2013-03-20

Cancer - Shack Matt

Likt omkullkastade spelpjäser försöker jag och min familj hantera vardagen. Det är som att gå på promenad en tidig morgon när den första isen har lagts sig som kristall på vattenpölarna. Minsta tyngd och de spricker sönder med ett vackert krispigt kras som nästan klingar i öronen.

Här kommer det inga ljud, det kan uppstå stunder av djupaste tystnad. Jag kan se hur min man iakttar mig vaksamt, hur han ibland stannar upp i det han gör och plötsligt suckar tungt. Vad tänker han? Att han önskar sig ett annat liv, ett liv utan ständig oro? Oroar han sig för att det inte kommer gå vägen? Vissa saker blir för svåra att prata om.

Barnen, mitt allt! Jag har drabbat er med för mycket allvar i för unga år. Jag ser hur ni kämpar och försöker hantera vår nya vardag på bästa sätt. Jag är så glad och stolt över hur tappra ni är. Men baksidan gör ont. En tonårstjej borde få revoltera, ha kärleksbekymmer, slå i dörrar, vara känslomässigt lynnig med utrymme för att leva i en glad obekymrad tillvaro. En liten kille i början av mellanstadiet borde inte fundera på om mamma är rädd för döden. Borde inte behöva säga "mamma, jag fixar det, vila du, du ser så trött ut"! Borde inte titta på sin mamma med forskande oroliga ögon.

Stundvis har vi något som liknar det som var innan. Men stunderna är för få och korta. Jag vill ha tillbaka vårt gamla liv. En vardag med den glädje och de bekymmer som tillhör en barnfamilj med två arbetande föräldrar.

Imorgon är det ett år sedan jag opererades första gången.

L

4 kommentarer:

sa...

Kära L
så sant så sant Man vet inte hur betydelsefullt det där är förrän det händer. Känner så igen mig. Den där skulden. Det där att läsa in i barnens ögon. Många gånger jag har gjort det. Även fortfarande. Vad tänker dom när ens mamma är ett ras? trött, håglös och ärrad?
Tur de är starka, som du säger, och tappra.
Stor kram till dig
Det blir bättre

Anneli sa...

Stackars dig, all denna skuld som
vi kvinnor går och bär på oavsett om vi är friska eller sjuka.
Men barn är starka och klarar mer än man tror.

En varm kram till dig i kylan,
Anneli

Bella sa...

Åååh, vad jag känner för dig och din familj. Det är verkligen så sant att det enda en sjuk person önskar sig är att få vara frisk att få ha det där "trista" vardagslivet med "vanliga" bekymmer.

Barn är starka, dina barn kommer att klara detta och även om det säkert är precis hur svårt som helst så försök att inte ha dåligt samvete för att du blev sjuk...

Sänder den största styrkekramen till dig och din familj och jag önskar er allt gott i framtiden

Bella

Annelie, Fullblodsekologen sa...

Jag rörs så av dina ord, kan inte ens föreställa mig hur tungt det bitvis måste vara. Många styrkekramar både till dig och till hela din familj./Annelie