En av de finaste upplevelser jag vet är när någon väljer att dela något i förtroende med mig. Det är en gåva att vara rädd om. För ett tag sedan berättade en av mina vänner om sitt äktenskap och hur det varit innan skilsmässan. Jag tänker ofta på det och på hur vi sliter och drar i oss själva för att allt ska vara bra. Hur det bakom fasaden pågår saker som inte borde få ske. Vad är det som gör att en människa inte går, lämnar bakom sig och tänker på sig själv i första hand? "Men han slår mig ju inte och inte dricker han heller" Ja, räcker det för att stanna? Om någon manipulerar, kränker, förminskar och ljuger? Vad gör det med tilliten i en relation? Om någon aldrig tar ansvar för barnen, hemmet och den gemensamma ekonomin? Sakta kan värdegrunden och bilden av vad som är sunt och normalt nötas ned. Att ta sig ur det är svårt men där finns också en otrolig styrka att kunna resa sig och gå vidare. Våga bejaka sig själv och stå upp för det som är viktigt för att må bra.
Alla dessa halvdana relationer då? Om allt fungerar, rullar på och tiden går. Varför bryter en del upp och andra inte? Relationer som börjar likna mer vänskap än något annat eller som någon sa till mig " vi är mer som syskon". Jag funderar mycket på relationer överhuvudtaget efter det att jag varit sjuk. Vad ska en relation ge? Vad ska vänskap ge? Vad ska kärlek ge? Vad behöver finnas i oss själva som en botten och vad behöver vi få i påfyllning av andra? Stora frågor, spännande frågor; och svaren? Ja, de ser nog lika olika ut som vi människor är individer. Det finns ett svar som passar alla. Det svåra kan vara att hitta svaret i sig själv. Att landa i vad som passar just dig eller mig.
Kram
L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar