Ensammast i världen

När jag var sjuk i cancer så var det så. Hur många som än fanns runt mig så kände jag mig ensam. Ensam om att bära på en sjukdom som kunde döda mig. Det var en tuff tid men samtidigt har jag med mig en erfarenhet av styrkan i att vara i något som inte går att komma igenom annat än att möta och kämpa med all den energi som jag själv besitter. Men utan andra hade det inte gått lika bra.
   Att vara vuxen är att ibland vara ensammast i världen. Ta ställning, fatta beslut, genomföra och fortsätta framåt. Som ni förstår är jag inne i en period av ställningstagande. Det är spännande, vet inte hur det ska sluta, vet bara att jag måste ta mig vidare och ta STÄLLNING inte låta tiden gå och bestämma åt mig. Det blir inte bra. Behöver bara kunna känna att rätt beslut fattas i rätt tid. Många beslut och tankar blir det...

Kram 

L