2015-04-21

Brevet till kärleken

Du är inte något som någon kan ta för givet. Du är inte heller någon som talar om när du kommer. Ibland slår du till snabbt som ögat för att andra gånger smyga dig sakta sakta fram. För en del kommer du som en storm och lämnar allt skändat och skadat. Någon kan uppleva det som ett störtregn som sedan skapar en oanad växtkraft under lång tid. Oavsett hur du tar dig fram så lämnar du aldrig oberörd. Du kan ge inspiration och skaparkraft till stordåd. Andra gånger är det små små gester som berör längst in i hjärtat. En blick från ett förälskat hjärta till en mottagare med samma känslor säger mer än tusen ord. Längtan som värker och sliter. Önskan att vara nära och aldrig någonsin behöva gå. Stanna tiden, gör det nu!
   Du mognar och övergår till trygg värme. Som en skön soffa att krypa upp i när det blåser ute. Självklarheten i din existens och att den för evigt kommer stanna. Vanan i hur du ska hanteras i goda och dåliga tider. Att du ibland är stark och ibland svag. Insikten att du vill väl och inte har för avsikt att såra skapar visshet. Erfarenheten du givit ger svar.
   Alla har inte någon fin bild av dig. De litar inte på att du är hållbar och vacker. Du har skapat stora sorger och svikit för många gånger. Här har du en hård kamp att föra för att bevisa att du finns och att du kan vara för evigt. Du som fenomen kommer alltid att existera. Dina former är oändliga och tar sig olika uttryck i olika tider. Fri, för många, för några, för två, för unga, för gamla, för samma, för olika, för någon att uppleva flera gånger, för någon att vara resten av livet...
   Ibland väljer du att tona ut dig själv utan att tala om att det är tanken. Som en långsam sång som sakta klingar av till något annat. Vänskap kanske, konflikter, brustna hjärtan, separation. Det vissna och svaga tar över och manar till eftertanke och kanske ibland till handling. Någon måste renovera sig eller skaffa sig en annan rustning. Andra stiger och börjar skina. Efter en tid gör du återinträde för de som bjuder in dig igen. Som en välkommen gäst som kommer med glädjen och livet.
   Den största formen du har är till barnen. Du är oändlig, stor, stark, och livgivande. Första gången kan du skrämma med din otroliga kraft och visshet. Du går genom eld och vatten för de dina. Du spränger nya vägar, insikter och erfarenheter. Du prövar och utmanar hårt vår förmåga till förståelse och tvingar oss att växa. Stundvis utmattar du oss till bristningsgränsen för att sedan ge de mest fantastiska stunder som gör att vi orkar lite till. Här är du livslång intill döden, stark och beständig. Din absolut mest självklara arena.
Tacka för alla nyanser du har i mitt liv!
L

2015-04-19

Perspektiv

En av de finaste upplevelser jag vet är när någon väljer att dela något i förtroende med mig. Det är en gåva att vara rädd om. För ett tag sedan berättade en av mina vänner om sitt äktenskap och hur det varit innan skilsmässan. Jag tänker ofta på det och på hur vi sliter och drar i oss själva för att allt ska vara bra. Hur det bakom fasaden pågår saker som inte borde få ske. Vad är det som gör att en människa inte går, lämnar bakom sig och tänker på sig själv i första hand? "Men han slår mig ju inte och inte dricker han heller" Ja, räcker det för att stanna? Om någon manipulerar, kränker, förminskar och ljuger? Vad gör det med tilliten i en relation? Om någon aldrig tar ansvar för barnen, hemmet och den gemensamma ekonomin? Sakta kan värdegrunden och bilden av vad som är sunt och normalt nötas ned. Att ta sig ur det är svårt men där finns också en otrolig styrka att kunna resa sig och gå vidare. Våga bejaka sig själv och stå upp för det som är viktigt för att må bra.

Alla dessa halvdana relationer då? Om allt fungerar, rullar på och tiden går. Varför bryter en del upp och andra inte? Relationer som börjar likna mer vänskap än något annat eller som någon sa till mig " vi är mer som syskon". Jag funderar mycket på relationer överhuvudtaget efter det att jag varit sjuk. Vad ska en relation ge? Vad ska vänskap ge? Vad ska kärlek ge? Vad behöver finnas i oss själva som en botten och vad behöver vi få i påfyllning av andra? Stora frågor, spännande frågor; och svaren? Ja, de ser nog lika olika ut som vi människor är individer. Det finns ett svar som passar alla. Det svåra kan vara att hitta svaret i sig själv. Att landa i vad som passar just dig eller mig.

Kram 
L

2015-04-16

Känslor

Att anfallas av stora känslor kan vara härligt. Beroende på var i livet vi befinner oss så kan det både hjälpa och skapa glädje men även göra att vi måste tänka efter kring vad som är viktigt och behöver prioriteras för att vi ska må bra. Känslor i kris bryter alltid ny mark efteråt, vi får nya insikter och sätt att se på saker runt omkring oss. ”Kris är utveckling” - ett slitet begrepp som är väldigt sant. Vad kommer efteråt? Hur vill jag att mitt liv ska se ut efter den kris jag varit igenom? Jag förstår nu att jag har behövt all den här tiden för att landa i det som hände. Som att komma ut ur en torktumlare och först stå alldeles alldeles stilla för att hitta fast mark under fötterna igen. Befrielsen av att vara kvar är enorm. Livsglädjen pockar och sliter i vardagslivet. ”Hallå, här är jag! Glöm inte bort mig! Svik mig inte nu!” Som ett krav i allt jag gör. Både härligt men också tufft.

   De jag lärt känna under den här resan och som varit i samma situation som jag... Tänker främst på de som inte är kvar. Ska jag leva för dem med? Vi har pratat om det, att försöka leva lite för varandra, för att hedra minnet och livet. Det är fint. 
   Just nu vacklar jag kring om jag gör rätt, lever rätt, fattar rätt beslut. Lever jag och tar vara på livet? Vad är det jag behöver för att känna livsglädje? Den här veckan har jag fattat ett beslut som tagit hårt på mig. Det sliter och river. Kan dock inte ändra på det även om jag ville. Måste leva efter mitt sätt att se på livet. I längden kanske det här är ett bra beslut eller inte. Vad vet jag? Just nu känns det ledsamt och fel men så småningom… Ja, det får tiden utvisa. 

Kram
L

2015-04-06

Äkthet

Sann mot mig själv.....
Jag har gett mig själv ett löfte. Ett löfte som kräver mycket mod och styrka. Efter att i många år innan jag blev sjuk i cancer rusat fram i livet utan att alltid känna efter så har det nu tagit stopp. Nu ska jag vara sann mot mig själv. Orka lyssna inåt. Ta vara på det som jag egentligen redan vet. Förvalta mitt liv och ge utrymme för magkänslan.

Att stå här som fågel Fenix kräver en hel del. Jag tillåter inte mig själv att brista i respekt och hänsyn till mitt jag längre. Jag vill vara en bra förebild för mina barn och jag vill ta väl hand om det liv jag har fått tillbaka. Det här innebär att jag måste städa i mina skrymslen och vrår. Våga öppna upp och se vad som är fint och bra och vad som faktiskt måste skalas bort för att jag ska kunna fortsätta känna/må som jag gör.

Hur ofta tar vi oss tiden att titta på oss själva, att lyssna inåt och ta reda på vad vi behöver för att må bra och växa som människor? Jag har börjat lyssna. Det är inte alltid helt lätt men det som kommer fram hjälper mig att hitta vägen.

Kram 
L