Förändring

Oavsett hur jag väljer just nu så kommer det skapa stora förändringar i mitt liv. Vilka förändringar vill jag då ha, behöver jag och fömår jag hantera? Vems behov ska gå först i det här? Hur gör jag rätt val och tar med rätt avväganden så det blir så bra för alla inblandade som möjligt?
   Hela livet handlar om att välja, varje dag gör vi val. Det liv vi har och de situationer vi befinner oss i har vi valt själva. Viktigt att tänka på och ta ansvar för. På vilket sätt kan jag välja MIG utan att göra för stor skada på min omgivning? Det är utifrån det här jag just nu måste göra mina val. Skapa min förändring.

Kram

L

Vägar

Jag har gått länge

Mina steg har tagit mig långt

Längre än vad jag ibland tänkt

Jag har också gått i cirklar

Backat flera steg

Stått stilla, länge

Irrat omkring i mörkret utan ljus

Just nu är mina steg

Ömsom lätta

Ömsom tunga

Vägvalet är skarpt

Det finns ingen gyllene medelväg

Det finns bara ett antingen eller

Jag tvekar där jag står

Vilken väg är den som leder?

Vägen som leder mig rätt

Vägen som gör det lätt att gå

Vägen som är min, bara min

Vem förutom jag vet det

Ingen

L

Vardag

Den är vår, vardagen är det som består, som vi har tillgodo. Jag försöker ta tillvara på vardagen och använda den, utvinna mesta möjliga. För mig är det viktigt att ta tillvara på den speciellt efter att jag varit sjuk. När jag var som sämst så insåg jag hur mycket vardagslivet betyder och att det känns bra.

Just nu har jag vissa viktiga beståndsdelar som jag tycker fattas i min vardag. Jag behöver förändra, fylla på och göra om. Det gör ont som fan, insikten. Vägen framåt. Så osäkert men ändå så lockande. Jag, mig, mitt. Det kommer att gå bra. Det måste gå bra. Vill inte tveka eller backa.

Min vardag kommer bli annorlunda, visst, men också min, bara min att forma som jag vill. Nu är frågan jag ställer mig "hur kommer det att kännas när jag är där?".

Kram

L

Mitt i smeten

Jag finns här mitt i smeten. Bland ungar, jobb, hus, trädgård, vänner, fritid, och allt det som är ingredienser i livet. Ikväll är det nystädat hus, tända ljus, TV, datorn i knät (jobbar lite under tiden). Sommaren är nu definitivt över, hösten har kommit. Hög, klar och kall luft, löv i olika nyanser av rött, gult, orange. Skrapa rutorna på bilen. Vara trött som synden på morgnarna när klockan ringer. Att vilja ligga kvar under det varma täcket istället för att ge mig i kast med dagen. Drömma lite om framtiden och njuta av stunden. 

Kram

L

Under ytan

Det kan vara bra att släppa taget ibland, att känna hur man sjunker och låta allt bli som det blir. När ska jag hålla fast i saker och när är det dags att släppa taget? I våras släppte jag taget men inte helt, höll mig fast i ett "halmstrå" som gjorde att jag inte kom loss och vidare. Nu har jag släppt och sjunkit för att komma upp till ytan igen. Det som är meningen faller sig naturligt och löser sig på vägen. I min vardag nu så försöker jag bara hålla i och om mig själv. Min kärna av jaget som jag varit tvungen att hamra, slipa och polera för att orka. Jag var livrädd för att jag skulle dö vilsen i mig själv utan att veta vem jag var, vart jag tagit vägen.

Så kändes det när jag var som sämst. Att om jag bara kunde hitta MIG igen så skulle allt vara ok, vad som än hände. Jag hade tappat bort det, jaget, under åren som varit. Det hade förtvinat och dött. Jag hade ingen som helst aning om vem jag var, vad jag ville, vad jag tyckte om, vad som gjorde mig glad eller ledsen. Där platsen inom mig som var mitt jag var tomt, svart och ihåligt. En mycket skrämmande känsla.

