2013-04-30

Funderingar

Jag vrider och vänder. Funderar och klurar. Det är så mycket som kommit nära och upp till ytan sedan jag fick mitt cancerbesked. Vad driver mig, engagerar mig, glädjer mig, fyller mig med lust?

Jag har så mycket att glädjas åt! En underbar och stor familj, min egna lilla, mina föräldrar och syster, kusiner och mostrar. Otroligt fina vänner som har visat mig sin värme, styrka och kärlek. Nya vänner som klivit fram, stöttat, tröstat och hjälpt till med vardagen.

Varför känns det då så mörkt ibland? Så ensamt och tomt? Jo, jag ska leva med insikten att jag har haft cancer. Kan få det igen. Cancer som hann sprida sig till lymfkörtlarna. Jag är inne i en fas där jag försöker ta in det som hänt och bearbeta det. Förhålla mig till mig själv och framtiden. Det finns inga genvägar.

Det är mycket att fundera på nu...

Kram
L

2013-04-27

Vardagslyx

Vaknade tidigt i morse. Pigg och utvilad! En härlig känsla att vakna upp till. Utanför var det redan sol. Satte på en tvättmaskin, gick in till lilla E och låg länge i sängen och pratade. När alla vaknat åt vi frukost tillsammans.

Satte på en maskin tvätt, läste morgontidningen och drack en kopp kaffe. Hela dagen har jag sedan varit i trädgården. Krattat gräsmattan, klippt av trasiga och skadade grenar, rensat rabatter och sopat gångar.

En stund i solen på grannens trappa tillsammans med några av de andra mammorna i husen. Ett glas vitt, glada skratt och delade minnen. Hem till mannen som börjat fixa med middagen. Grillat, ett glas rött och familjesnack vid matbordet.

Nu är det dags för alla oss i familjen att titta på en film tillsammans. Filmen om Pi. Myskväll med lite godis och hemgjord milkshake.

Höjden av lycka! En dag som har känts som en vanlig dag, som en dag innan cancern.
 
Kram
L
 
 

2013-04-26

lunch med extra allt

Igår var det strålande vårväder utanför fönstret på mitt kontor. Jag och mina arbetskamrater bestämde oss för att luncha på annan plats. Det blev en lunch med extra allt. Solen lockar verkligen fram glädje och skratt. Skämten gick både högt och lågt, tramsiga och om allvarliga ämnen. Humor kan rädda mycket. Igår gav den mig en skjuts framåt på vägen. Känner hur jag genom skrattets magi läkte några små håligheter.

Ett skratt förlänger livet!

Kram
L

2013-04-25

Älskade syster

När kriser kommer blir det så tydligt vad som är viktigt i livet. Det här skrev jag till min syster förra året strax efter mitt cancerbesked:

Jag kan inte lova dig att jag ska leva länge. Jag kan bara lova dig att jag ska göra allt jag kan för att vi ska få bli gamla tillsammans. Jag kan ej heller lova dig att finnas för alltid. Jag vet bara att jag vill fortsätta vid din sida, som din lillasyster för all evighet.

Du min allrakäraste syster. Den finaste av människor. Min trygghet och hamn. Du har känt mig sedan jag föddes. Du har varit min beskyddare och vapendragare från mitt första andetag. Jag kommer alltid att vara dig evigt tacksam.

Du har lärt mig så mycket. Du har tröstat, snutit, bannat och växt med mig. Vi är så olika varandra men ändå inte. Med dig har jag alltid varit hel. En storasyster att se upp till, vara stolt över och dela minnen med. En storasyster som när vi blivit äldre även velat ha mina råd, min hjälp och min stöttning.

Jag kommer aldrig att kunna beskriva för dig vad du betyder för mig. Min allra käraste syster. Finns inga ord som tillräckligt kan ge rättvisa åt dig, vår relation och vår vänskap.

Utan dig skulle jag vara mindre. Utan dig skulle jag vara ledsen. Utan dig skulle jag inte vara jag.

