Drömmar

Att drömma är fantastiskt och inte alla förunnat. Jag har alltid fascinerats av människor i min omgivning som med livlig fantasi "förlustar" sig i ett frosseri av drömmar. Jag gillar också att drömma. Just nu drömmer jag om att få bli gammal, tassa omkring i mitt hus, ha ständiga små inredningsprojekt, bygga ett växthus, sitta på stranden i solnedgången på Gotland med ett barnbarn i mitt knä.

Närmare drömmar är att få ta min examen i vår fast det just nu känns som en omöjlighet. (Hjärnan är inte så samarbetsvillig) Jag kommer inte nämna att jag drömmer om att få vara frisk. Det är ingen dröm för mig, det är en önskan som jag sätter allt mitt HOPP till att det ska få vara så.

Jag drömmer om att få se mig själv i spegeln och se en stark vältränad tjej i sina bästa dagar (drömmar ska inte vara realistiska...) Jag drömmer om att få skapa en liten plats i vår trädgård för kontemplation. Där jag kan sitta och få tid till att verkligen djupa i tankar som jag har om olika saker.

Jag drömmer också om att genom mitt arbete få göra skillnad för många människor. Hjälpa till att skapa en bättre värld. Hur jag ska förhålla mig till mitt arbete är en stor fråga. Brann jag så hårt för det jag gör så jag nästan höll  på att brinna upp? Om man ska tänka lite New Age så är sjukdomar något vi skaffar oss. Fast det känns väldigt hårt att tänka så. Varför skulle jag vilja straffa mig själv så hårt? Nej, jag tänker hålla fast vid min dröm om att få göra skillnad för många människor!

Ett löfte till mig själv blir här och nu: jag ska drömma mer, vildare, friare!

Lyckliga drömmar önskar jag er alla

L

Trötthet

Jag har drabbats av en enorm trötthet. Det är som ett stort svart slukhål.  Jag har varit trött mer eller mindre sedan jag blev sjuk men succesivt gått mot en piggare vardag. Men nu har jag gått några steg tillbaka känns det som. Tröttheten började igår när jag kom hem från jobbet. Jag kände mig tungandad och hade hjärtklappning och smärtor över bröstkorgen. När jag duschade orkade jag tillslut inte stå upp utan var tvungen att sätta mig på golvet och vila. Sedan fick jag vila innan jag orkade torka mig och därefter smög jag mig in i sovrummet och vilade innan jag orkade klä på mig.

I morse var det bättre, men hjärtklappningen hängde kvar, för att sedan komma tillbaka på kvällen. Det är ju så, jag blir ju orolig. Vad kan det vara? Försöker mörka för familjen då jag vet att de blir tysta, vaksamma och vaktande om de märker något. Faan, ska jag vara orolig? Så här kan jag ju inte leva, att alltid vara rädd för det värsta. Kan man bli så här trött av att börja arbeta lite mer?

Kram

L

Idag

Idag är den här. Dagen som har gjort sig påmind i hela kroppen. Konstigt, idag är kroppen lugn (förutom några små fjärilar i magen precis när jag skriver om det). Solen skiner ute. En helt vanlig dag - en ettårsdag. En dag att gå vidare med livet. Stort som smått.

Kram
L

 

 

Karolinska

Har fått ett brev från Karolinska. Hur många kuvert har inte kommit sedan februari förra året? Så fort jag tar tag i posthögen så lyser de mot mig. Det har varit kallelser, provsvar, journalkopior, ytterligare kallelser osv. Nu har jag en ny tid. Jag ska på kontroll i mars för att undersökas kring något de såg sist. Utreda vidare om det är en ofarlig cysta som suttit där länge eller om det är en tumör.

Hur det känns? Jag har redan bestämt mig. Det är en ofarlig cysta. Det beslutet håller jag fast vid, känner mig lugn. Skönt. Tycker däremot inte att det ska bli speciellt trevligt att åka dit. Undersökningen är jobbig, läkaren som har det här som sin professionalitet är inte speciellt sympatisk. Tänkte att jag ska tala om för henne hur objektifierad jag kände mig sist. Att hon behöver samspela mer med sina patienter. Kan jag göra det, säga till henne? Jo, måste det, hoppas hon kan ta det för vad det är, en skjuts på vägen till ett bättre bemötande i sin yrkesroll.

