2013-03-27

Vad är det som händer?

För snart 9 år sedan dog en av mina närmsta vänner av cancer i livmodern. En ung småbarnsmamma som aldrig hade levt särskilt ohälsosamt. Jag saknar henne än, hon fattas mig fortfarande.

Nu i vinter är det två år sedan som en annan vän till mig fick diagnosen tarmcancer. Hon lever fortfarande tack och lov! Glad och livsbejakande.

Julen 2011 får min moster cancerbesked. Tarmcancer. Operation och cellgifter. Hon mår bra idag.

I höstas dog en annan vän till mig i tarmcancer. Ett år hann hon leva efter att hon fick sin diagnos. Hon lämnade efter sig sina barn som just ska kliva in i vuxenlivet. Och kärleken, sitt livs kärlek som hon inte hann få så många år med, de hade nyss träffats.

Strax innan henne går en förälder till ett av mina barns kompisar bort i cancer. Hon hade inte fyllt 40, skulle gjort det i år.

I fredags får ytterligare en vän till mig cancerbesked. Sarkom, mjukdelscancer. Knölen på låret som hon trodde var en lårkaka från en olycka i stallet visar sig vara cancer. Hon får besked en fredag, en fredag med hela helgen utan att kunna nå kunniga läkare som kan stilla oro. Hon är ensamstående mamma till 3 fina barn. Den yngsta är 4 år.

I lördags ringer en släkting till mig. Hennes styvdotter har varit och tagit cancerprover i livmodern. Hon ska nu få vänta på provsvar. Vet ni hur länge? 6 veckor! 6 veckor ska hon gå och våndas, oroa sig, lida. Är det människovärdigt? Hon har två ganska små barn.

Min kusin ligger på Ersta. Svåra smärtor, smärtlindringen hjälper inte riktigt. Spridd cancer från urinblåsan. Strul med kallelser för återbesök för några år sedan, därefter inga fler undersökningar. Nu finns det inget mer de kan göra för henne utom att försöka hålla bort all smärta.

Vad är det som händer?
Kram
L

4 kommentarer:

sa...

Åh jösses.
Inte lätt för många kring dig.
Ja. Vad händer?!

Anneli sa...

Usch då!
Så mycket lidande och smärta i ditt inlägg idag.
Men du får inte låta dig påverkas av allt ändå, du har dig själv att tänka och fokusera på.
Du får inte glömma alla som faktiskt blir botade och friska .
......och det är måååånga idag!

En stor varm kram och en fin Påsk till dig,
Anneli

Skafferi Med Sjöutsikt sa...

Ja, det kan man undra? Tror nästan att det smittar...eller?

Så orättvist, otäckt och sjukt...vad är det som händer?

Stor kram till dig!
Lina

20-something sa...

I höstas cirkulerade det en film om Junior 26 år gammal som hade fått akut leukemi och nu gjorde det bästa av tiden han hade kvar för att samla in pengar till cancerfonden. Han fick diagnosen i slutet av maj, i början av december höll dom ett insamlingsevent i Sturegallerian och drog in 250 tusen kronor samt 200 nya stamcellsdonatorer till Tobiasregistrer. Två dagar senare gick han bort.

Kände inte honom som vuxen men vi gick i samma klass och parallell klass hela grundskolan. Tänker ofta på honom och hans tjej, som precis hade börjat sina liv tillsammans. Det känns så fruktansvärt orättvist och det är nog min värsta mardröm, att det skulle växa något inom en som man inte ens vet om. Förrän en dag, till exempel i slutet av maj.

Fruktansvärt.