Mitt i smeten

Jag finns här mitt i smeten. Bland ungar, jobb, hus, trädgård, vänner, fritid, och allt det som är ingredienser i livet. Ikväll är det nystädat hus, tända ljus, TV, datorn i knät (jobbar lite under tiden). Sommaren är nu definitivt över, hösten har kommit. Hög, klar och kall luft, löv i olika nyanser av rött, gult, orange. Skrapa rutorna på bilen. Vara trött som synden på morgnarna när klockan ringer. Att vilja ligga kvar under det varma täcket istället för att ge mig i kast med dagen. Drömma lite om framtiden och njuta av stunden. 

Kram

L

Under ytan

Det kan vara bra att släppa taget ibland, att känna hur man sjunker och låta allt bli som det blir. När ska jag hålla fast i saker och när är det dags att släppa taget? I våras släppte jag taget men inte helt, höll mig fast i ett "halmstrå" som gjorde att jag inte kom loss och vidare. Nu har jag släppt och sjunkit för att komma upp till ytan igen. Det som är meningen faller sig naturligt och löser sig på vägen. I min vardag nu så försöker jag bara hålla i och om mig själv. Min kärna av jaget som jag varit tvungen att hamra, slipa och polera för att orka. Jag var livrädd för att jag skulle dö vilsen i mig själv utan att veta vem jag var, vart jag tagit vägen.

Så kändes det när jag var som sämst. Att om jag bara kunde hitta MIG igen så skulle allt vara ok, vad som än hände. Jag hade tappat bort det, jaget, under åren som varit. Det hade förtvinat och dött. Jag hade ingen som helst aning om vem jag var, vad jag ville, vad jag tyckte om, vad som gjorde mig glad eller ledsen. Där platsen inom mig som var mitt jag var tomt, svart och ihåligt. En mycket skrämmande känsla.

Det fanns dagar under cancern när jag vaknade och tvivlade på om jag ville överleva. Om jag hade kraften och lusten att kämpa. När jag funderade på om det inte skulle vara lättare och enklare att bara ge efter. För det var så svårt att hitta MIG och det var det enda jag ville. Hitta mig själv så jag hade slutit fred med mig om allt skulle gå åt skogen. Att "vi" var vänner igen. Jag hade så länge kämpat mot mig själv. Inte lyssnat på mina behov eller önskningar. Jag hade tappat bort MIG!

 Jag hittade mig någonstans tillslut. Genom att våga vara i det svarta, våga leta i mina innersta vrår, syna mina drömmar, min längtan, mina rädslor, min tro på livet. Det var mörkt, det var tungt, det var sorgligt, lärorikt och väldigt häftigt. Så.... Idag står jag här, med mig själv, i mig själv, på min resa som både har startat och startat om igen. 

   Under ytan fann jag så mycket som jag glömt bort, tappat på vägen, omformat, utvecklat, förfinat, slipat, jag fann mig själv och tilliten till att jag är jag. 

Kram 

L

Yrkesverksamma år...

Där är jag nu, i mina yrkesverksamma år. Verksamma kan ibland bytas ut till "värksamma". Det kan verkligen vara tungt att jobba. Jag har ett jättetufft ärende på mitt jobb som just nu tar ca 50% av all min tid och desto mer av min energi. Brukar fundera på det där ibland. Hur vissa saker, säg 10-20% kan få ta upp till 80-90% av ens tid. 

  Det gäller att hålla ut, att kunna se målet och stå pall längs vägen under tiden. Idag har jag velat säga olämpliga saker, vara arg, obalanserad och utan impulskontroll. Istället har jag kommunicerat, balanserat och djupandats för att nå bästa möjliga resultat. Så ikväll är jag trött. Det tar på krafterna att vara "klok". 

   Kvällen har spenderats i soffan med familjen. Vi har sett Kalla Fakta och haft väldigt bra diskussioner efteråt. Ett viktigt ämne som togs upp ikväll. 

Sköt om er!

L