Jag har träffat många olika läkare, sjuksköterskor och undersköterskor under det här året och de allra flesta har varit helt fantastiska. Lyhörda, inkännande och omtänksamma. Däremot så märks det att vården har dåligt med resurser. När jag varit inlagd har jag ibland kunnat känna att den där lilla extra omsorgen om patienterna har fått stryka på foten för att de är för få på varje pass. Det märks att det tär på dem. De har ju valt vårdyrket för att de vill vårda människor, ge dem omsorg. Hur splittrade måste de inte känna sig när plikten kallar och de kanske har en patient som gråter och behöver få lite tröst av en medmänniska? Trots allt detta så gör de ett fantastiskt arbete!

Längtar efter sol och vår!

L

Ettårsdagen



En fin bro i en park i Kassel, Tyskland
Texten idag handlar om att ta sig över och förbi en dag som inte är positiv att minnas...

Det här är ingen dag som ska firas. Det är heller ingen dag att hata. Jag tror inte att hat och bitterhet hjälper mig att leva ett bra liv. Sitter här och funderar på hur jag ska behandla den här dagen när den inträffar. Ska jag låtsas som ingenting? Ska jag kanske fira livet lite extra som för att skriva cancern på näsan? Äta jordgubbar, dricka champagne?

Det här var ju ändå dagen då jag fick ta emot mitt cancerbesked alldeles alldeles ensam. Höra "du har cancer". Känna det som om jag var med i en dålig film som inte gick att fly från. Sitta där alldeles lugn och stilla, sakligt ställa frågor om vad som skulle hända medans hela mitt system var i gungning.

(Tänk hur jag låg där i sängen kvällen innan och funderade på hur det skulle kännas att få höra "du har cancer". Ändå närde jag ett hopp om att jag hade fel - de hade ju inte bett mig ta med någon... Vid läkarbesöket när provtagningen gjordes så var det inte så att läkaren på något sätt sa att han tog dessa prover för att undersöka om det kunde vara cancer.)

Gå därifrån som i en vakuumbubbla, med ett enda mål - att ta mig till bilen. Hur jag var delade i två delar, en mental del som analyserade och funderade utanför mig själv medans mitt fysiska jag hulkande småsprang till tryggheten i bilen.

Jag har så många gånger funderat över varför. Varför finns dessa hemska sjukdomar som berövar människor livet alldeles för tidigt. Som gör att vi ska leva med oro, smärta och sorg. Dock har jag väldigt lite ägnat mig åt att tänka "varför jag". Har försökt att låta bli att vandra den vägen. Har inte velat använda mina krafter till bitterhet.

Ja, jag får nog ta och fundera hur denna ettårsdag ska passera. Vilken plats får den ta? På vilket sätt kan jag använda mig av den så att den gagnar mig? Har insett att den inte går att ignorera, hela kroppen signalerar att den närmar sig, konstigt det där.

Har ni några förslag på hur jag ska hantera dagen så får ni gärna tipsa. 

En stor kram till alla er därute i grådasket

L

Mängden energi

I lördags hade min kropp ingen energi kvar. Jag har dragits med en förkylning under en längre tid och den har dränerat mig. Fick också höra att när man opererat bort lymfkörtlar så ska kroppen ha mycket svårare för att hantera infektioner. Är det sant? Måste googla det.

I går var det bättre. Jag tvättade en maskin tvätt. Lagade lunch och spelade kortspel med lillkillen. Det blev även läxförhör inför muntligt spanskaförhör med dottern. Orkade även med att arbeta på min uppsats. Slängde ihop en smet med fröknäcke o in i ugnen.

När det finns mer energi så mår jag så mycket bättre. Att kunna få känna att allt är "som vanligt" igen. Att vingarna bär. Jag har faktiskt bara en önskan. Att få tillbaka min energi och få leva mitt liv precis som vanligt. Gå till jobbet varje dag, laga mat, planera aktiviteter, skjutsa barnen, åka och träna, ta en långpromenad, shoppa, fixa och dona hemma, städa, plocka ur diskmaskinen. Ja, listan kan göras lång. Alla detta och mer därtill! Mentalt är det väldigt jobbigt när kroppen inte orkar allt det som knoppen vill.

Idag sitter jag här. Tvättberg som behöver vikas. Post och tidningar på köksbordet. Lillkillens och kompisens kläder som svämmar över i hallen (har precis bråkat på dem om att plocka i ordning). Disk i diskhon. Och en uppsats som behöver skrivas klart...