Kram
L


Cancerrehabilitering

Häromdagen fick jag besked om att jag är beviljad att åka på cancerrehabilitering. Vad innebär det? Jag känner mig lite osäker på om jag vill åka. Det blir så mycket tid för mig att möta mig själv. Det är säkert jättebra och vad jag behöver just nu. Men det kommer förmodligen bli svårt. Svårt att umgås med bara mig under längre tid. Skräckblandad förtjusning. Känner att jag behöver.

Hur ofta hinner vi människor reflektera över hur livet ser ut, vad vi känner och vill?

Kram
L

2013-04-23

Bieber mode

Vår familj har helt ofrivilligt hamnat i Bieber mode. Dottern är ett stort fan och den här veckan är Justin i Sverige. Hon har haft nedräkning sedan juni förra året inför konserterna. Igår var det den första konserten med dotter var på plats. Ikväll är det dags igen och i morgon. Ja, hon har sparat pengar länge och ska se honom 3 kvällar i rad...

Undrar hur hon mår på torsdag. När allt är över. Drömmen, musiken, dofterna av Bieberparfymen, längtan, den ouppnåeliga kärleken och gemenskapen på konserterna. Jag och min man är inställda på att agera snälla, varma krockuddar när hon ska tillbaka till verkligheten.

Föräldrarollen, älska, finnas, iaktta, stötta, pusha, trösta, fånga upp, vara landningsplatta och tryggt näste.

Kram

L

2013-04-21

Vänner

Jag känner mig rik! Min rikedom går inte att mäta i pengar, värdekurvor eller prognoser. Nej, min rikedom är en tryggare investering än så - vänner. Jag har lyckan att ha många vänner, unga vänner, gamla vänner, bästa vänner, arbetsvänner, kärleksvänner, släktvänner och många många fler.

Utan alla er hade jag inte tagit mig igenom det här lika stark. Ni har stöttat, peppat, pushat, kramat, tröstat, skrattat, delat, burit, lyssnat, berättat, sms:at, ringt, hälsat på, kommit med böcker, filmer, mat, tagit hand om mig och helt enkelt visat mig att när jag går ner för räkning så finns ni där!

Ord kan inte nog beskriva hur viktiga ni alla är och har varit både innan, under och efter. Utan er vore jag inget. Utan er vore jag fattig. Utan er kan jag inte ens föreställa mig.

Tack alla mina underbara, som följt mig på vägen och gjort allt så mycket lättare!
Kram
L

2013-04-19

Konsten att räcka till

"Att räcka till". Ett begrepp som väcker många känslor hos mig just nu. Jag har under många år av mitt liv försökt räcka till. Hemma med barnen, med mannen, med mina vänner, föräldrar, fritidsintressen och jobbet. Framförallt familj och jobb.

Jag har slitit och dragit i mig själv som ett gummiband till bristningsgränsen. En gång brast det. Jag fick ett svårt diskbråck i nacken. Då blev jag den som skulle vara "bäst" på att rehabilitera mig tillbaka till ett vanligt liv. Sprang vidare utan att ta mig tiden att reflektera. Jag "vann" guldmedalj den gången...

Cancern. Var det de stora gummibandet som fullständigt exploderade i ren utmattning, när all elasticitet tagit slut? Är det mitt eget fel att jag drabbats av cancer? Borde jag ha lyssnat mer på mig själv? Vad är det i så fall som jag behöver ändra på? Tänk om jag fattar fel beslut och ändrar på något som är bra för mig?

Kan det verkligen vara så enkelt? Borde inte fler ha cancer eller allvarliga sjukdomar då? Jag menar, jag tror det finns väldigt många därute med mig som pushar sig själva till det yttersta på alla möjliga sätt och vis. Varför drabbar det då inte ännu fler?

Just nu försöker jag bara lära mig att leva med insikten att jag just här och nu, varje dag, inte räcker till. Inte för någon. Inte åt mig själv, mina barn eller min man. Inte på jobbet, med mina vänner eller med träningen.

