Nu har jag gått till ett liv där hela mitt väsen tänker KATASTROF med en gång. Andningen blir tung, jag känner mig svettig och ofokuserad, genast beredd på att handla. Det behövs inte mycket för att utlösa det här. En sån simpel sak som att lillkillen inte kommer hem exakt den tid han brukar kan vissa dagar utlösa kraftiga ångesttankar istället för att skapa en oroskänsla som det kunde resultera i innan. Det är som om jag slutar fungera och inte kan tänka klart.
Någonstans vet jag, vet att det handlar om mig och det jag varit med om. Men det hjälper inte, går inte att styra. Jag vill bara samla alla mina nära och kära runt mig, umgås och ha stenkoll på dem allihop. Så att inget händer. För man vet ju aldrig!
Hör ju själv hur orimligt detta är...
Kram
L
1 kommentar:
Katastrof känslor är så jobbiga och jag känner så väl igen mig....nu har jag inte "än" haft någon allvarlig sjukdom men andra problem som hotat mitt liv... Än idag kan oron väckas på en halvsekund-men nu känner jag igen den och försöker andas djupt och diskuterat lite med mig själv innan jag ganska omgående försöker göra något-gå ut och gå, läsa eller något annat...
Förr hade jag direkt dragit i gång "kedjan"-agerat och gjort allt för att få kontrollen-jag tränar på att släppa den, det är inte lätt men det ska gå...
Skicka en kommentar