Kram

L

Sorgens filter

Du bödel som kallas sorg! Tänk hur tungt du kan ligga över mina axlar, hur du kan pressa dig mot min bröstkorg, göra mina andetag tunga och stötiga. Hur du ligger på lur i min mage, ger dig till känna genom ilningar av rädsla genom kroppens alla nerver. Du utsätter mig för illamående, gör mig torr i halsen, blank i ögonen, arg och nyckfull.

Jag lever. Så tacksamt! Vem har sagt att jag vill ha dig som ett filter som hela tiden skymmer mitt liv? I alla mina tankar och gärningar finns du. Filtrerar, funderar, sorterar, suddar ut. Du hindrar mig från att leva livet fullt ut! Hela tiden närvarande tassar du runt mig. I närvaron med barnen lurar du lite hånfullt överseende - som - ”njut nu, du vet inte hur lång tid du får”. Hur ska jag veta? Hur ska jag kunna ta tillvara på varenda sekund av mitt liv på bästa sätt? Vilka krafter och färdigheter behöver jag använda?

Det finns dagar då jag lyckas stuva undan dig rätt bra. Glömma dig för en liten stund. Då jag klarar av att stoppa dig längst ned i handväskan för att med kavata steg gå runt i min egen tillvaro. Tänk så skönt det känns! Så befriande och lätt! När jag i spegeln kan se det som ni andra ser hela tiden: en person med klar blick och hälsosamt utseende. Ni som inte känner mig vet inte vad som lurar i mina celler. Hur de plötsligt kan bestämma sig för en sammansvärjning. Tänk, det är som att leva med en tidsinställd bomb - inuti. Hur ska jag kunna veta om timern är inställd på oändlig eller ändlig tid? Tick, tack, tick, tack...

Sorg, du är en del av mig. Jag hoppas du inte bygger bo och stannar kvar hos mig för alltid. För min del kan vi gärna säga farväl till varandra.

Farväl - far väl

L

Livsandar

Sitter och läser igenom mina dikter som kommit till sedan jag fick mitt cancerbesked i februari. Årsdagen av beskedet närmar sig.

Livsandar

Har precis vaknat

Ligger i sängen

Alla sover

Nattlinnet är fuktigt

Täcket känns kallt och blött

Andas

Känner efter

Mörkret är stort

Omsluter mig

Tryggt eller hotfullt?

Livsandar kom!

Ge mig min glädje

Ge mig mitt hopp

Låt mig dansa med er över ängen

Låt oss segla bort i solnedgången

Drar av mig nattlinnet

Vänder på täcket

Blöter kudden med mina tårar

Försöker inte störa

Försöker somna om

Kram

L



Frirum

Idag har jag stöttat en mycket kär vän i ett dilemma. Det jag kunde känna när vi diskuterat ett tag var att personen som var hennes bekymmer minskade ner hennes frirum. För mig är frirum den "yta" där vi själva kan fatta beslut och få det utrymme vi behöver för att må bra. Den yta där vi själva medvetet kan säga "ja, tack" eller "nej, tack". Här finns både känslor och integritet som behöver ta hänsyn till.

Varför hamnar vi människor ibland i dessa lägen där vi inte längre har kontrollen och gör saker vi inte vill? Jag tror att vi många gånger är så fostrade i att det vi känner inte är att lita på. Istället för att gå på vår magkänsla så gör vi det vi tror förväntas av oss. Tyvärr är det ofta så att det då finns människor som utnyttjar det. Inte alltid av illvilja utan för att de tror att det helt enkelt är ok. Ansvaret att värna sitt eget friutrymme är varje enskild individs. Det här är svårt. Vi brottas med önskan att göra andra till lags och lyckliga på bekostnad av vår egen sinnesfrid och hälsa.

Många av oss har säkert när vi varit små frågat vuxna runt omkring oss "mamma/pappa, varför är du så arg?" En mamma/pappa som då i all välmening och kanske för att skydda sitt barn svarar "jag är inte arg, jag är bara lite trött" eller "jag är inte ledsen, jag är bara ....". Vad gör detta med ett litet barn? Jo, barnet lär sig att det jag har känt av är inte rätt, jag kan inte lita på mina känslor! Akta er för detta, ge barnen ärliga svar och se till att finnas där när svaret kanske gör ont. Barn klarar mer än vad vi tror. Annars är det risk att dessa barn växer upp till vuxna som inte vågar lita på sin egen magkänsla.