Vissa dagar gör det så jävla ont att inte räcka till, framförallt med barnen. De behöver mig mer än nånsin och jag har inte energi nog. Försöker vara så medvetet närvarande jag bara kan med barnen för att kompensera att jag inte har krafter till att upprätthålla vårt vardagsliv.

Först jobb och sedan blir det helg med familjen och förhoppningsvis lite sol på näsan.
Kram
L

2013-04-18

Enkel logik

Idag dök det upp ett härligt minne från när min dotter var liten. Hon är och har alltid varit en bestämd liten unge med tidig verbal förmåga. Det var inte alltid lätt att övertyga om att mina idéer var de bästa. Ta kläder tex. Lilla E ville väldigt gärna själv bestämma vad hon skulle ha på sig. Rosa ballerinakjol mitt i vintern, pälsmössa på sommaren eller någon fantastiskt och fantasifull kreation som kanske inte alltid hann med att stylas en vardagsmorgon. Ofta gick det att tillmötesgå och då var allt frid och fröjd, lite kreativitet och originalitet har ju aldrig skadat någon.

En kall morgon hade vi dock en tuff match angående ett par mjuka, klarröda fleecebyxors vara eller icke vara. Dessa uppskattades inte! Efter lock och pock och en hel del mammalist var vi på väg till dagis, lilla E i röda fleecebyxor... Vi gick genom parken. E´s lilla varma hand i min, pratandes om ditten och datten, när E plötsligt säger:

"Mamma, när jag kommer till dagis idag så ska jag pinka på mig!"
Jag blev nyfiken och min följdfråga blev självklart varför hon tänke göra det. Svaret jag fick var underbart. "Jo, för om jag pinkar på mig så får jag byta byxor!"

As simple as that.... ;)

Kram
L


2013-04-17

Att möta sig själv

Jag har på sista tiden funderat mycket på hur vi lever våra liv. Vilka omständigheter för oss dit vi är idag? Hur hanterar vi de med- och motgångar som vi möter i livet? Ofta när vi människor pratar med varandra så handlar det om vad andra ska tycka, vad andra vill, vad andra hoppas på att vi ska göra/vilja osv. Det är så lätt att lägga sina krafter på att uppfylla andras önskningar, krav och förväntningar.

Hur kan vi leva så vi är sanna mot oss själva? Vilka redskap har vi till vårt förfogande? När vi inte vet vad vi vill, eller när vi inte orkar göra det vi egentligen känner att vi borde, så gömmer vi oss bakom måsten och aktiviteter. Det är lätt att låta sig uppslukas av vänner, familj och plikter. Det vi borde göra när svåra beslut ska fattas är att skala bort alla dessa saker. Möta oss själva och känna efter: vad vill JAG, hur kan jag på bästa sätt genomföra det jag vill/behöver så att det blir bra för både mig och andra? Vad behöver jag hjälp med och vad kan jag klara av själv? Det kan vara viktigt att fundera på om det som jag vill göra är värt det som kanske måste "kosta" på vägen, tex mindre tid med barnen, maken, vännerna eller mindre tid för arbete eller fritidsintressen.

Om vi vet vilka prioriteringar som är viktiga för oss. Om vi kan rangordna dem så är det lättare att fatta beslut som blir bra och genomtänkta. Jag ska dela med mig av ett tips jag fick en gång:
"Tänk er att ni sitter och lyssnar på en präst. Denna präst håller tal på en begravning. Det är DIN begravning. Vad är det första och viktigaste du skulle vilja att prästen sa OM dig till dina anhöriga. Hur skulle du vilja bli beskriven som människa och vad skulle du vilja berättades varit det viktigaste i ditt liv? Det du varit bäst på och som legat dig varmt om hjärtat?"

När jag hörde det här så blev allt väldigt enkelt. Det fick mig att se i skarpt ljus vad jag alltid ville och behövde prioritera som nummer ett i mitt liv för att må bra. När jag blev sjuk förra våren så var det också precis det jag kände att jag ändå var nöjd med. Att om jag inte skulle klara mig så hade jag i alla fall levt efter mitt eget viktigaste motto.

