Just nu

Just nu sitter jag här i mörkret och funderar. Familjen sover gott och jag vill inte gå och sova. I tisdags i förra veckan så blev jag nedsövd för att de ville göra en större provtagning på mig. Jag vaknade upp och kände mig över förväntan pigg och smärtfri. På onsdagen fick jag träffa min läkare som berättade att hon tagit sju biopsier för analys. Dessa skulle sedan skickas på "snabbanalys" och svar kunde förväntas inom 1-2 veckor.

Är det rimligt? Är det rimligt att behöva vänta på något sådant så länge? Jag tycker inte det. Timmar av väntan som sakta formas till oro, sorg och ibland ren och skär ångest. Ena dagen kaxig och stursk "jag fixar det här, klart det inte är cancer!". Andra dagen liten, osäker och rädd "känner jag inte igen symptomen alltför väl sedan sist?".

På onsdagen satt min fina medmänniska till läkare på min sängkant. La sin hand över min och sa "jag tycker att du är så stark och positiv, jag tror på dig". Dessa ord bär jag med mig i mitt hjärta medan jag går här och väntar. Tänk, hon som har så många patienter, hon som sliter så hårt. Ändå, ändå finns det fortfarande utrymme för medmänsklighet och värme.

Just då, just där, gav hon mig något viktigt - medmänsklighet.

Det hjälper mig här och nu - just nu.

Kram till er alla

L