En akrobatisk dusch för att inte blöta bandagen. Känna hur vattnet strilar över kroppen. Förnimma att det känns. Ett tecken på att jag ändå lever, känner och upplever. Underbart. Vattnet skänker tröst, värme och skydd. I duschen kan tårarna blanda sig, det salta med det söta. De kan få komma lugnt och stilla. När kroppen är varm och trygg gör gråten inte lika ont.
I min sjukhussäng har jag byggt en trygg kokong. Här finns bara nu, inte sen. Sen får bli en annan dag, en annan tid i ett nytt liv. Jag tillåter mig för första gången på väldigt länge att bara vara. Vara ett med mig själv. En spännande bekantskap tar form; jag och mig.
Vad ska det bli av det?
Kram
L
5 kommentarer:
Fina du! Nu har du tiden att fundera, klart att du ska våga.
Kram Lotta
Du skriver så vackert...även om det svåra och hur man hanterar det. Kram från en okänd som läser din blogg/M
Tack för att du skriver din blogg. Viktigt för många. Här gråter himlen just nu.
Så fint du beskriver ditt NU!
Att lära sig leva att leva i nuet är något som vi alla borde göra! Livet skulle bli så mycket lättare då! All kärlek och kraft till dig och din familj
Så fint du beskriver ditt NU!
Att lära sig leva att leva i nuet är något som vi alla borde göra! Livet skulle bli så mycket lättare då! All kärlek och kraft till dig och din familj
Skicka en kommentar