Vad är det just du behöver ha som prio ett för att må bra i ditt liv? Ta reda på det och ge dig själv förutsättningar för att kunna ge det stort utrymme i din vardag.

Kram
L

2013-04-16

Hatkärlek

Då. I somras när jag var som sämst. När jag opererats gång på gång. När jag visste att det blivit metastaser. När jag satt i bilen till strålningen på Radiumhemmet med radion på.

Då. Kunde. Det. Hända. Att. Den. Här. Spelades.





Då. Brukade jag snabbt byta radiokanal, låtsas som ingenting. Eller. Så grät jag stilla och tog in alla de vackra orden. Orden som väckte och väcker både kärlek och hat inom mig.


Kram
L





2013-04-14

Det som är beständigt

Jag har alltid tyckt om blommor i krukor. Då kan jag ändra mig snabbt både vad det gäller innehåll och plats för grönskan. Det är ett enkelt sätt att ordna trädgård. Det har passat mig de senaste åren. Innan krukorna hade jag rabatter och perenner.

Under flera års tid har jag levt i ett vakum av beslutsångest. Svårt att fatta beslut om beständiga saker. Tänk om jag ångrar mig, tröttnar, väljer fel... Resultatet har blivit att jag inte gjort något alls tillslut. Detta i sin tur har resulterat i att jag inte har trivts hemma.

Jag går nu runt och funderar mycket över vad det här kan bero på. Har jag varit för trött? Är det min natur? Har det varit för lite nöjen och för mycket måsten i mitt liv? Är det något jag inte trivts med?

Nu har jag nog kommit fram till att svaret är lite av allt ovanstående. Nu, just nu, verkar jag inte ha svårt alls att bestämma mig. Jag stannar upp, känner efter i magen och sedan fattar jag ett beslut. Det är otroligt skönt! Jag hoppas att det här nya sättet att fatta beslut håller i sig. Att jag fortsätter vara i närkontakt med mitt eget jag.

Nu tar vi tag i den här veckan, jag ska planera för perenninköp till trädgården, hoppas ni har saker att se fram mot den här veckan som ger er lust och glädje!

Kram
L

Att acceptera

Min kropp ser inte likadan ut som innan jag fick cancer. Det är bara att konstatera. I början var det inte något jag tänkte på. Mitt fokus låg på att överleva och bli frisk. Nu har jag kommit en bit på väg och lever med en medvetenhet kring att jag måste vara uppmärksam på nya tumörer. Det känns tungt vissa dagar.

Nu när jag passerat 1-årsdagen av mitt besked har jag börjat bli medveten om kroppen igen. Att jag har en kvinnokropp. Kroppar kan vara vackra. Jag har opererat bort lite bitar, jag har strålat och varit svårt brännskadad med hud som varit svart och lila av strålningen. Ett ärr har varit inflammerat och blivit hårt och har legat som utanpå huden. Det har inte sett fint ut. Trots det har jag inte tänkt på det ur ett "kroppsperspektiv". Jag har ju inte sett det om jag inte har bytt kläder eller duschat.

Sedan kom en dag när jag SÅG, såg allt ur ett perspektivet "det här är jag för resten av mitt liv". Ett konsaterande. Jag köpte Bio-Oil efter tips av en kompis. Började massera mitt ärr. En fantastisk olja! Ärret har minskat, blivit smidigare och lite mindre. Huden har fått lite bättre färg och elasticitet.

Jag ser min kropp varje dag och för varje dag som går så växer också acceptansen. Jag gillar mig. Nästan mer nu än innan. Jag känner mig tacksam för att jag lever och att jag och kroppen klarat det här. Men det kommer nog ta ganska lång tid innan jag vill visa mig, gå på badhus och duscha offentlig etc. Kanske aldrig? Fast det gör ingenting så länge jag gillar mig själv. Kroppens nya utseende är en påminnelse om livet, att jag lever!

Hoppas ni alla njutit en fin helg med nära och kära!

Kram
L

2013-04-13

Estetik, skönhet eller ytlighet?

