Den gamle och jag

I somras träffade jag en man. En fantastisk herre. Våra vägar korsades för en liten stund på Radiumhemmet. Där i ett ganska tråkigt väntrum hann vi få en glimt av varandras liv och tankar. Du fina man finns fortfarande kvar i mitt minne som en pärla, en urkraft och en stor förebild. Tänk om det är så att alla möten i våra liv är förutbestämda och har en mening? Var det så att vi skulle träffas en liten stund för att du skulle ge mig rätt perspektiv?

87 år hade du trampat hittills på denna jord. 87 år! Tanken svindlar. Att samspråka med dig var som att prata med en mycket ung och skojfrisk pojke. Vi pratade om varför vi var på Radiumhemmet men kom snabbt över på våra liv och ålder. (Märkligt hur annorlunda det kan vara där i "cancerland") Du spände ögonen i mig och frågade "hur gammal har du tänkt att du ska bli flicka lilla?" Som om jag hade tänkt på det, hade inget svar att ge dig. Kände mig ledsen och tänkte att det är ju inte upp till mig just nu. "Du måste bestämma dig! Själv ska jag bli 97! Förstår du, 97. Det är bara att bestämma sig. Så vad säger du?" Kände att jag inte kunde vara sämre så jag bestämde mig där och då: 95! Så kom igen nu, nu ser jag väl till att jag blir 95! Om inte annat för att hedra det fantastiska möte som inträffade där i cancerland på Radiumhemmet en solig dag i juni.

Hoppas ni har fångat dagen idag, imorgon kommer en ny

L

Den finaste platsen på jorden