Hur ska man göra då? När magkänslan och ens handlingar inte stämmer överens kan vi ofta reagera med ilska eller frustration. Det är inget vi visar men vi "biter ihop" och gör ändå. STANNA! Ge dig själv en ursäkt att gå undan, känn efter vad som inte är bra och ta dig sedan ur situationen på ett sätt som känns bra för dig.

Ta hand om dig själv

Kram

L



En annan plattform

Att stå på en ny plattform i livet kräver en hel del. Jag har liksom inte frivilligt fått dessa nya erfarenheter som gör att jag ser på, reagerar över och känner som jag gör. Jag kan ju fortfarande förstå, förstå hur det är att leva med oändlig tid framför sig. Ok, jag vet att alla överlag kan noja över att man kan bli påkörd i morgon. Det gjorde jag också förut.

Och nu är det inte så att jag vill skriva alla andra på näsan. Slå mig för bröstet över min "visdom". Nej, fortfarande. Om jag fick välja så skulle jag gladeligen backa bandet och fortsätta leva mitt liv utan cancer. "Men hon är ju frisk nu" kanske ni tänker? Ja, är jag det? Hur vet jag att jag kommer klara mig från återfall? Hur vet jag att inte cancern bestämmer sig för att komma tillbaka med förnyad kraft? Det vet jag inte. Jag vet bara att jag vill leva, leva länge.

Ibland tänker jag att jag inte ska läsa andra cancerbloggar, de gör mig nojig. Men, det går ju liksom inte att blunda för verkligheten. Cancer finns överallt omkring oss.

Nu är det dock så att om det är något jag verkligen skulle vilja försöka förmedla från den här sidan av "erfarenheten" så är det följande: Sluta bråka! Klanka inte ned på varandra och andra. Gör dig själv tjänsten att tycka om dig själv och använd devisen "du är ok och jag är ok". Det finns så många kommentarer i bloggvärlden som är helt onödiga och fruktansvärt sårande. Unna er själva lyxen att få tycka om er själva och må bra.

Själv jobbar jag på att hitta tillbaka till mig själv och få nya krafter. En dag då jag orkar göra "normala" saker i hemmet och med barnen är en dag av lycka. Saker som jag förut tyckte var tråkiga och betungande.

Den gamla klyschan LEV IDAG IMORGON KAN DET VARA FÖRSENT är faktisk sann!

Nätkärlek till er alla!

L

Jag ska

Jag ska klä om våra soffor

Jag ska måla om vardags- och matsalsrum

Jag ska rensa bort saker jag är trött på

Jag ska plocka in vackra saker med omsorg

Jag ska hitta på en massa kul med barnen

Jag ska överraska min man

Jag ska bara vila lite först...

Kram

L

Omsorg - Om Sorg - Om - Sorg

När vi människor är mitt inne i något stort så har vi oftast inte tid att reflektera. Vi fokuserar, genomför och kommer ut på andra sidan. Det var ungefär så min strategi var när jag fick cancer. Fokusera på att bli frisk, se till att göra det som behövdes för att ta mig igenom det för att sedan komma ut färdighbehandlad och cancerfri.

Att vara färdighbehandlad är långtifrån att vara frisk. (Jag definierar mig som frisk även om jag inte blivit friskförklarad) Det tar lång tid att återhämta sig fysiskt och förmodligen psykiskt. Inte heller är det så att jag själv alltid ser vilket behov jag har för att må bra och ibland ser jag mina behov men kan inte kommunicera dem. Ofta har jag också känt mig ensam och vilsen.

Min omgivning har inte alltid förstått i vilken fas jag är. En del gånger har de sprungit händelserna i förväg och ibland har de halkat efter. Det här ställer stora krav på mig vad det gäller kommunikation. Men för att kunna tala om vad jag behöver så måste jag ju VETA vad det är som fattas mig! Här kommer vi till det svåra. Jag kanske inte alltid vet, inte alltid orkar försöka förstå varför jag mår som jag mår.

Då, absolut då i de stunderna behöver jag en vän, en kärlek, en nära familjemedlem som håller om mig, stöttar, pratar. De gånger de inte finns är jag oändligt sorgsen och ensam.  De gånger de finns där just i dessa ögonblick är jag oändligt tacksam.

Jag känner det som att jag tassar runt ett stort svart hål av sorg som jag inte orkar falla ner i... borde ju vara bara tacksam! Kan ni förstå hur dubbelt det är? Hur tänker ni?

