilen med dagisväska, mammas jobbarväska, kanske en matkasse eller två. Vi skall även ta in posten. PHU!

Öppnar dörren och tänker: ÄNTLIGEN hemma – eller va f…n är det här! Hallen flyter av dotterns och kompisarnas kläder. Börjar baxa undan så att jag och lillkillen skall komma in. Nu rinner svetten från hårfästet i nacken och ned längs med ryggraden under den varma vinterjackan. Kissnödig är jag också – hade ju inte tid att gå på toaletten innan jag gick från jobbet.

Av med alla kläder. Av med lillkillens kläder som glatt skuttande far iväg. In i köket med kassarna. Nästa glädjeupptäckt! Bordet är fullt av rester från ett sjöslag som kallas mellis. Köksbänken är smyckad med tomma mjölkförpackningar, rester av smör, en brödrost och en kvarglömd ost som sett bättre ut. NEJ! Kissa först – be dottern ta hand om köket sedan.

Vid toaletten är det tvärstopp. Inifrån dess dunkel hörs små glada fnitter….. Skulle mamma kunna få…..? OK, tack! Fixar ni köket. Väl på toaletten börjas det – hann jag skicka det där mailet? Undrar om vi kommer att kunna….., vem skall ta hand om ……. I morgon? Hur var det vi sa nu igen - skulle jag fixa eller hon?

Nej, ut och börja fixa med middagsmaten! Snäser åt ungarna, lagar mat, försöker vara en bra mamma, funderar på jobbet, hänger tvätt, snyter en näsa, grälar om datortid, torkar av spisen, badar barn, läser saga, förhör läxa, LER (ibland), får dåligt samvete för att det inte blev någon fin liten stund idag heller

STOPP!

Medveten närvaro: Stanna upp här och nu. Var bara precis i den situation som pågår här. VAD säger barnen? Hur känns det i kroppen? Visst är det härligt med den lilla varma kropp som står lyckligt på en pall bredvid dig och hjälper till att röra i maten! Vad pratar vi om? Vilka härliga tankar barnen har! Skratta med dottern och hennes kompisar! Prata med dem om skolan, livet, lärare och allt annat som rör sig i huvudet på en ung människa.

Jaaa, livet kan vara helt underbart, BARA man tar sig tid att njuta!


Kram L

3 kommentarer:

Himmelbit/Njut en smula sa...

Vilken bra tankeställare!! Så är det ju helt klart. Man borde tänka mer här och nu. Tack för påminnelsen!

Kram

Vårt lilla hem sa...

Åh vad jag gillar det du skriver! Du har såå rätt. Det är inte alltid lätt, inte alla dagar är bra och tid är alltid en bristvara känns det som, men då, just då, är det viktigt att tänkta efter lite, hur svårt det än må vara, och se till alla goda, fina små saker, de som betyder allra mest. Och du har målat upp en så bra bild av detta, jag kunde nästan känna stressen och den där krypande otäcka känslan :) Sen lugnet när man andas och finner lite sinnesro igen :)

Tusen tack för din fina ord hos mig, blir så glad :)

Kramar! Jenny

P.S. Länkat dig :)

Millas hem sa...

Skrattade gott! När du berättar om klädhögarna, känner igen precis!
Medveten närvaro säger du...puh..inte lätt inte!
Övar ofta men jisses så svårt det är!