Det fanns dagar under cancern när jag vaknade och tvivlade på om jag ville överleva. Om jag hade kraften och lusten att kämpa. När jag funderade på om det inte skulle vara lättare och enklare att bara ge efter. För det var så svårt att hitta MIG och det var det enda jag ville. Hitta mig själv så jag hade slutit fred med mig om allt skulle gå åt skogen. Att "vi" var vänner igen. Jag hade så länge kämpat mot mig själv. Inte lyssnat på mina behov eller önskningar. Jag hade tappat bort MIG!

 Jag hittade mig någonstans tillslut. Genom att våga vara i det svarta, våga leta i mina innersta vrår, syna mina drömmar, min längtan, mina rädslor, min tro på livet. Det var mörkt, det var tungt, det var sorgligt, lärorikt och väldigt häftigt. Så.... Idag står jag här, med mig själv, i mig själv, på min resa som både har startat och startat om igen. 

   Under ytan fann jag så mycket som jag glömt bort, tappat på vägen, omformat, utvecklat, förfinat, slipat, jag fann mig själv och tilliten till att jag är jag. 

Kram 

L

Yrkesverksamma år...

Där är jag nu, i mina yrkesverksamma år. Verksamma kan ibland bytas ut till "värksamma". Det kan verkligen vara tungt att jobba. Jag har ett jättetufft ärende på mitt jobb som just nu tar ca 50% av all min tid och desto mer av min energi. Brukar fundera på det där ibland. Hur vissa saker, säg 10-20% kan få ta upp till 80-90% av ens tid. 

  Det gäller att hålla ut, att kunna se målet och stå pall längs vägen under tiden. Idag har jag velat säga olämpliga saker, vara arg, obalanserad och utan impulskontroll. Istället har jag kommunicerat, balanserat och djupandats för att nå bästa möjliga resultat. Så ikväll är jag trött. Det tar på krafterna att vara "klok". 

   Kvällen har spenderats i soffan med familjen. Vi har sett Kalla Fakta och haft väldigt bra diskussioner efteråt. Ett viktigt ämne som togs upp ikväll. 

Sköt om er!

L

Just nu

Just nu mår jag väldigt bra trots att det finns många svåra utmaningar framöver. Jag sover bra om nätterna, tränar, äter bra mat och fokuserar på det som är viktigt både hemma och på jobbet. Och vet ni, det fungerar! Jag har varit så "vinglig" och trött ett tag men nu har det vänt. Det finns energi till att tänka positiva tankar, göra roliga saker och vara här och nu. 

På fredag kommer tjejerna! De där viktiga, fantastiska, energigivande tjejerna! De som gör att allt känns möjligt och ingenting blir svårt. Jag skulle önska att alla kvinnor fick ha ett gäng som det här. Jag vet att det är många förunnat men inte för alla. Vi ska laga mat tillsammans, dricka gott vin, bada jacuzzi och prata till långt in på småtimmarna. Alla sover över och vi kommer äta frukost tillsammans för att sedan kunna åka hem var och en till sitt. Lite gladare, lite mer full av energi och nya idéer!

Kram 

L

Fatta beslut och leva med det

Ja, det är svårt att fatta beslut. Men det tär också oerhört mycket på sinnesfriden att inte fatta några beslut. Det blir som att leva i limboland och där är det svårt att förhålla sig till det som sker då inga val har gjorts utan allt "bara blir". Rädslan i att fatta beslut ligger ofta i att vi inte får fatt i vår magkänsla. Hur ska vi veta vad den säger till oss i det ständiga bruset av jobb, familj, sociala medier, tv, träning, umgänge etc... Just nu kämpar jag med mina beslut och jag märker att ju mer jag avvaktar desto fler beslut pockar på att behöva fattas. Stundvis vill jag bara lägga mig ned och blunda, ge upp och följa slumpens utveckling. Men det är inte riktigt jag. Jag behöver känna att jag styr mitt eget liv och väljer min egen framtid. Så frågan återstår, hur ska framtiden se ut för mig? Vad innehåller den? Vilka värden ska få styra mina val? Ni ser, många frågor och fler finns det. Återkommer när jag vet mer...

Jag borde, jag skulle, jag känner att...

