2016-02-29

En liten bit i taget

När stora händelser utspelar sig i mitt liv så försöker jag dela upp dem i bitar. Etapp för etapp. För mig blir allting lättare att hantera när jag inte försöker tänka så långt fram i tiden. Här och nu. Idag, den här veckan. Längre fram behövs inte. Jag försöker ta vara på stunderna som uppstår. Njuta av det fina och hantera det sorgesamma. Ensamvecka och mammavecka. Båda har sina fina stunder även om jag långt mer tycker om mina mammaveckor. Ensamveckan fylls av längtan till mammaveckan. Jag kommer att få träna mig i att uppskatta dessa veckor, de ensamma. Inte så att jag är ensam på riktigt, jag har ju alla mina vänner. Men ensam i mammahjärtat. Hur var det innan? Innan jag blev mamma? Den tiden känns avlägsen och det är den ju. Det var en annan person, ännu ej formad av att ha familj. Vara mamma, vuxen, ansvarig för någon annans väl och ve. Men som jag njuter av att få vara mamma. Det är verkligen det största och viktigaste som hänt mig. Jag älskar det. Älskar mina fina ungar. Älskar att se dem utvecklas, finnas där i vått och torrt. Se dem ta klivet in i nya faser i livet. Jag är ett nav kring vilket de alltid kan snurra, fast förvissade om att jag finns där. I bakgrunden. Redo att ge en kram, ett tröstande ord, peppa och utmana.

Jag är mamma även på mina ensamveckor
Alltid
Kram
L

2016-02-22

Min vecka hemma

Igår kom jag hem igen. Till välbekanta dofter och ljud. Till lillebror och katten. Hemma. Kärlek. Trygghet.

Det har gått bra förra veckan att bo borta. Bättre än jag vågat hoppas på. Jag har arbetat, sovit och resten av tiden har jag längtat. Längtat efter lillebror. Ringt och skickat sms. Han mår ok i det här och det känns skönt. Han ser att vi vuxna tar hand om oss själva och varandra i en tid som inte är lätt. Igår kväll lagade vi mat tillsammans alla tre. Vi satt runt bordet, åt länge och såg sedan en film tillsammans allihop. Så kommer våra söndagar att se ut framöver.

Kram 
L

2016-02-14

Varannan vecka

I morgon börjar det, "varannan vecka livet", som blir en prövning. Hur lever människor utan sina barn varannan vecka? Tiden kommer säkerligen fyllas med jobb, jobb och åter jobb. Det är inte det att jag kommer ha för lite att göra och för mycket tid att fylla. Utan det kommer att fyllas med helt andra saker. Varannan vecka blir det hemmaliv i huset med katten och lillebror. Hur ska vi leva då? Hans liv kan ju inte bli "forcerat" under tiden. Bara för att vi vuxna har behov av att ta igen förlorad tid så kan vi inte begära att en tonåring har lust med det. Han kommer dock inte behöva flytta på sig. Vi gör det, mannen och jag, vi packar väskan, vi flyttar fram och tillbaka.
   Hur allt kommer att bli sedan. Det vet vi inte idag. Det blir en fråga att lösa i framtiden. Just nu är det ett steg i taget som gäller. Jag känner mig tudelad och vilsen. Ifrågasätter besluten men ändå inte. Om jag skulle beskriva hur det känns just nu så blir jag ordfattig. I morse ville jag inte gå upp ur sängen. Ville dra täcket över huvudet och aldrig, aldrig mer kliva upp. Vem vet vad som är det rätta att göra? Hur tar vi oss igenom det svåraste svåra?
   Storasyster är långt bort. Hon har flyttat till Åre och lever livet. Hon lyssnar på vad som händer hemma och stöttar sin lillebror via telefon och sms. Vad de känner, barnen, vet jag inte riktigt. De har varandra och jag hoppas att de berättar och väljer att prata med oss vuxna när de känner att de behöver.

   Andra har gjort det här före oss.

Mina frågor just nu är: varför måste det bli så här och hur tar man sig igenom den första tiden med förnuftet i behåll? 

L
 

2016-02-01

Ute på havet

Ute på havet kan det storma. Ute på havet kan det glittra förföriskt vackert. Jag har alltid älskat havet och dess olika skiftningar både i färg och "temperament". Jag kan fascineras över hur ett föremål kan guppa omkring i de lugnaste vattnet invid strandkanten men även när det blåser storm fortfarande håller sig på ytan.
   Så är det just nu. Mitt liv är som havet och jag känner mig som det där föremålet som håller mig flytande oavsett havets skiftningar. Jag fokuserar på glittret och solstrålarna men undviker inte det svarta djupa, det stormiga och vilda.
Kram

L

Hoppa, hoppa, hage

Jag säger då det! Livet är som en stor lekplats. Ibland skrapar man knäna när man ramlar omkull. Ibland delas vi in i lag och blir medspelare för en längre eller kortare stund. I helgen har jag varit med mina fantastiska vänner. Vi har skrattat, gråtit, vridit och vänt på stora livsfrågor. I vått och torrt har vi varandra. Som en enda stor krockkudde.
   Jag brottas just nu med en stor och livsavgörande fråga. Under helgen har jag blivit utmanad på både det ena och andra sättet. Igår när jag kom hem så dök frågan upp: "hur ser mitt liv ut nästa år i januari när vi träffas igen allihop?"

En spännande tanke... 

L