För ett par veckor sedan fyllde jag år. Var inte så sugen på att fira. Kändes mest som "allt som hände för 1 år sedan" hängde över mig. Jag önskade mig dock skönhet. Att få hjälp med att måla och tapetsera om matsals- och vardagsrum. Häromveckan kom mamma och pappa upp. För att träffas, umgås men även för att pappa skulle göra jobbet som present till mig.

Vet ni, det blev så fint! Så underbart ljust, vitt, krispigt, skirt, snyggt! Tänk vad lite yta kan ge glädje och energi. Det är så viktigt att trivas hemma. Vi gör inte om så ofta. Dessa 2 rum har vi aldrig gjort något med sedan vi flyttade in. Har aldrig gillat tapeterna men de har funkat bra.

Nu går jag här i mina två nya vita rum och njuter, funderar och planerar. Det ger energi och livsglädje vilket inte är att förakta. I morgon ska jag åka till det stora varuhuset och handla lite. Ska bli så roligt att få fixa till. Utmaningen för mig har alltid varit att göra om och göra nytt med små och enkla medel. Gillar recyclingmodellen. Har köpt ett vackert bord från blocket. Ett sådant där gammalt biblioteksbord. Funderar nu på vad som ska hända med det; färg eller inte?

Trevlig lördag önskar jag alla er!
 
Kram
L

2013-04-12

Förlorad i minnen

Ibland kan jag förlora mig i minnen. Minnen som bär dofter, ljud och känslor. Minnen kring hur jag kunde spendera timmar tillsammans med farfar i "snickarboa", farfar var möbelsnickare. Under tiden som farfar skapade vackra saker i trä med hjälp av sina verktyg satt jag uppflugen på snickarbänken och dinglade med benen hänfört iakttagande. Vi pratade om stort och smått. Klurade och funderade. Farfar hade oändligt med tid. Jag har många vackra saker som min farfar skapat. I stugan på Gotland har jag en bänk. Den är enkel men ändå med så många fina små detaljer. Detaljer som gör det där lilla extra.

Eller så var jag med farmor i köket; virkade, sydde och bakade snirkliga bullar. Farmor hade ett litet skrin som för mig var en riktig skattkista! Skrinet står idag i mitt hem. Skrinet var till brädden fyllt av knappar. Jag sorterade knapparna efter storlek, färg, form, material, antal hål osv. Oändliga möjligheter. Andra dagar gick vi i skogen; plockade bär, svamp eller blommor. Tittade på djur, djurspillning, fåglar eller andra spännande saker som kom i vår väg. Min hand i hennes, liten, mjuk och varm. Farmors stor, len och trygg.

Vi kunde äta frukost länge farfar, farmor och jag. I köket doftade det bryggmalet kaffe, varm choklad och  hembakat bröd. Farfar doftade pipa. Jag brukade sitta i hans knä medan farmor gjorde frukost. Farfar lyssnade på väderleksrapporten, hummade och rökte pipa. Farmor dukade bordet och bredde smörgåsar. I förbifarten kunde hon stryka min kind, lägga en hårslinga till rätta bakom mitt öra, le lite som om vi två delade en hemlighet. Hennes händer doftade alltid av "Oil of Ulay". Det var den lotion som hon så omsorgsfullt använde till ansikte och händer. Än idag när jag ser en flaska "Oil of Ulay" kan jag öppna korken och dra in doften av farmor. En doft av barndom, trygghet, lycka, oändlig tid och bekymmerslöshet.

Det är en gåva att minnas alla de som stått mig nära och som idag finns med mig i mina minnen. Minnen som jag kan plocka fram när tillvaron känns lite grå och tung.

Kram
L

2013-04-11

Livets vändning

Att vi vuxna får cancer kan vara nog så svårt att acceptera. Att barn får det är fullständigt omöjligt att acceptera!

Följe en mammas kamp för sin älskade unge på Livets vändning.

Kram
L

Katastrof!

