I går var jag på undersökningen. Tänk så jag laddat! Jag hade verkligen bestämt mig för att tala om för läkaren hur illa jag tyckte att hon behandlade mig sist. I bilen till Karolinska drabbades jag av en otroligt stark ångestkänsla över hela min situation. Jag ville bara byta liv med någon. Slippa vara den som ska undersökas hela tiden. Det är en enorm stress att gå till dessa undersökningar. Livrädd för att få dåliga besked. Ensam. Ja, varför var jag det? Ska vara så tapper hela tiden och klara mig själv. Samtidigt med ångesten så var en del av mig lugn och rationell. Det är som att ha två människor i en som resonerar med varandra.
Väl inne på undersökningen så möts jag av samma läkare men med en helt annan attityd! Varm, inkännande, och lyhörd. Hon var otroligt professionell samtidigt som hon förmedlade empati och förståelse för mig och det jag varit med om. Så skönt.
Tänk, hon hade en dålig dag sist jag träffade henne. Och tänk vad det kan göra med en patient, med mig, jag hade haft ont i magen i flera dagar inför det här mötet. Cystan/tumören då? Såg likadan ut som sist. Har inte ändrat form eller storlek. PUH! Nu blir det undersökning om ca 6 månader och om den ser likadan ut då så ska den bara undersökas en gång om året för lång tid framöver. Skönt tycker jag. Ibland känns det nämligen som om jag har klippkort på Karolinska....
En lättad hälsning till er alla
L
2 kommentarer:
Härligt!! Kram till dig
Vad glad jag blir! Och vad bemötandet är viktigt!!!!
Skicka en kommentar