Fotfästet

I morse vaknade jag helt ovetande om att det var idag det skulle ske. Det kändes inte bra från början. Som ett obehag låg det och ruvade i magtrakten. Upp ur sängen till ett tyst hus. Tid att sitta vid köksbordet och läsa morgontidningen, slösurfa på paddan och dricka en kopp te. En härlig morgon, en söndagsmorgon efter en fin helg med familjen.
  Obehaget ruvar och drar i sinnesfriden. Vad står det för kanske ni undrar? Om jag visste det skulle jag kunna ta tag i det, vända, vrida och analysera. Nu har jag ännu inte riktigt kunna få fatt i känslan. Tänker att det kommer till mig när det är klart. Då får jag klura ut vad jag ska göra åt det.
   Idag har obehaget fått mig att tappa fotfästet lite grann. Det gör mig trött och lite ledsen. Tänkte att jag var färdig med det för ett tag. Att jag nu bara kunde få vila lite i vardagen. Se tiden an, leva här och nu för att bara vara. Men samtidigt så måste stora händelser i livet få den plats som behövs för att komma vidare. Jag kan bara vara här och nu mitt i obehaget. Det kommer att gå över, en annan dag.

Kram

L