L

Det fina i kråksången

"Det fina i kråksången" är ett underbart uttryck tycker jag! Så är det ju, kråksång är inte vackert, eller... Ja, hur gör vi när allt känns tungt och mörkt? Går det att hitta det fina i kråksången då? Jag tycker nog det. Något litet som barnen säger eller gör. Ett mysigt samtal med en god vän över en kopp te. Något litet, en guldkant som får mig att le och känna värme och framtidstro. 

Det är en kråksång, livet, ibland. Visst är det så. Men det fina med det är ju att det sedan är så mycket roligare när kråksången tar slut och ersätts av annat. Idag är det en rysligt härlig höstdag med regn och rusk. Jag har plockat fram ljuslyktorna på kontoret och tänt dem. Mysigt. 

Back to work!

L

Maraton utan vatten i trasiga skor...

Att springa som en hamster i ett hamsterhjul. 

Jag har verkligen allvarliga funderingar på vad jag håller på med. Är det värt det, jobbet? Nej, jag tror inte det. Det här var kanske mer min grej innan. Innan cancern. Jag tror nog att jag kommer att hoppa av. Se mig omkring efter något som är mer lustfyllt och kravlöst. Att som Don Quijote slåss mot väderkvarnar tar alldeles för mycket energi och livsglädje. Medarbetarna är fantastiska, det vi gör är ett oerhört viktigt arbete för många men förutsättningarna för att lyckas känns inte optimala. Det kanske är någon annan som ska ta över och trolla med knäna? Att leda en "anorektiskt slimmad" organisation alltför länge kan ta död på arbetsglädjen. Hå, hå ja ja...

Den som lever får se....

L

Ny vecka

och nya tag! Tänk vad lite helg kan göra underverk. Idag känns det inte som berg utan mer som små vägbulor som jag kan hoppa över. Halvårskontrollen är inte förrän i nästa vecka. Lämnar oron för den och lägger den till nästa vecka där den hör hemma. Nu är det måndag, full fart, Dottern har kommit hem från Grekland. Vi ska äta god mat och prata reseupplevelser i kväll. Hon har bokat av kvällen för att vara med oss och vi är ödmjukt tacksamma över att bli prioriterade. (tror nog att den hemlagade maten lockar en hel del).
   Dagens veckomöte har avlöpt bra, vi har läget under kontroll. Nu kör vi ny vecka med nya möjligheter!

En sak i taget - då känns det bättre

L

Om orkeslöshet, flyktkänsla och cancerkontroller

Kan jag lägga ned huvudet här på skrivbordet på jobbet och bara ge upp nu? Är så trött idag och arbetsuppgifterna är oändliga, en ständigt rinnande lava av saker att reda i. Jag vet, organisationen har kommit långt sedan förra året. Men ändå... Det hjälper inte att se det. Idag är jag yr, matt och orkeslös. Utmaningarna känns höga som berg, omöjliga att bestiga.

   Det är tufft att ha ett krävande arbete och samtidigt försöka skapa förändring i privalivet. Var finns andningshålet och platsen där jag kan återhämta mig och hitta kraft? Vet inte, idag hittar jag den inte. Oftast finner jag den inuti mig själv. Ibland inte. Jag drömmer just idag om att sitta ensam på en strand, under ett parasoll, läsandes i en bok med vågskvalp och lyckliga skratt av barn och vuxna som umgås och leker  i bakgrunden.

   Om två veckor ska jag på återkontroll, jag har lämnat in massor av blod för analys. Det känns jobbigt att gå på kontroller. Skulle helst vilja slippa det. Kontrollerna rör upp känslor och oro som jag inte vill kännas vid. Hatar att gå den välkända vägen inne i Karolinska, känna dofterna och höra ljuden som påminner så starkt om en tid i mitt liv som var så smärtfylld och sorgsen.

   Idag vill jag vara behövande, krypa ihop, bli struken över ryggen, smekt över nacken, pussad på ögonlocken, kramad tills kroppen är i harmoni igen. Få höra att allt kommer vara bra, bli bra, fortsätta så, i evigheters evighet, i oändlig tid för alltid!

Älska varandra idag, vänta inte till i morgon

L