Från att ha levt ett liv som lunkat på med "ups and downs" som i de flesta andra familjer har jag hamnat i ständig beredskap för katastrofläge. Innan cancern så kunde jag någon gång ibland vara orolig för att det skulle hända de mina något.  Men oftast var jag trygg, trygg med att allt var i sin ordning. Jag var väl helt enkelt normalorolig och kunde någon gång då och då tänka "vad händer om...".

Nu har jag gått till ett liv där hela mitt väsen tänker KATASTROF med en gång. Andningen blir tung, jag känner mig svettig och ofokuserad, genast beredd på att handla. Det behövs inte mycket för att utlösa det här. En sån simpel sak som att lillkillen inte kommer hem exakt den tid han brukar kan vissa dagar utlösa kraftiga ångesttankar istället för att skapa en oroskänsla som det kunde resultera i innan. Det är som om jag slutar fungera och inte kan tänka klart.

Någonstans vet jag, vet att det handlar om mig och det jag varit med om. Men det hjälper inte, går inte att styra. Jag vill bara samla alla mina nära och kära runt mig, umgås och ha stenkoll på dem allihop. Så att inget händer. För man vet ju aldrig!

Hör ju själv hur orimligt detta är...
Kram
L

2013-04-10

Vila i frid kära kusin

I går kväll fick du somna in efter en hård kamp mot cancern. Du fick somna stilla, hemma, i famnen på din man. Dina sista dygn har varit en vedervärdig kamp mot det oundvikliga. Du har kämpat, ditt hjärta har varit starkt trots att kroppen varit svag. Din syster och din man har funnits vid din sida hela tiden.

Du är så saknad av oss alla! Vi har mist en kär person, en vacker själ med många djup. Du var en fantastiskt rolig och härlig människa med väldigt mycket livsglädje. I dag finns du inte längre bland oss, min kära kusin. Du fattas oss, alltid.

Vila i frid
 
Kram
L
Den här bilden är till dig fina C, South Beach Miami, dit du så gärna ville åka en gång till.

2013-04-09

Tid

Tid är något vi alla har precis lika mycket av. Hur tiden används är upp till var och en. Vi gör olika prioriteringar över hur den ska fördelas. Jag har alltid lagt mycket tid på min familj och mitt jobb. Nu står jag här med nya erfarenheter och då blir det så att jag funderar jättemycket på tiden. Vad jag vill använda den till, vad jag behöver använda den till för att må bra, hur mycket tid jag har, vetskapen om att min tidsbudget är osäker och så vidare.

Om tiden ska fördelas in i ett tårtdiagram, hur ska det se ut för mig? Egentid, familjetid, socialt liv, arbete, träning...

En svår fråga. Hur tänker ni andra, hur fördelar ni tiden?

Kram
L

2013-04-08

Speciella människor

Ibland träffar jag på dessa människor. De speciella människorna. Det kan vara i mitt privata liv, på jobbet, via bloggandet och kommentarsfältet, genom sjukvården och så vidare. Det som utmärker dem är att jag ganska snabbt kan känna att "här, här är det en människa med det där extra". En människa som utstrålar värme, engagemang, lyhördhet, humor, lojalitet, ärlighet, och tydlighet.

Idag är mitt inlägg en hyllning till min kontaktsjuksköterska på Karolinska. Hon är en fantastisk person! Hon säger och gör alla de rätta sakerna vid rätt tillfällen. Hon kan vara varm, tröstande, sträng, bestämd, tydlig och samtidigt väldigt rolig. Hon balanserar perfekt mellan en enorm lyhördhet och fingertoppskänsla.

När jag fick besked att jag återigen skulle få en ny doktor så kändes det otroligt motigt att åka till undersökningen på Karolinska i fredags. Jag funderade mycket på om jag skulle försöka få en remiss till Södersjukhuset dit en av mina fd doktorer har gått. 

