Att leva

Middag m fina vänner ikväll. Mannen var mkt tveksam om jag skulle orka bjuda hem när jag har så ont. Men vet ni, med sänkta krav går det alldeles finemang! Köpt sushi till förrätt åtföljt av enklaste räkgrytan och glass m björnbär till efterrätt. Det viktigaste är ju ändå att få träffas. Dammsuga o städa? NIX! Kom som ni är, ta oss och vårt hem som det är. Nu lever vi, här och nu.

YOLO

Kram 

L

Smärta

Ligger här och kan inte sova. Jag har så fruktansvärt ont. Smärtstillande tabletter, bedövningssalva och ispåse. Det hjälper inte. Jag är illamående pga av värken. Den gör mig nästan tokig. Vissa dagar är den värre, skarpare och mycket dominant. Ikväll har den tagit över hela fredagsmyset för min del. Jag hoppas på snabb sömn nu och att jag vaknar med mindre smärta i morgon.

L

Ny tumör

Jag blev inte överraskad. Visst redan innan vad svaret skulle bli. Det är svårt att skriva vad jag känner. Svårt att sortera vad som är mina känslor, mina rädslor och min ångest. Det finns så många andra runt omkring som också känner, räds och våndas. Det hade varit så mycket lättare om detta bara drabbade mig. Men det gör det ju inte, det drabbar alla som står mig nära. Operationen blir stor. Bort med tumör och bort med några lymfkörtlar för att se om det har spridit sig. Jag? Jag gör som vanligt, blir tokfokuserad, kör på och försöker hålla koll på alla andra. Vad önskar jag? Jo, faktiskt lite att alla runtomkring mig kan hålla i sina känslor bättre när de är runt mig. Sök stöd i varandra, jag har inte ngt att ge. Måste få andrum. Känner att det snart är dags att berätta vad jag har för sorts cancer. Den sitter inte roligt till. Njut av dagen, lova mig det! Kram L

Just nu

Just nu sitter jag här i mörkret och funderar. Familjen sover gott och jag vill inte gå och sova. I tisdags i förra veckan så blev jag nedsövd för att de ville göra en större provtagning på mig. Jag vaknade upp och kände mig över förväntan pigg och smärtfri. På onsdagen fick jag träffa min läkare som berättade att hon tagit sju biopsier för analys. Dessa skulle sedan skickas på "snabbanalys" och svar kunde förväntas inom 1-2 veckor.

Är det rimligt? Är det rimligt att behöva vänta på något sådant så länge? Jag tycker inte det. Timmar av väntan som sakta formas till oro, sorg och ibland ren och skär ångest. Ena dagen kaxig och stursk "jag fixar det här, klart det inte är cancer!". Andra dagen liten, osäker och rädd "känner jag inte igen symptomen alltför väl sedan sist?".

På onsdagen satt min fina medmänniska till läkare på min sängkant. La sin hand över min och sa "jag tycker att du är så stark och positiv, jag tror på dig". Dessa ord bär jag med mig i mitt hjärta medan jag går här och väntar. Tänk, hon som har så många patienter, hon som sliter så hårt. Ändå, ändå finns det fortfarande utrymme för medmänsklighet och värme.

Just då, just där, gav hon mig något viktigt - medmänsklighet.

Det hjälper mig här och nu - just nu.

Kram till er alla

L

Faan!

Sommaren har varit helt fantastisk! Lata dagar, soligt väder och mycket umgänge. Dock har det funnits en sorgekant i bakgrunden som ibland lagt sordi på glädjen för mig. Ett sår, ett sår som inte velat läka i sommarvärmen.

För tre veckor sedan var det då dags för rutinkontroll med en påföljande biopsitagning som var mycket smärtsam den här gången. Sedan bara väntan...

Fram till idag då jag blir uppringd av doktorn som berättar att de är väldigt osäkra på provsvaret och vill söva ned mig på tisdag för att göra en grundligare provtagning och analys...

Vadå, vad ska jag ställa in mig på? Att det inte är någon fara eller att skiten har kommit tillbaka? Hur mycket smärtor kommer jag att ha den här gången när jag vaknar upp ur narkosen?

Jävla skit!

 

L