Kram

L

Det som händer efteråt



Under snart ett år har jag levt med begreppet cancer. Många tårar, skratt och förtvivlan har passerat för mig och mina nära. Jag har känt gränslös rädsla men även stormande kärlek och glädje. Det går inte att öppna upp för känslor och utestänga det ena. Det blir liksom extra av allt.

Just nu härjar sviterna av sjukdomen i vår familj. När jag mår bättre så blir utrymmet för barnen större att känna efter. Det märks att detta har skakat dem på djupet. Jag försöker att inte ge mig själv dåligt samvete för att jag har "drabbat" dem så hårt i så unga år. Jag kan bara försöka finnas, här och nu, vara trygg, stå pall och trösta. Jag försöker hjälpa dem där de är. Den stora har det mycket jobbigt just nu. Hon lägger mycket på sig själv, att hon inte duger. Stänger in sina känslor och säger att allt är bra...

Häromkvällen var jag tvungen att gå på hårt. Höll henne om axlarna och tittade djupt i ögonen. Talade om att jag SÅG hur dåligt hon mår utifrån min övertygelse om att en människa som mår dåligt åtminstone ska finna tröst i att den är sedd, att någon finns där. Talade om att jag finns här för dig om du behöver mig. Kvällen slutade med flera timmars gråt men även ett fint samtal om att leva med rädslan av att kunna förlora sin mamma.Om att få erfarenheter och insikter som ligger bortom vännernas.

Efter sådana här stunder med barnen så piskar gråten i mig. Mina egna känslor är opålitliga. Sorgen och insikten i det som hänt lurar under ytan och kan när som helst bryta fram. Jag försöker hålla det stången och släppa fram lite i taget. Känns som att annars skulle det rämma totalt.

Kram

L

Mening

Att finna mening i det egna livet och känna sig tillfreds med de val man gjort är inte alltid så lätt. Vad är det som gör just mig lycklig? För mig har det alltid varit och kommer alltid vara mina barn. Det kan låta klyschigt, jag vet. Men jag vet också att för mig är det svaret på hur jag mår. Så länge jag får sätta dem som första prio i mitt liv (visst, först och främst måste jag ju må bra för att vara en bra mamma) så är jag lycklig.

När jag för snart ett år sedan fick besked att jag hade cancer så störtade jag ned i det djupaste svarta! Men mitt i allt det svarta som skrämde och omgav mig så hade jag en ljusglimt. Det var med ett lugn i hjärta och mage som jag ändå kunde känna att om jag inte fick mer tid så var jag väldigt nöjd med just en sak: BARNEN. Jag kunde ändå känna glädje över den tid jag fått med dem och att jag varit en bra mamma.

För mig har denna insikt varit otroligt livgivande och glädjefylld. Jag har ofta genom livet kunnat känna frustration, otilfredställelse och otålighet. Nu har jag ändå hittat en källa där jag kan hitta glädjen och kraften. Se mig själv i ett annat ljus. Låta mig själv för en gångs skull vara bra.

Felfri som mamma kommer jag aldrig bli. Tror inte att det funkar så bra heller i kärleken och fostran till barnen. Men jag kan få känna mig nöjd, trygg och glad. För mig är det stort!

Kram

L

Ett hem i träda

Hus i Key West, taget dec 2012

 

Jag har haft mycket tid till att fundera under tiden som jag varit sjuk och inte haft så mkt krafter. Många djupa tankar om vad som är viktigt här i livet men även hur viktigt det är med det som ofta går under "ytligt".  Jag har haft stor glädje av bloggvärlden som under den här tiden har låtit mig ta del av tankar om glädje, vardagsliv, kläder och inredning. Det är många bloggerskor som får ta oförskyllt mycket stryk för det som de skriver.

Vi lever bara en gång! Varför reta upp oss på saker i onödan? Om en blogg inte passar så lämna den och läs något annat!

Jag har själv alltid varit mycket intresserad av inredning. Men det intresset handlar bara om att göra vackert för min skull. Det måste inte vara något som passar andra. Precis så tycker jag att det ska få vara med ett hem. Som en kär gammal vänskap. Det ska dofta mitt hem, vara mina favoritsaker och spegla min familjs mående och intressen.

Tyvärr känner jag mig inte hemma i mitt hem just nu. Precis som med min garderob. Det finns saker här som jag alldeles för mycket förknippar med sjukdom och sorg. Nu när mina krafter börjar återvända ska jag ändra på det. Annars kommer jag att dö FULDÖDEN härhemma. Så häng med på min resa.

Kram

L