När jag funderat ett par varv så kände jag att det är så mycket värt att ha denna fantastiska kontaktsjuksköterska som jag har så stort förtroende för. Hon har spelat en viktig roll i den här resan. Beslutet blev att testa nya doktorn och om hon kändes bra vara kvar. Om hon inte skulle visa sig vara bra så fick det bli ett nytt beslut. Nu visade det sig att hon var en väldigt kunnig, lugn och trygg läkare med koll på saker och ting. Allt ordnade sig till det bästa.

Så idag ringde jag till min kontaktsjuksköterska bara för att berättada för henne hur otroligt skicklig jag tycker hon är. Jag märkte att hon blev rörd och mycket glad. Det här är något jag har bestämt mig för efter att jag blev sjuk; att ta den där lilla extra tiden för att visa min uppskattning. Det är så lätt att vi tänker att vi ska göra det sen, i morgon, nästa vecka, i sommar osv. Gör det nu, gör någon annan glad, lyssna på någon med fullständig närvaro.

Gör dig själv glad genom att ta dig tid för det där lilla extra som så ofta prioriteras bort!

Kram
L

ps. jag tycker det är så roligt att ni är så många som läser mina tankar!

2013-04-04

3 månaders kontroll

I morgon är det dags igen för kontroll. Jag skulle bli kallad automatiskt. När jag inte fick någon kallelse ringde jag upp för att höra vad som hänt mellan flytten från Radiumhemmets läkare till Kvinnokliniken. Jo, kontaktsköterskan kunde läsa att besöket var framflyttat till juni!?!

Vem fattar beslut om att ett återbesök ska flyttas fram ytterligare 3 månader? På vilka grunder har beslutet fattats?  Hur tänker man när jag inte är involverad på något vis i det som bestämts? Läkaren på Radiumhemmet var mycket tydlig med att jag skulle på återbesök i slutet av mars och att det var så remissen skulle utformas till Kvinnokliniken.

Kontaktsköterskan berättade även att jag får ytterligare en ny läkare pga att läkare nr 2 (som jag hade stort förtroende för) också har slutat på Karolinska. Känns inte roligt. Min kontaktsköterska som är den bästa man kan ha undersökte och ringde tillbaka till mig med en tid i morgon fredag. Nu ska jag dit. Har ont i magen och känner mig nervös för undersökningen. För att starta från noll igen med en ny läkare. För att inte få träffa den läkare som opererat mig. Hur erfaren är denna läkare av min cancertyp? Hur många har hon sett? Hur hängiven är hon sina patienter?

När jag startade denna resa hade jag en av Sveriges ledande experter på den här cancersorten som läkare. Sedan tog hennes medarbetare sedan fler år tillbaka över när hon gick till ny tjänst i Skåne. Bägge dessa läkare hade mitt största förtroende. Men imorgon blir det alltså en ny läkare.

Jag håller tummarna för att den nya läkaren är bra och att vi får en fin kontakt. 

Kram
L

2013-04-03

Hur kom vi hit?

Jag njuter så av vårens första värme. Det riktigt känns hur naturen ligger i startgroparna för en grönskande explosion. Underbart, helt enkelt underbart! För mig känns det som evigheter sedan det var vår och sommar sist. Förra våren försvann i ett töcken av operationer, smärtstillande, oro och kaos. Sommaren blev lugnare mentalt men jag åkte till Karolinska varje dag i 5 veckor för strålbehandling. Familjen åkte till Gotland och jag var ensam hemma efter att ha övertygat alla om att det var vad jag ville. De ville så gärna att någon skulle vara hemma och hålla mig sällskap hela tiden. De två sista veckorna av behandlingen var jag ensam kvar hemma i huset och åkte till Gotland på helgerna.

Det var så skönt. Jag fick chans att ägna mig åt vad jag kände och vad jag varit med om. Behövde inte ta hänsyn till nära och kära och deras mående. Att få vara trött i fred, sova mycket och inte behöva anpassa tempot till någon annan än mig.

Idag sitter jag här och har lagt ett år bakom mig. Vet inte hur framtiden kommer att se ut. Men jag har NU, just NU och det är värt oändligt mycket.

Mina tankar är hos min vän som ska operera bort sin tumör idag. Jag är med dig!

Kram
L