Tänk så viktig vardagen helt plötsligt kan bli när man står inför nya livssituationer. Att på morgonen få lägga sig försiktigt bredvid barnen och ta in deras väsen och närvaro. Inte som förut, smeka och lukta och gosa. Utan mer försöka känna in hela dem och ställa det utanför min egen upplevelse och bild av mina barn. Hur är de som människor? Vad av mig finns det i dom? Om allt inte går som det ska, finns jag kvar i mina barn då? Det smärtar och är otroligt svårt att våga möta mig själv i dessa svarta destruktiva tankar. Stunden blir lite som att jag med hjälp av mina barn försöker programmera om min kropp till att bli frisk. Att ge den kraften att hela sig själv och ge mig mer tid med mina barn.
Jag vet! Jag vet att jag än inte har fått ngt svar på om det är en ny tumör. Men hur ska jag förbereda mig? Hur ska jag tackla allt om jag ställs inför en ny motgång? Har jag kraften? Det enda jag vet är att jag inte är färdig! Men är det jag som får bestämma det? Ligger makten hos mig?
Fånga dagen har fått en helt ny innebörd....
L
1 kommentar:
Tror att det är just såna saker, som du beskriver, som ger oss makten. Kan inte tänka mig att det finns bättre drivmedel än ens egna barn?! Just de sakerna som får oss att bli mjuka i hjärtat, de är nog de som ger oss mest jävlar anamma när det behövs.
Kram Lina
P.S vilken härlig bild :-)
Skicka en kommentar